Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Düben, Gustaf Vilhelm Johan von, den förres syskonbarn, friherre, läkare, anatom och etnograf - Dübner, Johann Friedrich, tysk filolog - Dücker, Karl Gustaf, grefve, krigare - Dühring, Eugène Karl, tysk filosof och nationalekonomisk skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsterna. 1861–75 var han lärare i fysiologi och
helsolära vid Seminarium för bildande af lärarinnor
(nuv. Högre lärarinneseminarium) och 1862–66
intendent vid Medevi helsobrunn. 1860 blef han ledamot
af Vetenskapsakademi en. – D. har företagit flere
utrikes resor, bl. a. 1844–46, i naturvetenskapligt
ändamål, till Kap, östra kusten af Afrika, Ostindien
och Kina; 1851–52, 1858 och 1864–65, för medicinska
och anatomiska studier, i Tyskland, Österrike,
Schweiz, Italien, Frankrike, England, Skotland,
Irland, Belgien och Holland, samt 1868 och 1871,
i etnografiskt ändamål, till Lule, Pite och Ume
lappmarker. Han har utgifvit flere smärre arbeten af
medicinskt innehåll, bl. a. Öfversigt af de bidrag
mikroskopet lemnat till den medicinska diagnostiken
(1855), Föreläsningar i patologisk anatomi (1857),
Kurs i anatomi, fysiologi, helsolära och fysisk
uppfostran, föredragen vid Seminarium för bildande
af lärarinnor (1864) och Medevi helsobrunn och bad
(1867), samt de polemiska skrifterna Om nödvändigheten
af vetenskaplig kontroll öfver Gymnastiska
centralinstitutet, särskildt med afseende på den
medico-gymnastiska behandlingen och undervisningen
derstädes (1851) och Homoeopathiens hufvudläror
(1855). På etnografiens område har han utgifvit det
rikt illustrerade praktverket Lappland och lapparna
(1872), hvilket arbete, en frukt af mångåriga trägna
studier, "erbjuder en synnerligen underhållande
läsning för den, som söker lärorik förströelse,
på samma gång som den är en källskrift af bestående
värde för all framtida forskning på detta fält", samt
Forskningarna i Central-Afrika (1878, i samlingen
"Ur vår tids forskning").
Dübner, Johann Friedrich, tysk filolog, f. 1802,
d. 1867, ifrån 1832 bosatt i Paris, utgaf 1831 sin för
ord- och textkritiken banbrytande upplaga af Justinus,
deltog sedan i redaktionen af Stephani "Thesaurus" och
ledde utgifvandet af "Bibliotheca graeca". Dessutom
skref han en mängd uppsatser i "Revue de philologie".
Dücker, Karl Gustaf, grefve, krigare, föddes 1663
i Livland. 1688–70 tjenade han i franska hären,
der han avancerade till major, samt gjorde derunder
åtta fälttåg, hvarjämte han bevistade sju belägringar
och deltog i flere fältslag. Vid det stora nordiska
krigets utbrott (1700) skyndade han till Sverige för
att få kämpa under dess fanor. I slaget vid Narva
tjenstgjorde han som konung Karls generaladjutant
och blef sårad. Sedermera utmärkte han sig i slaget
vid Klissov (1702) och vid belägringen af Thorn
(1703), blef 1704 öfverste för ett af honom sjelf
uppsatt värfvadt dragonregemente och deltog s. å. i
stormningen af Reusch-Lemberg äfvensom i slaget vid
Punitz. 1706 slog han vid Vilna 7,000 ryssar och
litaver. 1709 deltog han i slaget vid Pultava och
blef derefter fången vid Dnjeperströmmen, men fick
redan s. å. på sitt hedersord återvända till Sverige
för att utvexlas. 1710 blef han generalmajor,
och s. å. kommenderade han reserven i slaget vid
Helsingborg. 1711 utnämndes han till generallöjtnant,
följde derefter Stenbock till Holstein och förde
befälet öfver förtrupperna i slaget vid Gadebusch
(1712), der
han af en kula blef svårt sårad i halsen. 1713
blef han general och förordnades till kommendant i
Stralsund, dit han från Lybeck smugit sig igenom de
fientliga förposterna. Efter ett tappert försvar
nödgades han kapitulera, d. 13 Dec. 1715, och
gifva sig fangen, men fick tillstånd att resa till
Hamburg för att sköta sin efter femton års kampanjer
mycket försvagade helsa. Karl XII kallade honom dock
snart att taga befälet öfver armén mot Norge. Ett
intyg om hans duglighet på denna post äro de ord
konungen efter en längre tids frånvaro från hären
skämtsamt yttrade: "Generalen har gjort mer, än
jag väntat. Hade jag rätt besinnat mig, borde jag
varit längre borta." Det berättas, att D. vid första
underrättelsen om konungens död erbjöd sig att söka
förmå krigshären att utropa hertig’ Karl Fredrik af
Holstein till konung, mot vilkor att denne afsade sig
enväldet, och att han, då hertigen tvekade, utbrast:
"Nå, kan han ej vara en karl, så må han vara en
käring. Nu är det dessutom så godt som för sent; oss
fattas intet regent." D. blef 1718 medlem af rådet,
1719 grefve och fältmarskalk samt 1720 president i
Krigskollegium. Efter Karl XIL:s död förde han, under
arfprinsen af Hessen såsom generalissimus, befälet
öfver hela svenska armén. Vid fredsunderhandlingarna
understödde han Englands fordringar, i hopp om en
kraftig hjelp från detta land, men blef fullkomligt
sviken. D. var en af dem, som genomdrefvo arfprinsen
Fredriks upphöjelse till konung (1720). Under 1723
års riksdag slöt han sig likväl till det holsteinska
partiet, och senare motarbetade han den hannoverska
alliansen, men försonade sig, efter 1726 års riksdag,
med Horn. Sina aristokratiska tänkesätt lade han
tydligt i dagen genom att i spetsen för krigsbefälet
förklara sig villig att med lif och blod bistå adeln
mot borgareståndet, som vid nyssnämnda riksdag begärt,
att alla domareämbeten och andra civila befattningar
skulle till hälften besättas med ofrälse män. Under
1731 års riksdag betygade honom Riksens ständer
genom en deputation sin tacksamhet och erkänsla för
hans mödor och omsorger om krigshärens förbättring
och upphjelpande. Vid samma riksdag fick han lika
lön med kanslipresidenten. D. afled i Stockholm
natten mellan d. 2 och d. 3 Juli 1732. Han
var "en redlig, hastig och orädd herre. Med
erfarenhet att begagna, höll han af att synas,
hade bepröfvadt mod och tjente berömligt."
A. B. B.
Dühring, Eugène Karl, tysk filosof och
nationalekonomisk skriftställare, föddes i Berlin
d. 12 Jan. 1833. Han valde först den praktisk-juridiska
lefnadsbanan, men utbytte snart denna, mot den
literära och egnade sig från början af 1860-talet med
ifver åt studiet af filosofien, de sociala frågorna
samt naturvetenskapen. 1865 blef han docent i filosofi
vid universitetet i Berlin och utvecklade såsom
sådan i tolf år en omfattande verksamhet, hvilken ej
förlamades ens deraf att en svår ögonsjukdom till
slut fullständigt beröfvade honom synförmågan. Af
honom sjelf vållade, långvariga tvistigheter med de
akademiska myndigheterna ledde om sider till hans
aflägsnande från nämnda befattning (1877). D:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
