Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brune, Guillaume Marie Anne - Brune, Nord. mytol., "en som har starka ögonbryn", ett af Odens tillnamn - Brunehilde - Brunel, Marc Isambart - Brunel, Isambart Kingdom - Bruneller, ett slags plommon. Se Pruneller - Brunellesco l. Brunelleschi, Filippo di Ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnämndes 1804 till marskalk. 1806 blef han
generalguvernör öfver hansestäderna och befälhafvare
öfver de franske trupperna i Svenska Pommern.
1807 tvingade han Stralsund och Rügen att
kapitulera. S. å. hade han ett möte med Gustaf
IV Adolf, hvilken sökte förmå honom att sluta
sig till Ludvig XVIII:s parti. Fastän B. vägrade
att gå in på den svenske konungens förslag,
fattade likväl Napoleon derefter misstroende till
honom och försatte honom ur tjenstgöring. 1814
förklarade B. sig för Ludvig XVIII, men
öfvergick 1815 till Napoleon, som gjorde honom till
pär och öfverbefälhafvare i Toulon. När han
efter Napoleons fall skulle begifva sig till Paris,
blef han, d. 2 Aug. 1815, i Avignon mördad
af pöbeln.
Brune, Nord. mytol., "en som har starka
ögonbryn", ett af Odens tillnamn.
Brunehilde. 1. Dotter af den vestgotiske
konungen Atanagild. Hon blef 561 gift med
konung Sigbert i Austrasien och 575, när hennes
man blifvit mördad af hennes svåger,
regentinna under sonen Childeberts minderårighet.
Efter dennes död (590) hetsade hon sina båda
sonsöner, Teodebert af Austrasien och
Teoderik af Burgund, till strid mot hvarandra och
lät sedermera (612) mörda den förre. Då B.
efter Teoderiks död (613) ville göra hans
naturlige son Sigbert till konung, begärde rikets
store hjelp af Klotar i Neustrien, och denne lät
613 tillfångataga B. samt döda henne på ett
grymt sätt. – 2. Drottning af Isenland. Se
Nibelungenlied.
Brunel [brynä’l]. 1. Marc Isambart B.,
fransk ingeniör, f. 1769, d. 1849, fick 1793
öfvertaga ledningen af ett kanongjuteri i
New-York och befästandet af hamninloppet till nämnde
stad, men begaf sig 1799 till London och
anlade der 1811 ett storartadt sågverk efter egen
uppfinning. Hans mest betydande verk är
likväl Themsen-tunneln. Planen till detta
storartade företag var färdig 1819, och 1825 skred
man till utförandet. Efter otroliga svårigheter
fullbordades verket 1842. B. upphöjdes 1841
till baronet. – 2. Isambart Kingdom B.,
den förres son, engelsk ingeniör, f. 1806, d.
1859, förvärfvade sitt rykte som ingeniör genom
byggandet af Great-western-jernbanan, mellan
London och Bristol, samt kedjebron vid
Hungerford. Af hans hamnbyggnader må lämnas
dockorna vid Sunderland och Cardiff. Under
Krimkriget (1853–55) skapade B. en
mönsteranstalt genom uppförandet af militärhospitalet
i Renkioi. Äfven jättefartygen Great Britain,
Great Western och Great Eastern äro hans verk.
Bruneller, ett slags plommon. Se Pruneller.
Brunellesco l. Brunelleschi [-le’ski],
Filippo di Ser, florentinsk arkitekt,
renaissancestilens fader, föddes i Florens 1377 och dog
derstädes 1446. Han fick en vårdad uppfostran
och studerade företrädesvis matematik och
mekanik samt Dante och den heliga skrift. Hans
böjelse för konsten tog emellertid snart ut sin
rätt. Med faderns bifall ingick han först i
guldsmedslära, men redan 1402 kunde han
såsom bildhuggare uppträda i täflan med Ghiberti,
då det gällde att pryda baptisteriet i Florens
med en andra bronsdörr. Huru förtjenstfullt
B. löste uppgiften, Isaks offrande (i bronsrelief),
kan man ännu se af det i Florens förvarade
arbetet. Men Ghiberti blef den segrande i
täflingen, och denna motgång bidrog i
väsentlig mån att rikta B:s intresse på en annan konst,
näml. arkitekturen. (Längre fram, omkr. 1416,
uppträdde han likväl ännu en gång som
bildhuggare, då han, täflande med Donatello,
skulpterade i trä den ädelt formbehandlade Kristus
på korset, som nu finnes i S:ta Maria novella i
Florens.) I sällskap med Donatello begaf han sig
ofördröjligen till Rom, der de båda vännerna till
en början försörjde sig såsom guldsmeder, under
det de med ifver studerade den evige stadens
antika ruiner, hvilka de noggrant uppmätte och
aftecknade i de minsta detaljer. De följande
åren, till 1415, tillbragte B. omvexlande i Rom
och Florens och lade då grunden till sin
storhet. När man hunnit så långt med domkyrkan
i sistnämnde stad, att endast uppförandet af
kupolen återstod, utlystes, 1418, en täflan för
detta arbetes verkställande. B., som i Rom
noga studerat de gamles konstruktionssätt
(framför allt Panteons kupolbyggnad), framlade då
sina förslag, till hvilka likväl ingen ville lyssna.
En ny kongress af arkitekter sammanträdde
1420, och efter otaliga tvister och mycket bråk
– den bekanta, sedermera på Columbus
öfverförda, anekdoten om ägget lär förskrifva sig
från ett uppträde i denna församling – blef
arbetet anförtrodt åt B., sedan ingen annan
vågat åtaga sig detsamma. 1425 grep han sig
an, och 1434 blef det djerfva företaget
lyckligen fullbordadt. (Laternan, efter hans
ritning, blef likväl icke färdig förrän 1461.)
Öfver en hög åttakantig tambur uppstiger den
smärta kupolen i elliptisk rundning och, här
för första gången, med dubbel hvälfning, en
inre och en yttre (skyddskupol). Denna
kupolbyggnad, som blef mönster för bl. a.
Michelangelos ryktbara kupol på Peterskyrkan i Rom,
har emellertid sin största betydelse i
konstruktionen. Långt vigtigare för arkitekturens
utveckling blefvo B:s öfriga florentinska verk, i
hvilka han förstod att med antikens tankar
harmoniskt sammansmälta goda medeltidsmotiv och
sina egna konstnärliga idéer. Också har han för
dessa arbetens skull blifvit kallad den moderna
byggnadskonstens grundläggare. Bland hans
kyrkbyggnader i Florens, i hvilka han nyttjade
den kupoltäckta centralbyggnaden för
kapell-artade verk och den treskeppiga
kolonnbasilikan för större kyrkor, må nämnas Capella de’
Pazzi (börjad omkr. 1420), den nya stilens
förste representant, S. Lorenzo, Maria degli
angeli (centralbyggnad, ofullbordad) och S.
Spirito (fulländad efter hans död). Af honom är
äfven den eleganta kolonnhallen till
hittebarnshuset vid Annunziata i Florens. På den
florentinska palatsbyggnaden utöfvado B. ett
genomgripande inflytande genoin Palazzo Pitti,
reriaissancens första stora palats och tillika
verldens sublimaste profanbyggnad. Äfven för
måleriets utveckling blef han af stor betydelse,
enär han var den förste, som uppställde fasta
lagar för den perspektiviska teckningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
