Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Allighieri (Aldigh-, Aligh-) - Dante da Majano - Danti, Vincenzio - Dantiscus, Johannes (egentl. Flachsbinder) - Dantobommen, eller "vintertullen", på Södermalm i Stockholm - Danton, Georges Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som för tänkaren och skalden. Icke minst sträng är
D. mot den stora verldens samt påfvedömets dårskaper
och brott. Deras hemliga synder och skändligheter
framläggas och gisslas med skoningslös stränghet,
ja skalden tvekar icke att omtala, det han träffade
påfvar djupt nere i helvetet och att flere väntades
dit. – Dikten hör till de inkommensurabla, som icke
foga sig efter vanliga estetiska teorier. Den är
icke lyrisk, men öfverflödar af lyriska skönheter;
icke episk, men rik på lefvande skildringar af
historiska scener; icke dramatisk, men likväl
en oafbruten dialog mellan skalden och hans
ledare samt andra, som han träffar på sin färd;
icke didaktisk i gnomisk mening, men full af äkta
mystik. – D. författade sin Commedia divina under
landsflykten och fullbordade den troligen året före
sin död. Snart kände man behof af förklaringar till
den svårförstådda dikten, och i flere af Italiens
städer inrättades lärostolar för tolkningen af
densamma. Boccaccio, hvilken blef D:s förste biograf,
var äfven den förste, som föreläste öfver Commedian;
han började dermed i Florens 1373. Skaldeverket,
som i öfver 150 år förblef manuskript, trycktes
första gången 1472. Sedan dess hafva snart sagdt
oräkneliga upplagor utkommit. De bästa torde vara af
italienarna Lombardi, Viviani och Bianchi samt tysken
Witte. Bland D:s många biografer må har endast nämnas
Balbo (1839) och Fraticelli (1861), hvilken äfven
ombesörjt den bästa upplagan af hans "Opere minori"
(1856). Den gudomliga komedien har blifvit öfversatt
till alla bildade språk och under tidernas lopp icke
endast gifvit riklig sysselsättning åt språkforskare
och tänkare, utan äfven lockat konstnärer att med
ritstift och pensel försöka sig på hennes tolkning
(Flaxman, Genelli, Doré, Scaramuzza m. fl.). Bland
den stora mängden af öfversättare märkas engelsmannen
Carey, nordamerikanen Longfellow, tyskarna Bartsch,
Blanc, Kannegiesser, Kopisch, Krigar (illustr. af
Doré), Notter, Philalethes (konung Johan af Sachsen),
Streckfuss, Witte, dansken Molbech samt svenskarna
Böttiger och N. Lovén. Kommentarier till Commedia
divina samt andra arbeten, hvilka afse studiet af
D. i allmänhet, äro utgifna bl. a. af italienarna
Bianchi, Foscolo, Fraticelli, Lombardi, Rossetti,
Scartazzini och Tommasseo, fransmännen Fauriel och
Ozanam, tyskarna Blanc ("Vocabulario Dantesco"),
Floto, Philalethes, Schlosser, Wegele och Witte samt
svenskarna Böttiger och Loven. Dante-literaturen är
den rikaste af alla de literaturer, som en enskild
mans verksamhet framkallat. Den är ännu alltjämt
stadd i tillväxt, särskildt genom det tyska
"Dante-gesellschaft", som 1865 konstituerade
sig i Dresden, under skydd af den berömde
Dantekännaren konung Johan af Sachsen, och hvilket
sedan 1867 utgifver en "Jahrbuch". Förteckningar
öfver Dante-literaturen finnas af C. de Batines:
"Bibliografia Dantesca" (1845–48), med fortsättning
af Carpellini (1866) och Ferrazzi (1873), samt af
Petzholdt: "Bibliographia Dantea 1865–71" (1872). –
Den svenska Dante-literaturen utgöres hufvudsakligen
af följande arbeten: "De (7) första sångerna af
Commedia divina", öfversättning på
rimlösa vers af C. V. Böttiger, med
förklaringar (uti "Italienska studier", 1853),
"Om Dantes lif och skrifter af C. V. Böttiger"
(i Sv. akad:s handl., del. 39, 1865), "Dantes
Commedia divina. Öfverblick af C. V. Böttiger"
(i Sv. akadts handl., del. 50, 1875), "Dante
Alighieris Gudomliga komedi. Öfversatt af Nils Lovén"
(på terziner; 3 del., 1856–57) samt "Divina commedia
framställd i teckningar af G. Doré. 135 planscher,
med förklarande text och kortfattad redogörelse
för skaldeverkets innehåll af John Rosén" (1876).
R-n.
Dante da Majono, italiensk skald från Majano i
Toscana, Dante Allighieris vän, lefde i slutet af
1200-talet och var på sin tid icke utan anseende. Hans
diktning är emellertid hufvudsakligen en efterbildning
af den provençalska troubadourpoesien samt vimlar af
konstlade rimflätningar och bisarra uttryck. Också
är denne skalds minne räddadt åt efterverlden
företrädesvis genom hans romaneska kärlek till den
första skaldinna, som den italienska poesiens historia
vet att omtala: den sköna sicilianskan Nina. Först
förälskade han sig i hennes verser och sedan, utan
att någonsin hafva sett henne, i henne sjelf. Nina,
å sin sida, besvarade sin osynlige älskares sånger med
både kärlek och sång och antog till och med hans namn,
i det hon kallade sig "Nina di Dante" (D:s Nina). Af
D:s kärlekssånger finnas åtskilliga i behåll, men det
är numera svårt att i dem upptäcka några spår af vare
sig sann poesi eller varmare känsla.
Danti, Vincenzio, italiensk bildhuggare
och skald, Michelangelos lärjunge, f. 1530, d.
1576, utförde många arbeten åt hertig Cosimo I
i Florens. Bland hans verk må nämnas påfven
Julius III:s bronsstaty (1555, i Perugia)
och bronsgruppen Johannes döparens halshuggning,
öfver södra portalen till baptisteriet i
Florens. Sansovinos sköna marmorgrupp "Kristi
dop", öfver östra portalen till nämnda baptisterium,
fullbordades af honom. I åtskilligt
påminna D:s arbeten om Sansovinos stil, men de
lida af den manierism, som kännetecknade
Michelangelos omedelbare efterföljare.
Dantiscus, Johannes (egentl. Flachsbinder),
nylatinsk skald, f. 1485 i Danzig, företog
långa fotvandringar i österlandet och blef, vid
sin återkomst, af kejsar Maximilian krönt till
skald och adlad under namnet von Hofen (de
Curiis). Såsom Polens sändebud hos kejsar
Karl V bevistade han dennes fredsslut med
Venezia äfvensom riksdagen i Augsburg 1530.
Död 1548 såsom furstbiskop af Ermeland. Hans
dikter handla mest om förhållandena på
författarens egen tid.
Dantobommen, eller "vintertullen", på Södermalm
i Stockholm, låg på Bellmans tid uppe i
kröken på Dantogatan (nuv. Tantogatan). För
tullbevakningen bibehölls der länge en bom öfver
vägen. Denna bom flyttades sedermera närmare
Årstaviken och blef slutligen borttagen.
Danton [dangtång], Georges Jacques, fransk
revolutionsman, föddes i Arcis-sur-Aube
(Champagne) d. 28 Okt. 1759. Vid utbrottet af 1789
års franska revolution var han advokat i Paris,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
