Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännspegel, fys. - Brännstål l. Cementstål, ett slags stål - Brännsyror l. Pyro-syror, kem. - Bränntorf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt åstadkomma starka värmeverkningar på långt
afstånd. Tschirnhausen antände trästycken och
smälte silfver med en brännspegel af koppar,
hvilken hade en diameter af 6 f. (1,78 m.) och
en brännvidd af 4 f. (1,19 m.). R. R.
Brännstål l. Cementstål, ett slags stål, som
tillverkas på det sätt, att stänger af smidesjern
inbäddas i kolpulver och under flere dygns tid
upphettas i slutna lerkapslar. P. T. C.
Brännsyror l. Pyro-syror, kem., kallas
vissa organiska syror, som uppstå vid torr
destillering af andra syror, t. ex. brännslemsyra
eller pyroslemsyra af slemsyra, bränndrufsyra
eller pyrodrufsyra af vinsyra, o. s. v. P. T. C.
Bränntorf kallas de under tidernas lopp
förmultnade växt-återstoder, hvilka efter
föregående beredning kunna användas till bränsle.
Bränntorfven bildas i myrar med stillastående
vatten, derigenom att åtskilliga kryptogamer och
vattenväxter öfvergå till förruttnelse och bilda
en bottensats, hvaruti fanerogama växter, såsom
Potamogeton, Alisma, Sparganium och derefter
åtskilliga arter af Sphagnum och Hypnum fatta
rotfäste. Sedan under årens lopp en fastare
mark bildat sig genom deras förmultning,
uppträda högre fanerogama växter, såsom Drosera,
Andromeda, Sedum, Vaccinium, Scirpus- och
Carex-arter, samt ändtligen videbuskar och träd,
af hvilka senare hufvudsakligen björk och tall
förekomma. En följd af denna småningom
skeende utveckling är, att ej all torf kan vara
lika förmultnad och lika användbar till bränsle.
Till och med i samma mosse finnas vanligen i
de olika lagren ganska olika slag af torf. Det
öfversta lagret utgöres af s. k. hvitmossa,
hvaruti växtfibrerna äro obetydligt förmultnade;
derefter följer ett lager af något mera
förmultnad s. k. rödmossa, och först under denna
vidtager den mörkbruna, stundom nästan svarta,
egentliga bränntorfven, som består af en
filtartad väfnad af växtfibrer, mellan hvilka den
formlösa torfsubstansen är innesluten.
God torf är i sitt blöta tillstånd mycket
plastisk, så att den lätt kan formas med
händerna eller med maskin; men efter torkning
blir den hård som trä och visar, när den skäres
med knif, en glänsande yta. Ju äldre och
mera förmultnad torfven är, dess mörkare är
den till färgen, och dess större är värmeeflekten.
Men godheten beror icke allenast af dess
förmultningsgrad, utan äfven af dess frihet från
mineraliska beståndsdelar eller aska. Askhalten
kan vara så liten, att den ej uppgår till mer
än en eller ett par procent; men den kan äfven
uppgå ända till 40 procent, och i detta fall är
torfven oanvändbar till bränsle. Dessutom får
torfven, liksom allt annat brännmaterial, högre
värde, i samma mån som den är fri från vatten,
och derför ingår i alla torfberedningsmetoder
torkningen som en högst vigtig del af arbetet,
hvadan detta i allmänhet kan bedrifvas endast
under våren och högsommaren. Väl lufttorkad
torf bör ej hålla öfver 25 proc. vatten.
Allt efter de olika beredningssätten indelas
torfven i trenne grupper: sticktorf, tramptorf
och maskintorf. Sticktorfven utstickes, i
form af tegel, med en för detta ändamål
särskildt formad spade och upplägges derefter
till torkning. Tramptorfven upptages med
vanliga skyfflar och lägges först i en gles lår,
der den trampas med fötterna af ett par man,
för att dels så vidt möjligt befrias från vatten
och dels erhålla större smidighet; derefter
utbredes den på mossen i stora, något öfver 1 f.
(0,3 m.) tjocka lager, och, sedan dessa vunnit
så mycken fasthet, att man kan gå på dem med
under fötterna bundna brädlappar, sönderstickas
de med tunna spadar, så att de få tegelform,
och uppläggas efter några dagar, så att de
blifva åtkomliga för luften, till ytterligare
torkning. Maskintorf beredes efter flere olika
metoder, på hvilkas närmare beskrifning det
blefve för vidlyftigt att här ingå. Alla gå
emellertid ut derpå att den lösa och blöta
torfmassan skall bearbetas i en apparat, som har
mer eller mindre likhet med en lerbråka, för
att sedermera formas till tegel, rör eller kulor,
hvilka, sedan de genom vattnets afdunstning
vunnit någon fasthet, omflyttas, så att de genom
luftens tillträde kunna ytterligare torkas. All
bearbetning, vare sig genom trampning eller
maskin, går ut på att förstöra det naturliga
sammanhanget mellan torffibrerna, hvarigenom
vinnes, att torfpartiklarna vid den följande
torkningen komma närmare intill hvarandra, och
att teglen således blifva mindre, tätare, hårdare
och mera lämpliga för transport.
Torfven lufttorkas alltid på sjelfva torfmossen,
och torkningen påskyndas derigenom att teglen
emellanåt vändas på olika sätt samt hopsättas
i staplar och högar. För att göra sig mera
oberoende af väderleken samt för att vinna
utrymme och minskning i arbetet uppförer man på
många ställen torklador af ungefär samma
utseende som torkladorna vid tegelbruk, der teglen
uppställas på hyllor och således äro lätt
åtkomliga för luftens inverkan.
I allmänhet användes torfven lufttorkad; men
naturligtvis är det en fördel, om man kan
utdrifva äfven det vatten, som qvarhålles i den
lufttorkade torfven. Många konstruktioner af
torkugnar för konstgjordt värme hafva blifvit
utförda, men till störste delen åter öfvergifna,
dels till följd af kostnaden, som ej motsvarade
vinsten, och dels till följd af torfvens
lättantändlighet, hvarigenom den ofta antändes i
torkugnen.
Bränntorfven är mycket spridd i alla land
och begagnas allmänt till husbehofsbränsle i
sådana trakter, der skogen tagit slut eller
mineraliskt bränsle saknas. Men äfven den stora
industrien, i synnerhet jernindustrien, har på
senare tiden börjat tillgodogöra sig detta
värdefulla bränsle. Vid flere svenska jernbruk (Gryt,
Lesjöfors, Kolsva, Sandviken, Motala m. fl.)
nyttjas bränntorf såsom bränsle i vällugnar. I
masugnar har man börjat använda torf äfven i
koladt tillstånd. Torfvens värde såsom bränsle
beror såväl af dess förmultningsgrad som af
dess askhalt. God torf, sådan den användes
vid jernverken, kan öfver hufvud antagas vara
omkr. 50 proc. drygare än en lika stor volym
barrved, lika som torfkolen i masugn befunnits
vara 50 proc. drygare än träkol. C. A. D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
