Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Börjesson, Johan - Börjesson, Agneta (Agnes) Fredrika - Börk, Isak A. - Börne, Ludwig (egentl. Löb Baruch)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som poet uppträdde B. först i
svensk-akademisk anda, med dikten Afrodite, hvilken 1814
prisbelöntes af Vetenskaps- och
vitterhetssamhället i Göteborg. Han drogs likväl utan
svårighet öfver till den nya skolan. Dikter af honom
infördes, merendels under signaturen B–n, i
Atterboms "Poetisk kalender" (årg. 1844–49),
och recensioner skref han i "Svensk
literaturtidning", som var nyssnämnda skolas polemiska
organ. B. var dock i sin ungdom föga
produktiv i vitterhetens tjenst, och han upphörde
slutligen för en mycket lång tid med sin poetiska
verksamhet. Den förnämsta orsaken till hans
tystnad låg utan tvifvel i den föga uppmuntrande
kritik, hvarmed en af hans dikter, Skapelsen i
sånger (1820), mottogs, ej endast af akademisterna,
hvilka helt och hållet bröto stafven öfver
densamma, utan ock af fosforisterna, till hvilka
han allt närmare slutit sig. Först efter
tjugosex år framträdde B. å nyo med ett skaldeverk,
Erik den fjortonde (två upplagor 1846; tredje
uppl. 1874; tyska öfversättningar 1848 och
1855). På detta sorgespel följde snart ett annat,
Erik den fjortondes son (1847), och efter en
längre tids mellanrum: Solen sjunker, Gustaf
den förstes sista dagar (1856), Ur Karl den
tolftes ungdom, ett äfventyr (1858),
Brödraskulden: Erik den fjortonde, senare afdelningen
(1801) och En sammansvärjning i Rom (1865,
utgifven efter författarens död). Genom det
utmärkta sätt, hvarpå det förstnämnda sorgespelet
återgafs på den kungliga scenen, väcktes en
allmän förhoppning, att det svenska dramat skulle
genom B. taga jättesteg framåt i sin utveckling.
Man bedrog sig dock. Alla de följande
skådespelen röjde en tilltagande afmattning hos den
åldrige skalden, äfven i fråga om dramatisk
kompositionsförmåga, och man kan knappt säga
om dem detsamma som om "Erik den fjortonde":
att de äro goda studier (efter Shakspeare). I
sin diktning var nämligen B. merendels
oförmögen af sjelfkritik och begränsning, och
derför blef det honom icke möjligt att frambringa
någonting af beståndande värde inom en diktart,
som framför andra kräfver nykter besinning och
begränsningsförmåga af sin idkare. De bland
hans karakterer, som äro originelt och kraftigt
anlagda (t. ex. Göran Perssons, i "Erik den
fjortonde"), sakna helgjutenhet. Många
situationer äro ganska väl funna, men handlingens
utveckling hämmas ofta för mycket af
ordflöden, som visserligen stundom innehålla en
högstämd lyrik, men ej bidraga till de
handlande personernas karakteristik. Sin starkaste
sida hade B. i lyriken. Han var dock äfven
inom denna konstart i hög grad ojämn. När
han spände vingarna till högre flygt, förirrade
han sig ofta in i den fosforistiska töckenverlden,
hvarvid det väl ock ej sällan hände, att han fann
ett poetiskt behag i osmakligheter och
hvardagligheter. I språkbehandlingen visar han sig
ej sällan som en mästare, men oftare som en
mindre lycklig dilettant. Hans fel framträda
märkbarast i den erotiska diktsamling, som han
anonymt utgaf under titeln Kärlek och poesi
(1849), hvaremot en annan diktkrans, Blommor
och tårar på en dotters graf (1854), innehåller
åtskilligt, som kan ställas vid sidan af det bästa
den svenska lyriken har att uppvisa. B. var
den bland den nya skolans diktare, som längst
fick bevittna hur intresset för de nyromantiska
idealen slappades, och han ville gerna höra sig
kallas "den siste fosforisten". Som predikant
hade han stort anseende. I Svenska akademien
gjorde han sitt inträde med ett Minnestal
öfver C. G. v. Brinkman (1861). Hans Valda
skrifter, jämte en lefnadsteckning, utgåfvos af
L. Dietrichson 1874. B. M.
2. Börjesson, Agneta (Agnes) Fredrika,
genremålarinna, den förres dotter, född i
Upsala d. 1 Maj 1827, studerade i åtskilliga år dels
i Sverige (för Boklund) och dels i Paris samt
kom i slutet af 1800-talet under ledning af
genremålaren W. Sohn i Düsseldorf. 1872 blef hon
ledamot af Akademien för de fria konsterna.
Under de senare åren har hon vistats uti
Italien. Med finhet i uppfattningen och elegans
i utförandet målar hon s. k. konversations- och
kabinettsstycken, företrädesvis med rococotidens
kostym. Bland hennes arbeten må nämnas:
Gamla minnen (i Stockholms nationalmuseum),
Interiör från Skokloster, Afskedet, Musikalisk
trio och Dagens nyheter.
Börk, Isak A., dramatisk författare, f. i slutet
af 1660-talet, blef student i Upsala 1679 och
tillhörde 1686–91 det
studentskådespelaresällskap. som uppträdde i "Lejonkulan" i
Stockholm. 1691 studerade han i Dorpt, och d. 3
Mars 1693 höll han derstädes ett festtal på
svensk vers, med anledning af Upsala mötes
jubileum. 1696 utnämndes han till rektor vid
katedralskolan i Narva, der han dog 1700 eller
1701. – B. var en flitig vitterhetsidkare. Han
efterlemnade skådespelen Apollo, Darius
(utgifven 1874, jämte en undersökning
angående författaren, af K. Fr. Karlson), Orpheus,
Philomela, Phaëton, Hippolitus, Ärans
grönskande linder och Valete teatern. Epilog (tryckt
1874). Han utarbetade dessutom 1:sta akten
af Lyckopris (de bägge öfriga akterna skrefvos
af J. O. Widman och G. J. Törnqvist) och
författade en mängd qväden i den tidens smak
(begrafnings- och bröllopsverser m. m.). Som
någonting anmärkningsvärdt i fråga om B:s
skrifspråk kan nämnas, att han, ehuru ej alltid
konseqvent, tillämpade den fonetiska
rättstafningsprincipen. Han upptog dervid talspråkets
former (så t. ex. använde han verbens
singularformer jämväl för att uttrycka pluralis, äfven
då rimnöd ej tvingade dertill) samt en mängd
provinsiella förkortningar (t. ex. nå’, for något)
o. s. v.
Börne, Ludwig (egentl. Löb Baruch), tysk
skriftställare, föddes d. 18 Maj 1786 i
Frankfurt a. M. af judiska föräldrar, var 1811–14
polisaktuarie i sin födelsestad, men egnade sig
derefter uteslutande åt det publicistiska kallet.
Ehuru han hade utvecklat det största intresse
för frågan om judarnas emancipation, öfvergick
han 1818 till den lutherska läran. Vid samma
tid antog han det namn, hvarunder han är känd
i literaturhistorien. 1818–21 utgaf han
tidskriften "Die wage", som väckte stort
uppseende genom B:s politiska artiklar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
