Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgarien, f. d. landskap i europeiska Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tsjerkesser (flyktingar undan ryssarnas välde
i Kaukasus, vilda och tjufaktiga, en verklig
landsplåga) – de två sistnämnda nationaliteterna
blefvo genom kriget 1877–78 nästan förjagade
–, albaneser, rumaner, zigenare, judar,
armener, ryssar, greker och serber. Det
bulgariska språket är förherskande mellan
serbiska gränsen och Jantra, dock endast på
landsbygden; ö. om nämnda flod talas öfvervägande
turkiska.
Materiel kultur. Jordmånen är förträfflig.
Ehuru endast 1/5 af den odlingsbara marken är
brukad, är afkastningen mer än tillräcklig och
lemnar tillfälle till utförsel: hvete sås mest,
dernäst råg och majs; potates odlas endast af
tatarerna i Dobrudsja. Persikor, aprikoser
och andra sydfrukter trifvas synnerligen väl;
vin skördas ymnigt, men beredes på ett
primitivt sätt. Vid jordbruket nyttjas företrädesvis
buffeln. Nötkreatur, svin och getter exporteras.
Grufdriften är alldeles försummad, och den
ymniga skogstillgången blir till ingen nytta.
Handeln är vid Donau och hafskusten ganska
liflig, men inuti landet obetydlig, mest till följd
af dåliga kommunikationer. Till samfärdselns
underlättande hafva dock på den senaste tiden
anlagts stora chausséer och tvänne jernvägslinier,
Tjernavoda–Kustendje och Rustsjuk–Varna.
Industrien är inskränkt till förfärdigande af
linne-, ylle- och hamptyg för landets eget
behof. Städerna äro få; endast tvänne af dem
räkna mer än 20,000 innev.
Historia. Fordom var B. en del af Mesien
och motsvarade det s. k. Låg-Mesien (Moesia
inferior), som i 1:sta årtiondet e. Kr. kom
under Roms välde. De äldste kände innevånarna,
meser, geter m. fl., voro af tracisk börd. På
300-talet fingo goterna bostäder i landet
(mesogoter), och under 500-talet öfversvammades
detta af slaver. Samtidigt öfverskredo enstaka
hopar af bulgarer Donau och drogo
plundrande fram mot Konstantinopel. Deras
hufvudstyrka, som ännu befann sig norr om Donau,
nödgades 568 underkasta sig avarerna; men en
af deras höfdingar, Kubrat, skaffade dem
friheten, och under befäl af dennes son Asparuch
drog störste delen af dem öfver Donau,
grundlade ett rike i Mesien, Gammalbulgariska
riket (678–1018), hvilket från den tiden bar
deras namn, och underkufvade de der förut
boende slaviske stammarna. Bulgarerna
sammansmälte snart med det besegrade folket och
antogo dess språk och seder: redan på
800-talet var det finsk-bulgariska tungomålet ur
bruk. Det bulgariska väldet utvidgades långt
öfver det forna Mesiens gränser: i n. öfver en
del af Ungern ända till Teis och söderut öfver
en stor del af halfön. Bulgarerna hade tidt och
ofta strider med de grekiske kejsarna, härjade
deras land och tvingade dem stundom att erlägga
tribut. Sedan bulgar-kanen Boris låtit döpa
sig (861) och några år senare (866) ställt den
bulgariska kyrkan under patriarken i
Konstantinopel, tycktes ett fredligare förhållande skola
inträda; men under Simeon (893–927) brast
kriget löst fruktansvärdare än någonsin, och
Konstantinopel fick tre gånger se denne furste
vid sina murar. Simeons regeringstid var det
bulgariska rikets glansperiod, utmärkt genom
landvinningar och uppblomstringen af en
national-literatur. Men straxt efter hans död gingo
eröfringarna förlorade, och B. vardt en
tummelplats för greker, ryssar och andra folk, hvilka,
stundom i kamp mot hvarandra, ville rycka
landet till sig. Ryssarna, hvilka sedermera från
Bulgarien fingo sin bokstafsskrift (cyrilliska
alfabetet), sina missionärer och kärnan af
sitt första presterskap, innehade landet några
år (969–71), men nödgades vika för grekerna.
I täta resningar sökte bulgarerna göra sig qvitt
deras öfvervälde, men efter en rad af strider
hade deras antal blifvit oerhördt minskadt, och
de måste gifva sig åt kejsar Basilius II
("bulgardödaren"), hvilken 1018 gjorde B. till en
provins i sitt rike. Under de valakiske
höfdingarna Peter och Asan lyckades de slå sig
till frihet och upprättade ett nytt rike,
Nybulgariska riket (1186–1392), som dock ej
vann det gamlas omfång. Konung Johan II
Asan eröfrade 1227 visserligen Tracien och
Macedonien; men dessa land gingo 1245 åter
förlorade, hvarjämte B. utstod svåra lidanden,
först genom mongolernas infall och herravälde
(1285–96) och sedan genom folkförödande krig
med Ungern, som tilltvingade sig öfverhöghet.
Vid turkarnas framryckande nödgades konung
Sisman 1365 erkänna sig som sultanens vasall.
Hans försök att i förening med serber och andra
folk undandraga sig beroendet af turkarna
aflopp ytterst olyckligt: de förbundne blefvo
1389 slagna vid Kossovopolje (i Serbien),
Sisman blef två år derefter tagen till fånga, och
B. förvandlades 1392 till provins. Under det
första skedet af den fruktansvärda kampen mellan
Turkiet och det kristna Europa var B. ofta
valplatsen för striderna och utsögs af både vän
och fiende. Ehuru många bulgarer för
vinnande af timliga fördelar antagit sina herrars
religion och språk, hafva de fleste likväl, trots
förtrycket, bevarat sitt nationella medvetande,
hvilket i synnerhet i 19:de årh. låtit sig
förnimma, näml. i en åter uppspirande literatur
(se Bulgariska språket och literaturen),
i upprättandet af en nationel kyrka och i
sträfvan efter politisk sjelf ständighet. I sistnämnda
syfte hafva bulgarerna, stundom uppeggade
genom främlingars agitation och städse förvissade
om sina stamförvandters moraliska, någon gång
om deras materiella understöd, gjort flere
upprorsförsök, hvilka den turkiska styrelsen dock
undertryckt, alltid med kraft och ej sällan
med grymhet (jfr Panslavism). Turkarnas
framfärd i B. 1876 ("grymheterna i B.", då
15,000 menniskor mördades), med anledning af
ett i Maj månad s. å. uppkommet uppror, gaf
Ryssland förevändning att i April 1877
öfverfalla Turkiet med krig för att, såsom det sjelf
förklarade, frigöra sina stamfränder och
trosbröder från turkiskt öfvervälde. Rumanerna
tvingades att ingå förbund med ryssarna,
hvarjämte Montenegro från sitt håll anföll Turkiet.
Detta kunde dock uppehålla striden nära ett
år, ja utgången syntes ett ögonblick oviss, enär
ryssarnas hela ställning var nära att blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
