Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samtidigt ämnade hon dikta ett stort poem om
verldens skapelse. Vid sexton års ålder författade
hon till faderns födelsedag ett teaterstycke, som
utfördes af henne sjelf och syskonen. Derefter
uppvaktade hon en tid bortåt med
tillfällighetspjeser på alla födelsedagar inom familjen.
Föräldrarna begynte känna sig smickrade af
döttrarnas färdigheter. Fredrika upptäckte dock,
hvad det led, att alla hennes talanger, äfven
den poetiska, behandlades endast såsom en
prydnadssak, att qvinnans hela betydelse ansågs
bestå uti att vara mannens lefvande
nödvändighetsartikel. Men hon ville gälla äfven för sig,
såsom menniska. Och nu begynte för henne en
tid af hård inre kamp. Blotta orden ära,
frihet, odödlighet bragte hennes blod i svallning.
Hon kände sig vara född med vingar; men dessa
stäcktes. Hon såg dristighet lysa i männens
blickar, hörde dem fritt uttrycka sina tankar;
men hon var dömd till tystnad. Begåfvad med
en ovanligt liflig och kraftig själ, fann hon sig
stängd från all betydelsefullare verksamhet.
Qvinnans lott i allmänhet, och särskildt hennes
egen, kom henne att rysa. I sällskap gjorde
hon sig löjlig genom sin qvicksilfveraktiga
rörlighet och häftighet. En humoristisk bild af
sig sjelf från denna tid har hon gifvit i Petrea,
i "Hemmet". Varm äfven för yttre skönhet,
såg hon sig, just under de jungfruliga
blomningsåren, blifva allt fulare: utslag betäckte
hennes ansigte, ögonen gulnade. Hon väckte
obehag och kände sig förödmjukad. Hon ville
gifva lifvet för att få utföra en beundrad
handling; men hennes hem var för henne ett
fängelse. En bitter inre frost bemäktigade sig
hela hennes varelse. Icke ens religionen bragte
henne tröst. Hon kunde icke blindt tro på, hon
måste äfven inse det förnuftiga i Guds
uppenbarelse och försyn. Men hvad man i sträng
bokstafstro lärde henne som ovilkorlig sanning
förmörkade Guds bild i hennes hjerta. I bibelns
berättelser om syndafallet, om Guds befallning
till sitt folk att "blotta de egypter på deras
guld och silfver", att utan förskoning mörda de
kanaanitiska folken m. m. fann hon motsatsen
af gudomlig godhet och rättvisa. Vid beredelsen
till sin första nattvardsgång gjorde hon
ångestfullt läraren några frågor. Hon fick, "ej utan
häftighet och stränghet", till svar: "Så får icke
lärjungen fråga läraren! Vi böra tro det vi ej
förstå". Hon teg, men kände sig djupt
olycklig. Gud blef för henne under många år en
dyster gåta. Hon tviflade på allt, hon
förtviflade om allt. Hennes blick stirrade med
stigande fasa på ohyggligheterna och plågorna i
mennisko- och djurverlden. Hon intogs af ett
oändligt medlidande med alla olyckliga och
beslöt egna hela sitt lif till att göra godt åt
andra. Försakelsen lugnade, hängifvenheten renade
hennes själ. Helsa och äfven utseende
förbättrades småningom. Hon fick
giftermålsanbud, men afslog dem. Hon ville lefva ogift
för att kunna utan inskränkning älska och verka
för alla sina medmenniskor. Sina känslor, sina
idéer under denna skiftande strid gaf hon i
hemlighet luft än i poem, såsom Fall, lätta
snöflock, fall, Nu är stilla, salig hvila, än i
stycken på prosa, såsom Den ensamma,
Tröstarinnan m. fl.
Första tanken på att i tryck utgifva hvad hon
författat väcktes och mognade hos Fredrika B. af
behofvet att skaffa sig medel till ett välgörande
ändamål. 1828 utsände hon under sträng
anonymitet, äfven inför föräldrarna, första häftet
af sina sedermera så namnkunniga
Teckningar ur hvardagslifvet. Det innehöll Axel
och Anna eller en korrespondens emellan tvänne
våningar, en roman i biljetter, Bref om
Stockholms supéer, Tvillingarna och Förhoppningar.
Uppmuntrad af det bifall hon rönte, utgaf hon
1829 ett andra häfte, innehållande Den
ensamma, Tröstarinnan, Miniatyrer (kortare
stycken på vers och prosa) samt början af novellen
Familjen H. Tredje häftet, som utgör
fortsättning och slut på nämnde novell, utkom 1830.
Om också icke fullt utvecklad, framstår dock
hennes författarekarakter i sina väsentligaste
drag redan i dessa arbeten: den klara,
behagliga stilen, den fina satiren, den hjertliga
humorn, den ädla, djupa medkänslan för all
mensklig sorg och glädje. Också rönte hon ett lika
allmänt som varmt bifall. Icke mer än tre år
efter sitt första offentliga uppträdande fann hon
den drömda namnkunnigheten redan vunnen,
den efterlängtade ställningen att kunna gagna
och glädja i stort hafva blifvit en skön
verklighet. Hennes själ jublade. "En ny verld
gick upp inom mig; jag såg en ny sol och
vid dess ljus ett paradis", skrifver hon sjelf.
Sommaren 1831 gjorde hon bekantskap med
rektorn i Kristianstad P. Böklin, en filosofiskt
beläst man. Han införde henne i Platos och
den nyare religionsfilosofiska forskningens
idéverld. Hon lärde sig uppfatta religionen i
ett sammanhang med den menskliga
kulturutvecklingen; hon begynte anse, att bibeln
kunde tydas på ett för gudsbegreppet
tillfredsställande sätt. Glädjen deröfver, lyckan af en
vunnen utsigt öfver de högsta lifsfrågorna
sprider ett varmt solsken i hennes följande arbeten.
Efter att under några år hafva samlat sig och
idkat allvarliga studier började hon utgifva en
följd Nya teckningar ur hvardagslifvet:
Presidentens döttrar (1834), Nina (1835),
Grannarna (1837), Hemmet eller familjesorger och
fröjder (1839), Strid och frid eller några
scener i Norge (1840), En dagbok (1843), I
Dalarna (1843). Hufvudarbetena äro det första,
tredje och fjerde i ordningen. Styrkan, det nya,
det fängslande hos dem ligger icke i fantasiens
rikedom, en skarp karaktersteckning eller en
djup komposition, utan i själfullheten i
enskildheterna, den ideala, rena och vidsträckta
horisonten hos det hela. Hvardagslifvets anlete
upplyses af poesiens helgdagsögon. Vid
hemmets härd omhuldas de höga idéerna. Fredrika
B. representerar i sina teckningar den bildade
svenska medelklassen, och aldrig har bildningens
talan förts uppriktigare, aldrig det svenska
lynnet framstått älskvärdare än genom henne.
Hennes arbeten öfversattes nu på tyska, franska och
engelska och gjorde henne älskad äfven på
andra sidan Atlanten. Svenska akademien, som
förut gifvit henne den mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
