Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byron, John - Byron, George Noel Gordon, lord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utom de merkantila intressena, fullföljde ett
vetenskapligt syfte. 1764–66 års expedition
skildrade han i Voyage round the world (1767).
Under amerikanska frihetskriget utmärkte han sig
i Vestindien, der han vid Granada 1779 kämpade
mot fransmännen under d’Estaing. Död 1786.
Byron [bä’jrön l. bä’jörn], George Noel
Gordon, lord, engelsk skald, f. i London d. 22 Jan.
1788, härstammade från en högättad, men för
excentriska vanor känd familj. Fadern, kapten
Jack Byron, dog 1791 i Frankrike, sedan han
förslösat sin hustrus betydliga förmögenhet.
Modern, Catherine Gordon of Gight, flyttade 1790
till Aberdeen, i hopp att der kunna slå sig fram
på en ringa lifränta. Hennes häftiga och
nyckfulla lynne utöfvade ett skadligt inflytande på
den rikt begåfvade, men egensinnige sonen. Än
öfverhopade hon honom med lidelsefulla
smekningar, än öfverföll hon honom med
oqvädinsord och handgripligheter. I det ena ögonblicket
utgöt hon sig i beundran öfver hans fagra
utseende, i det andra hånade hon honom för hans
lytta fot. Så grundlades redan i barnaåren hos
honom den skepticism och det menniskoförakt,
som känneteckna hans förnämsta skaldestycken;
så kom hans kroppslyte att kasta en djup
slagskugga öfver hela hans lif. Efter en afliden
frände blef han 1798 peer af England och egare
af godset Newstead Abbey – en vändning i
hans öde, som gaf ny näring åt hans tidigt
utvecklade bördsstolthet. 1801 blef han
inskrifven i Harrows skola, der han, fastän icke
synnerligen flitig, tillegnade sig rätt goda
kunskaper i åtskilliga ämnen. Vid femton års ålder
förälskade han sig i en ung flicka, Mary Ann
Chaworth, som dock ej besvarade hans kärlek.
Uppfylld af sorg öfver detta missöde, kom han
1805 till högskolan i Cambridge, der han i
kroppsöfningar (i hvilka han egde mycken
färdighet) och vilda nöjen sökte bot för sin smärta.
Under studenttiden, som varade till 1808, utgaf
han diktsamlingen Hours of idleness (1807),
hvars innehåll, i det hela taget, icke jäfvar
attributet "omyndig", som han på titelbladet fogade
till sitt namn. Samlingen gjordes af
"Edinburgh review" till föremål för en hånande
granskning, som B. 1809 besvarade med satiren
English bards and scotch reviewers, i hvilken han
med kraft, om också ej med qvickhet och smak,
anföll Englands förnämste skriftställare och
deras verk. Trött vid det utsväfvande lif han fört
under utarbetandet af nämnda dikt, anträdde
han 1809 – sedan han s. å. tagit sitt inträde
i öfverhuset – en utländsk resa. Öfver
Portugal och Spanien ställdes färden till Albanien,
der han rönte ett gästvänligt mottagande af Ali
pascha i Janina, hvilken sedermera tjenade som
modell för flere figurer i hans dikter (t. ex.
Lambro i "Don Juan"). Efter någon tids
vistelse i Athen, der han skref dikten The maid
of Athens, reste han till Konstantinopel,
hvarifrån han dock snart återvände till den grekiske
hufvudstaden. Från denna tid härrörde hans
kärlek till grekiskt folklynne och grekisk natur,
med oöfverträffadt mästerskap skildrade i hans
dikter. 1811 återvände han till England,
föregången af ryktet om den märkvärdiga simtur
han under sin färd till Konstantinopel gjort
öfver Hellesponten. 1812 höll han sitt
parlamentariska "maiden speech" (om
arbetare-oroligheterna i Nottingham), hvars demokratiska
hållning och retoriska ståt gjorde stor lycka och
bidrog att öka intresset för de båda första
sångerna af Childe Harold, hvilka utkommo vid
denna tid. Denna dikt, ett slags poetisk
dagbok, uttalar i lågande ord skaldens smärta öfver
det skönas undergång och folkens lidanden.
"Der framträder för första gången det stora
"ego" (jaget) i 19:de århundradets poesi."
Verkets enhet finnes nämligen icke hos hjelten, utan
hos skalden, som öfver allt hvad han ser
sprider sitt snilles mörka eller skimrande färgtoner.
Det spleenfulla, svårmodiga, affekteradt tragiska
hos dikten tjusade det engelska "high life",
hvars förklarade gunstling B. med ens blef.
Hans anseende befästes och ökades genom
dikterna The giaour (1813), The bride of Abydos
(s. å.), The corsair (1814, af hvilken på en dag
såldes 13,000 exemplar), Lara (s. å.), The siege
of Corinth (1816) och Parisina (s. å.), i hvilka
B. bragte den "poetiska berättelsen" – älskad
i England allt sedan Chaucers dagar – till den
högsta fulländning. Från denna tid härröra
äfven Ode to Napoleon Buonaparte samt
Hebrew melodies, elegiska dikter, lämpade till
urgamla hebreiska tonsättningar. Stående på
höjden af popularitet, gifte B. sig 1815 med Anna
Isabella Milbanks, en rik arftagerska.
Oförenlighet i lynnen och åsigter (kort efter bröllopet
lär hon t. ex. hafva frågat honom när han skulle
lägga bort sin fula vana att skrifva vers)
bildade snart emellan dem ett svalg, som vidgades
genom hans förstörda ekonomi och hennes
svartsjuka. Kort efter en dotters födelse (1816)
öfvergaf hon sin man, och några månader
derefter egde formlig skilsmässa rum. Snart spred
sig det ryktet att ett onaturligt förhållande
mellan B. och hans halfsyster, mrs Aurora Leigh,
varit vållande till den äktenskapliga brytningen.
(I en senare tid har den amerikanska
författarinnan Harriet Beecher-Stowe offentligen
utslungat samma beskyllning mot B., hvars minne
dock blifvit fullkomligt rentvaget från denna
fläck.) Med ens blef han ett föremål för
allmän afsky. Den engelska ortodoxiens väktare,
med skalden Southey i spetsen, förkättrade
honom som hufvudman för en "satanisk skola";
de aristokratiska kretsarna, fastän allt annat än
ojäfviga domare i sedlighetsmål, utstötte honom;
tidningarna angrepo på det hätskaste hans
enskilda lif; pöbeln förföljde honom med
smädelser och skymford, när han visade sig
offentligen. B. trotsade en tid stormen, men måste
slutligen gifva vika för det britiska samhällets
ostracism. Med ett rörande afskedsqväde till sin
maka – Fare thee well, and if for ever –
lemnade han d. 25 April 1816 Englands kust, som
han aldrig mer skulle återse. Vid denna tid
börjar hans verkliga storhet. "Det finnes ingen
jämförelse mellan det han skref före och det
han skref efter sin s. k. olycka."
Genom Belgien och längs Rhen begaf sig B.
till Schweiz, der han vid Genèvesjöns stränder
tillbragte sommaren 1816 i förtroligt umgänge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
