Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brofferio, Angelo - Broglie, ursprungligen Broglio l. Broglia, gammal piemontesisk familj - Broglie, François Marie - Broglie, Victor François - Broglie, Charles François - Broglie, Claude Victor - Broglie, Achille Charles Léonce Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med anledning af en politisk komplott och
utgaf efter sin frigifning ett band politiska dikter,
Canzoni piemontesi (ny uppl. 1858), som väckte
stort uppseende. 1834–56 redigerade han
åtskilliga radikala blad och uppträdde som
medlem af den piemontesiske kammaren häftigt
emot Cavour, mot hvilken hans politiska satir
Il Tartufo politico (1859) var riktad. B. skref
äfven en Storia del Piemonte (1849–52) och
flere dramer.
Broglie [brå’lj l. brålji], ursprungligen
Broglio l. Broglia, gammal piemontesisk familj,
hvilken omkr. 1646 bosatte sig i Frankrike. –
1. François Marie, hertig de B., marskalk,
f. 1671 i Paris, deltog från 1689 på ett
hedrande sätt i Frankrikes fälttåg i Nederländerna,
Tyskland och Italien samt utnämndes 1734 till
marskalk. Under österrikiska successionskriget
(1741–48) föll han i onåd, emedan han mot
hofvets vilja hade återfört den försvagade hären
till franska gränsen. Kort förut, 1742, blef han
hertig. Död 1745. – 2. Victor François,
hertig de B., den förres son, marskalk, f. 1718,
vann 1759 en seger öfver hertig Ferdinand af
Braunschweig vid Bergen (nära Frankfurt a. M.)
– en bragd, som den tyske kejsaren belönade
med att göra hertigen till tysk riksfurste. Efter
marskalk Contades nederlag vid Minden s. å.
blef han marskalk och öfverbefälhafvare. Till
följd af hofintriger afsattes han emellertid 1762
och förvisades till sina gods. Vid revolutionens
utbrott (1789) blef han krigsminister; men då
truppernas affall gjorde det omöjligt för honom
att hålla Paris i tygeln, utvandrade han.
Under fälttåget 1792 trädde han i spetsen för en
afdelning emigranter. Sedan ingick han först
i engelsk och derefter i rysk tjenst. Död i
Münster 1804. – 3. Charles François,
grefve de B., den förres broder, f. 1719, blef
af Ludvig XV utsedd till föreståndare för den
hemliga ministèren, men slutligen landsförvisad,
sedan han gång på gång råkat i konflikt med
det offentliga kabinettet. Han stod dock äfven
under landsflykten i hemlig förbindelse med
konungen. Död 1781. – 4. Claude Victor,
hertig de B., Victor François de B:s son, f.
1757, slöt sig till revolutionen och blef general
vid Rhen-armén. Då han icke ville erkänna
dekreten af 1792, genom hvilka konungen
förklarades tills vidare afsatt, blef han afskedad
och guillotinerades 1794. – 5. Achille
Charles Leonce Victor, hertig de B., pär, den
förres son, f. 1785 i Paris, användes af
Napoleon I i åtskilliga diplomatiska uppdrag och
blef efter första restaurationen (1814) pär, men
visade sig det oaktadt afgjordt liberal och
röstade för Neys frikännande. Efter
Juli-revolutionen (1830) uppträdde han som politisk
doktrinär och innehade s. å. under några månader
först inrikes- och sedan kultusportföljen.
1832–36 var han, med ett halft års afbrott,
utrikesminister och 1835–36 derjämte
ministerpresident. I sistnämnde egenskap afslöt han
med England en mot slafhandeln riktad traktat.
1849 invaldes han i nationalförsamlingen och
blef högerns ledare. I Jan. 1851 utsågs han
till president i säkerhetsutskottet och verkade
ifrigt – i orleanistiskt intresse – för
författningsrevisionen. Sedan han protesterat mot
statskuppen af d. 2 Dec. 1851, drog han sig
tillbaka till privatlifvet. 1855 invaldes han i
Franska akademien. Död 1870. År 1863 utgaf
B. Ecrits et discours, och efter hans död utkom
Vues sur le gouvernement de la France (1870;
2:dra uppl. 1871). Han var gift med madame
Staëls enda dotter, Albertine (f. 1797, d.
1839), författarinna till Fragments sur divers
sujets de religion et de morale (1840). – 6.
Jacques Victor Albert, hertig de B., den
förres son, statsman, f. 1821, uppträdde redan
i unga år med åtskilliga artiklar i "Revue des
deux mondes" och var någon tid en af
hufvudredaktörerna för "Correspondant". I sina
uppsatser sökte han försvara på en gång de katolska
intressena och den konstitutionella liberalismens
grundsatser – ett sammanjämkningsförsök, som
tydligt ådagalade, att han icke intog någon fast
ställning i vare sig religiösa eller politiska
frågor. 1871 kom han in i nationalförsamlingen,
och af Thiers utnämndes han kort derefter till
sändebud i London. Diplomatien behagade
honom emellertid icke, hvarför han mestadels hade
permission från sin syssla. Så mycket mer
intresserade honom ordskiftena i
nationalförsamlingen, der han uppträdde som utpräglad
högerman och ifrig orleanist. Sedan han 1872
blifvit återkallad från ministerposten, var hans
enda politiska sträfvan att skaffa en
högerministèr till makten, och i denna afsigt
försökte han flere gånger att omvända Thiers till
sina åsigter. Då emellertid denne statsman
d. 18 Maj 1873 bildade en ny vensterministèr,
undertecknade 320 deputerade af högern en
interpellation om nödvändigheten af en afgjordt
konservativ politik och ett kabinett, hvars
fasthet kunde lugna landet. Den 23 Maj
försvarade B. denna interpellation, under våldsamma
angrepp mot regeringen för de eftergifter hon
ansågs hafva gjort åt radikalismen.
Resultatet af debatten blef, att Thiers d. 24 Maj
upplöste sitt kabinett och ställde sitt ämbete
till nationalförsamlingens förfogande. Redan
samma natt utsågs Mac Mahon till president.
B. blef utrikesminister och vicepresident i
konseljen. Hans omåttliga undseende för grefvens
af Chambord agitationer och mer än afvoga
hållning mot Italien visade Frankrike i hvilken
anda det nu skulle komma att styras. När Mac
Mahons presidentskap d. 19 Nov. 1873
bestämdes till sju år (det s. k. "septennatet") och hela
ministèren afgick, bildade B. ett nytt kabinett,
i hvilket han sjelf blef inrikesminister och,
liksom förut, vicepresident. Nu mer än
någonsin gjorde han sig hatad af de liberala
partierna. Hans attentat mot den municipala
sjelfständigheten (mairelagen af d. 28 Nov. 1873),
hans lidelsefulla och ingalunda
statsmannamässiga utfall mot radikalerna ("de leka med
petroleum och eld"), upprätthållandet af
belägringstillståndet i en stor del af Frankrike
och undseendet för ärkebiskopens af Paris
ultramontana anfall mot den italienska regeringen
– allt detta visade, att Frankrike styrdes efter
klerikalt reaktionära grundsatser. För att kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
