Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hornbildningar), och de bägge underkäkshalfvorna
sammanväxa tidigt med hvarandra. Vidare äro
däggdjuren kännetecknade af sin hårbeklädnad, som
likväl hos några slägten är ersatt af hornartade
fjäll eller benhårda sköldar. Liksom foglarna hafva
däggdjuren ett fyrarummigt hjerta och varmt blod,
hvilket drifves till lungorna för att renas och
syrsättas. De hafva således ett s. k. fullständigt
blodomlopp. I likhet med både foglar och kräldjur
andas de, ända från födelsen, med lungor. Kroppens
grundform är ungefär densamma för alla däggdjur, med
undantag af de vid ett hastigt påseende fogellika
fladdermössen och de fisklika hvalarna. Däggdjuren
gå, springa, klättra, "flyga", simma och dyka; men
de äro fjättrade vid marken eller vattnet, och äfven
de snabbaste bland dem öfverträffas vida af måttligt
vingsnabba foglar. Landtdäggdjuren röra sig på fyra,
mera sällan på två, ben – i senare fallet endast
med stor svårighet och, med undantag för menniskan,
aldrig i fullt upprätt ställning. Apan kan nämligen
på sin höjd gå lutande och endast kortare sträckor
för hvarje gång; kängurun går ej på bakbenen, utan
hoppar jämnfota, och springrottan lutar under rörelsen
kroppen betydligt framåt. Åtskilliga däggdjur utmärka
sig såsom klättrare, och några tillbringa hela sitt
lif i träden. Fladdermössen hafva förmågan att fladdra
i luften, eller, såsom man plägar uttrycka sig,
"flyga", medelst en hud, som kan utspännas; men
då deras "vingar" ej, såsom foglarnas, än släppa
igenom luften, än hindra dess genomgång, utan göra
motstånd vid hvarje rörelse, är den minsta vindfläkt
dem till hinders och deras "flygt" omöjlig under en
häftigare blåst. Ännu enklare är det slags "flygt" som
tillskrifves vissa halfapor, gnagare och pungdjur, hos
hvilka, nar de taga språng mellan träden, den mellan
benen utspända huden gör tjenst som fallskärm. En
ovanlig förmåga att simma och dyka besitta hval-
och säldjuren, hvilka deruti öfverträffa t. o. m. de
skickligaste bland vattenfoglarna. Hjertats rörelser
äro hos däggdjuren ej så hastiga som hos foglar
af motsvarande storlek, och kroppsvärmen, som hos
foglarna är 40° C., uppgår hos däggdjuren icke till
mer än 36–38° C. Underligt är förhållandet med
andningsverksamheten hos de däggdjur, som under
vintern ligga i dvala. Ett murmeldjur, som i vaket
tillstånd hemtar andan 72,000 gånger under två dagar,
gör det endast 71,000 gånger under sin vintersömn,
som varar i sex månader, och förbrukar således i
detta tillstånd ej fullt 1/90 så mycket luft, som
det skulle behöfva under lika lång tid i vaket
tillstånd. Samtidigt sjunker blodets värme till
något under 10° C. Dessutom äro under vintersömnen
de vanliga näringsförrättningarna afstannade, och
omsättningen i kroppsmassan sker då uteslutande på
bekostnad af det rikliga förråd af fett, som djuret
samlat under föregående sommar och höst. De flesta
däggdjur hafva en stämma, som bildas i struphufvudet
och består i ett bölande, ett tjutande, ett gnäggande
o. s. v., hvarigenom de gifva uttryck åt sina känslor
af ondska, glädje m. m. Endast några amerikanska apor
låta höra ett qvittrande läte, som icke obetydligt
påminner
om sångfoglarnas. Hvad den andliga begåfningen
vidkommer, måste man obetingadt tillerkänna
däggdjuren rummet framför foglarna; ty om också
vissa sinnesverktyg hos hela ordningar ibland de
senare nå en högre utveckling än hos något enda
däggdjur, t. ex. synsinnet hos roffoglarna, är
likväl däggdjurens klass öfver hufvud utrustad
med en mera harmonisk utveckling af de yttre
sinnena och dessutom med inre egenskaper och
förmögenheter, till hvilka man hos foglarna finner
endast obetydliga spår. Kroppsstorleken är hos olika
däggdjur ofantligt olika. Man jämföre näbbmusen,
som, utom den 5 centim. (1,7 t.) långa svansen,
knappast mäter 10 centim. (3,3 t.) i längd och väger
föga mer än 3 gram (0,7 ort), med Grönlandshvalen,
som kan uppnå en längd af mer än 20 m. (67 f.) och
en vigt af 60,000 kilogr. (1,412 ctr). Högst olika
är också lifslängden. Vanligen antager man densamma
vara 6–7 gånger så stor som den tid, hvilken åtgår,
innan fortplantningsförmågan uppnås. I samma mån
som utvecklingen går långsamt, tilltager således
också åldern. Elefanten blir ända till två hundra
år gammal, hvaremot rottor och möss på sin höjd
uppnå sex års ålder. Däggdjurens utbredning öfver
jorden är lika vidsträckt som foglarnas: däggdjur
förekomma nämligen vid snögränsen lika väl som under
tropikernas glödande sol. Hafva de flesta foglar
förmågan att svinga sig högt upp i rymden, så tränga
åtskilliga däggdjur deremot så mycket djupare ned
i jorden och i hafvets afgrunder. I allmänhet kan
man säga, att helaporna lefva inom det varma bältet
i Gamla och Nya verlden, men halfapofna endast i
de varma delarna af gamla verlden; att pungdjuren
hafva sitt hemland hufvudsakligen i Australien, af
hvars omkr. 140 arter däggdjur 110 tillhöra nämnda
ordning, men att de tandfattiga däggdjuren saknas i
Europas fauna, liksom de idislande och mångklöfvade
i Australiens; att de enhofvade ursprungligen äro
asiater och afrikaner samt att fladdermöss, rofdjur,
gnagare och hafsdäggdjur finnas öfver hela jorden. De
flesta däggdjur äro sällskapliga och lefva vanligen
tillsammans med andra af samma art i större eller
mindre skaror. Nästan alla till denna klass hörande
djur vaka om dagen och sofva om natten. Dock äro de
flesta fladdermössen samt icke få rofdjur nattdjur,
som hvila och hålla sig dolda om dagen samt mot
skymningen begifva sig ut för att söka byte. En stor
mängd däggdjur hemta sin näring ur växtriket, hvaremot
en del lifnärer sig af allahanda slags ryggradsdjur
eller af insekter. Endast björnen, gräflingen och
några få andra taga, i likhet med menniskan, sin föda
ur både växtriket och djurverlden. Hvad slutligen
vidkommer den nytta, som däggdjuren bereda menniskan,
är denna i sanning stor. Visserligen uppställer ingen
annan djurklass så fruktansvärda fiender emot henne,
men uti ingen har hon häller så trogna tjenare och
följeslagare.
Antalet arter af nu lefvande och kända däggdjur uppgår
till något öfver 2,000, hvaraf Europa räknar ungefär
150. Det största antalet arter, åtminstone 400,
räknar klöfdjurens ordning; det minsta kloakdjurens,
endast 3. I systematiska indelningar af däggdjuren
finner man icke sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
