Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brottmålslagstiftning (Kriminallagstiftning), jur. - Brottmålsprocess (Kriminalprocess), jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brottmålslagstiftning
(Kriminallagstiftning), jur., den del af lagstiftningen, som
handlar om brott och straff. I de flesta land har
man under det sista århundradet arbetat på en
förbättring af denne lagstiftningsgren, och så
godt som öfverallt hafva dessa arbeten redan
ledt till antagande af nya strafflagar. Dessa
lagar utmärka sig, i jämförelse med den äldre
brottmålslagstiftningen, genom menskligare
straffmedel och måttligare straff, genom straffens
lämpande icke så mycket efter den yttre
gerningen som efter brottslingens inre skuld, och
vidare genom den makt de inrymma åt domaren
att inom vissa gränser tillmäta straffet efter de
omständigheter, under hvilka brottet är
begånget (jfr Latitudsystem). Sveriges strafflag af
d. 16 Febr. 1864 står i dessa afseenden fullt
i jämnbredd med samtida utländska strafflagar.
I öfrigt utmärker den sig fördelaktigt genom
sitt rena och kraftiga språk och sitt enkla
straffsystem samt derigenom att den omsorgsfullt
undviker att träffa bestämmelser i sådana
ämnen, hvilka rättast öfverlemnas åt
rättsvetenskapen. Danmarks nu gällande strafflag är af
år 1866, Norges af år 1842. I Finland är man
f. n. (1878) sysselsatt med förarbeten till en ny
strafflag. Ett der 1875 offentliggjord t förslag
grundar sig hufvudsakligen på den svenske
strafflagen samt tyska rikets strafflag af år 1871
(året förut utfärdad såsom strafflag för
Nordtyska förbundet). J. H-r.
Brottmålsprocess (Kriminalprocess),
jur., det rättsliga förfarande, som har till
ändamål att göra statens straffrätt gällande. I
äldre tider ansågs straffet – åtminstone i
hufvudsak – såsom en upprättelse åt den
enskilde målseganden, och till följd deraf skilde
sig icke förfarandet i brottmål väsentligen från
tvistemålsprocessen. Enligt nutidens
rättsuppfattning är deremot straffet en handling i det
allmännas intresse, och denna nyare
uppfattning fordrar ovilkorligen för sådana fall, der
straff är i fråga, ett helt annat processuelt
förfarande än det, som eger rum i tvistemål.
Processens början och vidare utveckling kunna icke
här såsom i tvistemålen göras beroende af de
enskilde parterna. I det allmännas intresse
måste nödvändigt träffas sådana anordningar,
att, oberoende af de enskildes önskningar, å
ena sidan hvarje förskyldt straff blifver
utkräfdt, och detta till sitt fulla mått, men å
andra sidan icke häller någon annan än den,
som är skyldig, får lida straff, eller någon blir
straffad strängare, än han verkligen förtjenat.
Med anledning deraf betecknar man såsom
brottmålsprocessens hufvudprincip, att den
åsyftar materiel sanning, under det att
tvistemålsprocessen enligt sin natur måste nöja sig med
en blott formel sanning, d. v. s. med
sanningen, för så vidt de enskilde parterna velat göra
den gällande (jfr Tvistemålsprocess). I
öfrigt skiljer man från olika synpunkter emellan
olika principer, hvarpå en brottmålsprocess kan
vara grundad. Vigtigast är skilnaden emellan
den ackusatoriska eller
anklagelseprincipen och den inqvisitoriska eller
undersökningsprincipen. Enligt den förra
principen utvecklar sig processen genom en af
domaren ledd förhandling emellan den, som utför
anklagelsen, och den, som utför försvaret; enligt
den senare förenar domaren med
processledningen den verksamhet, som tillhör anklagelsen
och försvaret. Den ackusatoriska principen visar
sig hufvudsakligen verksam deri, att processens
inledande förutsätter, att en åklagare uppträder
med anklagelse emot en bestämd person ("der
ingen åklagare är, der är ock ingen domare");
vidare deri, att det är åklagarens och den
tilltalades (eller hans försvarares) sak att samla och
framlägga allt, som skall tjena till upplysning
i målet, och slutligen deri, att domaren blott
har att pröfva huruvida den tilltalade är
öfverbevisad om att hafva begått den handling, som
från åklagaresidan lägges honom till last, samt
att, om så är fallet, tillämpa strafflagen å denna
handling. Sträfvandet efter materiel sanning
finner i den ackusatoriska processen sitt uttryck
deri, att anklagelsen och försvaret öfvertagas
eller åtminstone understödjas af offentliga
åklagare och försvarare. Enligt den inqyisitoriska
principen eger domaren att, så snart en
brottslig tilldragelse på ett eller annat sätt kommit
till hans kännedom, skrida till undersökning
angående densamma; han eger vidare att under
processen vidtaga alla nödiga åtgärder för
sanningens utletande, och slutligen bedömer han
sjelfständigt – utan att vara bunden af några
framställda yrkanden – all den brottslighet,
som genom undersökningen kommit i dagen.
Af dessa båda principer tillerkännes numera
tämligen allmänt den ackusatoriska företrädet.
Den inqvisitoriska principen ställer allt för höga
fordringar på domaren. Man kan icke rimligen
af denne begära, att han skall kunna fullgöra
allt hvad anklagelsen och försvaret fordra, lika
väl som om detta öfverlemnas åt sjelfständiga
målsmän för hvardera sidan. Dessutom har
erfarenheten visat, att det är ytterst svårt för
domaren att bevara en sträng opartiskhet under
den verksamhet, som inqvisitionsprincipen
inrymmer åt honom. Särskildt ligger det i sakens
natur, att domaren lätt kommer att sätta såsom
sin egentliga uppgift att öfvertyga den tilltalade
om brottslighet och att till följd deraf sådana
omständigheter, som tala till dennes förmån,
icke få samma noggranna utredning, som de,
hvilka tala emot honom.
Den svenska brottmålsprocessen är
öfvervägande inqvisitorisk och kan icke vara annat, då
den svenska rätten icke känner offentliga
försvarare (jfr Advokat) och de offentlige
åklagarna i allmänhet långt ifrån äro vuxna den
rol, som tillkommer åklagaren i en ackusatorisk
process. Emellertid saknar den svenska
brottmålsprocessen icke sina ackusatoriska element.
Enligt regeln inledes processen genom åtal från
allmänne åklagarens eller målsegandens sida. Väl
eger domaren, "då någon gifves skuld för grof
missgerning eller allmänt rykte kommer upp
om groft brott", att å ämbetets vägnar skrida
till undersökning; men det förekommer dock
ytterst sällan, att domaren från en dylik
undersökning öfvergår till ordentlig ransakning och
dom, utan att åklagaren uppträdt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
