Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duprez, Gilbert Louis - Du Puget, Rosalie - Dupuis, Charles François - Du Puy, Jean Baptiste Edouard Louis Camille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Choron, uppträdde 1837–49 med glänsande framgång
i Paris och blef 1842 professor i solosång vid
konservatoriet derstädes, men lemnade 1850 denna
plats och grundade en privat sångskola, med hvilken
han under kriget 1870 flyttade till Bruxelles. Som
lärare har D. varit mycket eftersökt, företrädesvis
dock af personer med kraftiga röster, enär hans
metod är för ansträngande för svagare stämmor. Som
sångare utmärkte han sig for dramatisk styrka,
ren intonation, uttrycksfull och fint musikalisk
deklamation, men i synnerhet för en ovanlig lätthet
i öfvergången från bröströst till hufvudröst. Hans
brösttoner gingo upp till c2, falsetten till
e2. D. har utgifvit en god sångskola, L’art du
chant (1845), samt komponerat sånger, ett oratorium
och flere operor. – Hans dotter Caroline, f. 1832,
d. 1875, var en mycket firad operasångerska i Paris.
A. L.
Du Puget [dy pysje], Rosalie, fransk
skrift ställarinna, f. 1795, d. 1875, var dotter till en
förnäm dam, som under den franska revolutionens
stormar emigrerat till Sverige. Modern skaffade sig
och sina tvänne små barn utkomst genom att hålla
skola, först i Helsingborg och sedan i Ystad. Den
unga fröken D. fick svensk uppfostran och fattade
mycken kärlek till sitt nya fosterland och dess
literatur. Sedan familjen efter restaurationen
(1815) återvändt till Frankrike, egnade sig fröken
D. åt öfversättande af skandinavisk, i synnerhet
svensk, literatur, och "med visshet kan sägas",
yttrar en biograf, "att ingen arbetat så mycket för
den svenska literaturens bekantgörande i Frankrike
som hon". Många i Paris sig uppehållande svenskar,
bl. a. Jenny Lind, hade i henne en god vän. År
1855 besökte hon Sverige. Fröken D. var medlem af
vetenskapsakademien i Caen. Hon utgaf åtskilliga
skrifter för ungdom, bl. a. "Bibliothéque de
la jeunesse" (1830–38), i 47 delar, samt en mängd
öfversättningar: "Chefs d’oeuvre de théâtre suédois"
(1823), "Les eddas, traduites de l’ancien idiome
scandinave" (1844; 2:dra uppl. 1865), "Fleurs
scandinaves, choix de poésies, traduites du suédois"
(2 upplagor 1859; ny uppl. 1871) samt arbeten af
Agardh, Fr. Bremer, E. Carlén, A. Fryxell (Gustaf II
Adolfs historia, i två upplagor), S. von Knorring,
Onkel Adam, M. S. Schwartz, Tegnér ("Oeuvres d’Isaïe
Tegnér, traduites du suédois") och Topelius. 1876
restes åt henne, efter sammanskott bland svenskar,
en grafvård på kyrkogården Père Lachaise i Paris.
J. Th. W.
Dupuis [dypui], Charles François, fransk vetenskapsman,
f. 1742, d. 1809, blef 1787 professor i romersk
vältalighet vid Collége de France, valdes efter
revolutionen till medlem af nationalkonventet och
"de femhundrades råd" samt var några år president
i lagstiftande församlingen. På föranstaltande
af cordelier-klubben utkom hans arbete Origine de
tous les cultes, ou la religion universelle (1794),
som utöfvade ett stort inflytande på riktningen af
studierna rörande religionernas uppkomst. Hans sista
arbete, Mémoire explicatif du zodiaque chronologique
et mythologique (1806), är ett försök att ådagalägga
enheten af alla de gamla folkens astronomiska
och religiösa myter. D. lär (1778) hafva uppfunnit
den optiska telegrafen.
Du Puy [dy pui], Jean Baptiste Edouard Louis Camille,
sångare och tonsättare, föddes i byn Corselles,
nära Neufchâtel, sannolikt 1773, undervisades i
Paris af violinisten Chabran och pianisten Dussek
samt blef vid sexton års ålder konsertmästare hos
prins Henrik af Preussen, hvarefter han i Berlin
fortsatte sina musikstudier för Fasch. 1793 gaf han
såsom violinspelare konserter i Tyskland och Polen
samt Sverige, hvarest han s. å. fick anställning som
violinist och andre konsertmästare i hofkapellet
och 1799 jämväl som operasångare. Sistnämnda år
måste han på konungens befallning lemna Sverige,
emedan han vid en till Napoleons hyllning anställd
fest föredragit republikanska visor. Han begaf sig
då till Köpenhamn, der han blef konsertmästare och
operasångare vid k. teatern. För sin tapperhet under
engelsmännens bombardement 1807 valdes han enstämmigt
till löjtnant vid Lifjägarekåren. Bl. a. hade han
gifvit och infriat det löftet att nedskjuta den förste
engelsman, som satte sin fot på stadens grund. År 1809
förvisades han dock äfven från Danmark, antagligen i
anledning af något intimt förhållande till ett mycket
förnämt fruntimmer (enligt ett gängse rykte prinsessan
Charlotta Fredrika af Mecklenburg-Schwerin, Fredrik
VII:s moder, hvilken sedan blef skild från sin gemål,
prins Kristian Fredrik, sedermera Kristian VIII). Efter
ett kort besök i Paris återvände D. till Sverige,
der han nu (efter revolutionen) mottogs med öppna
armar, fästes vid k. operan, både som kapellmästare
och skådespelare (1812) samt erhöll professors
titel (1814). Han afled i Stockholm d. 3 April
1822. Enstämmiga intyg af en mängd samtida vittna,
att D. var ett verkligt snille, en mångsidigt begåfvad
konstnär, en älskvärd och tjusande personlighet. Det
har sagts, att han var den utmärktaste af alla
kungliga kapellmästare i Stockholm. Svenska
hofkapellet ansågs under hans tid för det till
rangen tredje i Europa. Som violinspelare utmärkte
han sig i den briljanta stilen, genom färdighet,
smak och förträfflig intonation. Som sångare var han
oöfverträfflig i den lätta genren. Hans sångmetod var
helt och hållet fransk, och hans röst, en hög bariton,
ganska behaglig samt i stånd att utföra både tenor- och
baspartier. D:s tonsättningar röja bildning
och melodirikedom. I operetten Ungdom og galskab
(Köpenhamn 1806, "Ungdom och dårskap", Stockholm
1814), hvilken skrefs till samma text som Méhul’s "Une
folie" ("Målaren och modellerna"), förstod han förena
en viss nordisk nationalform med den mest sprittande
franska prydlighet. I tillfällighetspjesen Föreningen
(1815) upptog han nordiska folkvisor. Hans öfriga
musikpjeser äro: den populära sångtrion Agander och
Pagander (1818), Björn Jernsidal (fragment), Balder
(1819), Felicie eller Den romaneska flickan (komisk
opera, 1821) samt melodramer och balletter. Dessutom
skref han en mängd sånger, militärmarscher, stycken
för olika instrument samt kyrkmusik vid Karl XIII:s,
Sofia Magdalenas och Hedvig Elisabet Charlottas
begrafningar äfvensom vid kronprinsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
