Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahmo somaj l. Brama samaj ("Brahmans kyrka") kallas ett indiskt religionssamfund - Brahms, Johannes - Brahui, berg ö. om Belutsjistan - Brahui, namn på det folk, som bebor östre delen af Belutsjistan (se d. o.) - Braila (Brahilov), vigtig stad i Valakiet - Brake, stad i storhertigdömet Oldenburg - Brakel, gammal livländsk slägt - Brakel, Karl Adolf - Brakteat, fornk. myntk. - Brakved, bot. Se Rhamnus - Brakycefal l. Brachycephal ("kortskalle")
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brahmos betona sin läras öfverensstämmelse
med den ursprunglige kristendomen och vörda
i Jesus den störste bland menniskor, men de
ogilla kyrkornas dogmer. De erkänna själens
odödlighet, men förkasta läran om en evig
osalighet. Deras gudstjenst är att göra Guds vilja,
deras tempelkult hjertats renhet, deras
ceremonier goda gerningar, deras offer bortläggandet
af sjelfviskheten, deras botgöring afståendet från
synden, deras pilgrimsort de godes samfund, och
deras vedaböcker kunskapen om Gud. A. F. Å.
Brahms, Johannes, tysk tonsättare, f. 1833
i Hamburg, erhöll af Marxsen i Altona
undervisning i pianospel och komposition samt
företog vid tjugo års ålder en konstresa, hvarunder
han väckte den lifligaste beundran hos Joachim,
Liszt och Schumann. Den sistnämnde fäste genom
en förordande artikel allmänhetens
uppmärksamhet på den unge tonsättaren, hvilken dock
ingalunda vann odeladt bifall hvarken såsom
kompositör eller pianist. Oförtrutet
fullkomnande sig i sin konst och aldrig smickrande
opinionen, förde B. emellertid ett oberoende
lif och åtog sig endast för kortare tider
dirigentbefattningar. Först öfver hans Deutsches
requiem (1868) räckte hans beundrare och
vedersakare hvarandra handen i erkännandet af
hans storhet. Nämnda verk äfvensom hans
ungerske dansar, orkester-serenader, sånger och
kammarmusik banade honom småningom väg
jämväl till utlandet. Af hans redan till nära
70 opus-tal uppgående kompositioner, i alla
grenar utom den dramatiska, må nämnas: 3
pianosonater, variationer öfver motiv af Schumann
och Händel, fyrhändiga valsar och ungerska
dansar; 3 pianoqvartetter, en qvintett, en stor
konsert; två sextetter, tre stråkqvartetter; två
orkesterserenader, variationer öfver tema af
Haydn, en symfoni; flere häften solosånger (t.
ex. Magelone, med ord af Tieck); chörerna Ave
Maria, Begräbnisgesang, Marienlieder samt de
större chör- eller kantatverken Rinaldo,
Schicksalslied, Rhapsodie (med ord ur Göthes
"Harzreise"), det redan nämnda "tyska requiem" (till
sammanställda bibelspråk) och slutligen
Triumphlied (1872, med anledning af Tysklands
seger, till ord ur Uppenbarelseboken). – B.
anses såsom den f. n. störste och bäste
representanten af den Schumannska skolan i
Tyskland. Om han än långt ifrån är någon "Messias"
– såsom hans förgudare påstått –, hör han
likväl obestridligen till samtidens främste
tonsättare och har i sällsynt grad sammansmält
forntida kontrapunktisk konst med modern
romantik. Sin i början otyglade fantasi har han
genom stränga studier luttrat ända derhän, att
förebråelsen för ett reflekteradt och monotont
skrifsätt ej är alldeles oberättigad. B. är en
utprägladt konstnärlig individ, och ehuru
tillräckligt mångsidig att gifva uttryck åt olika
stämningar, lutar hans individualitet likväl
företrädesvis åt ett inåtvändt grubbleri, som döljer
en eldig känsla. Denne egenskap, hvilken gör
honom i viss mån beslägtad med Seb. Bach och
med Beethoven i dennes sista skede, är det som
vållat svårigheten för honom att blifva
populär. Hans teknik är diger, men klar och
systematisk. Melodien närmar sig ofta folktonen,
särskildt den äldre kyrkliga; harmonien har icke
det kromatiska och enharmoniska, som är
egendomligt för wagnerismen; fast mera rör den sig
i diatoniska treklanger, ehuru modulationen är
rask. Rytmen vexlar ofta. Fraser och
konventionella manér söker man förgäfves. A. L.
Brahui, berg ö. om Belutsjistan. Det utgör
gränsen mellan Iran och Indien. Dess
förgreningar nå en höjd af 2,800–3,000 m.
(9,430–10,104 f.). Af de pass, som föra öfver B.,
är Bolanpasset det vigtigaste.
Brahui, namn på det folk, som bebor östre
delen af Belutsjistan (se d. o.).
Braila (Brahilov), vigtig stad i Valakiet, 17
kilom. (2,3 mil) n. om Galatz, vid Donau, som der
delar sig i flere armar. Omkr. 26,000 innev.,
mest greker och bulgarer, hvilka drifva
betydlig handel. Den fordom starka fästningen
ligger numera i ruiner. Under det nu (1878)
pågående kriget mellan Ryssland och Turkiet
har B. en lång tid varit den ryska Donau-arméns
koncentrationspunkt. Derifrån verkställde
ryssarna i Juli 1877 sin öfvergång öfver Donau.
Brake, stad (sedan 1834 frihamn) i
storhertigdömet Oldenburg, vid Weser. 4,360 innev.
(1875). Skeppsbyggen. Betydlig handel och
skeppsfart.
Brakel, gammal livländsk slägt, känd redan
under härmästarnas tid. Den introducerades
på svenska riddarhuset 1756 och på det finska
1817. – Karl Adolf B., f. 1774, deltog i
krigen 1788–90 och 1808–09, hvarefter han
erhöll afsked såsom kapten. Sedermera fick
han majors titel. Död 1861. Med B:s namn
är oskiljaktigt förbundet minnet af en bland de
redbaraste och älskvärdaste hjeltarne från
"Finlands sista strid". På sin ålderdom
sammanskref han för eget nöje minnen från sina fälttåg
och lät redan under sin lifstid åtskilliga
författare begagna sig af dessa anteckningar. Efter
hans död utgåfvos de fullständigt med titeln
Anteckningar öfver 1789–1790 samt
1808–1809 årens fälttåg i Finland (1862) och hafva
tillvunnit sig erkännande såsom en af de
pålitligaste källorna för Finlands nyare
krigshistoria. E. G. P.
Brakteat (af Lat. bractea, tunn metallplåt).
1. Fornk. Rundt, medaljlikt hängsmycke af
guld eller brons med ögla, från senare delen
af hednatiden. De flesta guldbrakteaterna äro
mer eller mindre omedelbara efterbildningar
efter romerska guldmynt från det 4:de årh. e.
Kr. Man känner f. n. (1878) omkr. 100 i
Sverige funna guld brakteater af detta slag. Flere
bland dem hafva inskrifter med runor; på en,
hittad nära Vadstena, finnes hela den äldsta
runraden. – 2. Myntk. Tunt medeltidsmynt
af silfver, med prägel endast på den ena
sidan. O. M.
Brakved, bot. Se Rhamnus.
Brakycefal l. Brachycephal (af Grek.
brachys, kort, och kephale, hufvud; egentl.
"korthufvud", "kortskalle"), ett uttryck, som,
efter A. Retzii föredöme, af etnologerna
användes för att beteckna de folkraser,
folkstammar eller enskilda menniskor, som hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
