Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E är den femte bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
E är den femte bokstafven i de flesta europeiska
språks alfabet. Dess äldsta kända form är [tecken], som
återfinnes i det fornsemitiska (moabitiska) alfabetet
(med betydelsen h) och i det forngrekiska alfabetet
(med betydelsen e, ä). Med utelemnande af den lodräta
stafvens nedre streck samt med ömvändning af figuren
uppkom deraf tecknet E, hvaraf det vanliga latinska E
framgick. I den äldsta nordiska – och samgermanska –
runraden var tecknet för e M, som möjligen härrör
från ett liggande latinskt E (m). I den yngre
runraden hade e först samma tecken som i: |, men
deraf bildades senare en s. k. "stungen" runa för e:
[runa] – E har ett mycket vexlande ljudvärde. I de flesta
språk är detta e eller ä. I franskan betecknar det
stundom kort ö, i engelskan ofta långt, stundom
kort i, och ee utmärker i engelskan alltid långt
i. Ej sällan nyttjas e i skrift utan att motsvaras
af något ljud, t. ex. det andra e i Eng. eve (=iw),
e i Eng. och T. ie. Det s. k. stumma e i franskan är i
vers och äfven eljest ofta mer eller mindre hörbart. I
fornsvenskan och forndanskan är e det normala tecknet
för det slutna e-ljudet (t. ex. i ren, bredd) och
i allmänhet strängt skildt från æ, som återgifver
kort och långt ä-ljud. I nysvenskan har detta i
fornsvenskan med æ tecknade ä-ljud i många fall –
t. ex. i henne, den, eller, der – kommit att tecknas
med e, hvadan det nysvenska e har två olika
ljudvärden. Med reformationen börjar detta genom tyskt
inflytande uppkomna bruk af e för ä att utbreda sig
i svenskan. På 1700-talet begynner dock det svenska ä
att täfla med detta tyska e, hvilket senare likväl vid
århundradets slut och i förra hälften af 1800-talet
får öfverhanden. På allra senaste tider har dock ä
åter börjat komma till heders. Det är uppenbart, att
det för svenska språket är en stor fördel att hafva
två tecken för att återgifva och åtskilja de två
olika ljuden (t. ex. i tre, ber, sed, en, eld, hem,
sett och trä, bär, säd, än, äldre, hämd, sätt) och
att det är i hög grad önskvärdt, att ljudbeteckningen
måtte i detta afseende varda så följdriktig som
möjligt. I fornnorsk normalskrift är e tecken såväl
för det ljud, som är den nordiska fortsättningen af
det enligt nyare forskningar redan på indoeuropeisk
botten befintliga ä-ljudet (t. ex. i Fornn. bera),
som för det i Norden genom i-omljud af a
komna ä-ljudet (t. ex. i Fornn. berja), hvilka
båda ljud i de gamla handskrifterna äfven
tecknas med æ eller e (försedda med akut accent,
då ljudet var långt). I båda dessa fall motsvaras
det fornnorska tecknet e af Fornsv. och Fornd. æ
(t. ex. i bæra, bæria). – Jämte det vanliga
e-tecknet nyttjas i flere språk e med diakritiska
tecken. Af vigtigare dylika e-tecken kunna här
nämnas: 1) e, som i fornnorskan ursprungligen var
afsedt att återgifva det genom i-omljud af a uppkomna
ä-ljudet och som i polskan, liksom vid omskrifning af
fornslaviskan, betecknar en nasalvokal ,(= Fr. in);
2) e, som i tsjechiskan, liksom vid omskrifning af
fornslaviskan, återgifver jä; 3) ë, som i litaviskan
betecknar ljuden ie eller ca; 4) é, som i nyisländskan
– der det stundom utbytes mot è – betecknar ja,
hvaremot i fornspråket, liksom nu i tsjechiskan,
accenten endast utmärkte, att e-ljudet var långt, som
i franskan är tecken för slutet e ("e fermé") och i
polskan utmärker ett eget, till i sig närmande e-ljud,
samt 5) è, som i franskan i vissa lägen nyttjas som
tecken för ä-ljudet ("e ouvert") och hvilket Rask
sökte införa i nyisländskan såsom tecken för jä.
Fr. L-r.
Såsom musikterm betecknar E tredje tonen i den
diatoniska skalan.
I matematiken nyttjas e som tecken för det naturliga
logaritmsystemets bas (== 2,71828...).
– I logiken betecknar E ett universelt negativt
omdöme, t. ex. intet djur är förnuftigt. – På franska
mynt betecknar denna bokstaf Tours, på österrikiska
Karlsburg, på preussiska Königsberg och på tyska
riksmynt Dresden.
Dessutom förekommer E (e) i åtskilliga förkortningar.
1. Latinska och medeltids-latinska titlar, namn m. m.
E (senlatinskt taltecken) = 250.
E (e) = Ennius, egregius (utmärkt), emeritus, eques,
erexit (uppreste, bygde), est (är) m. m.
e. a. = ex actis, enligt handlingarna.
e. c. = exempli causa (till exempel).
ed. = editio (upplaga), edidit (har utgifvit);
edd. = editiones (upplagor), ediderunt (hafva utgifvit).
e. g. = exempli gratia (till exempel).
e. o. = ex officio (å ämbetets vägnar), extra
ordinarius l. extra ordinarie.
ep. = epistola (bref), episcopus (biskop).
e. p. = ex protocollo (ur protokollet).
etc. = et cetera (och så vidare).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
