Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde, Karl - Bonde, Klas - Bonde, Gustaf - Bonde, Karl Göran - Bonde, Gustaf Trolle- - Bonde, Knut Filip - Bondefred - Bondehär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5. Bonde, Karl, grefve, kongl. råd, president,
f. 1648, var son af riksskattmästaren Gustaf B.,
utnämndes 1671 till kansliråd och tjenstgjorde
1674–78 såsom svenskt sändebud i Paris. 1684
blef han lagman öfver Vestergötland och Dal samt
förordnades derjämte till ledamot i
reduktionskommissionen. Sedan fick han uppdrag af
konungen att förrätta reduktionen i Estland och
fullgjorde detta samvetsgrant och hofsamt. 1687
blef han landshöfding öfver Nyland och
Tavastehus län, 1695 kongl. råd och president i
Dorpats hofrätt. S. å. upphöjdes han i grefligt
stånd. 1697 blef han president i
Kommerskollegium, och 1698 sändes han i en
beskickning till England. Död 1699. B. är stamfader
för den grefliga ätten Bonde af Björnö.
6. Bonde, Klas, grefve, riksråd, f. 1664,
var son af landtdomaren Ulf Bonde i Skåne.
Han erhöll tillnamnet "genealogicus", emedan
han var mycket hemmastadd i Sveriges statistik
och lagar samt adelns ättelängder. 1713
utnämndes han till landshöfding i Bleking, 1718
till riksråd samt 1719 till rikskammarråd och
president i den öfver upphandlingsdeputationen
förordnade kommissionen. S. å. fick han greflig
värdighet. Död 1726. B. var stamfader för
den grefliga ätten Bonde till Säfstaholm, hvilken
redan 1783 utgick med hans son, Fredrik Lorens.
7. Bonde, Gustaf, son af kongl. rådet Karl B.,
riksråd, vetenskapsman, f. 1682, intog på sin tid
ett framstående rum såsom historisk forskare
och åtnjöt allmän aktning såsom ämbetsman.
Efter flere års utländska resor hemkom han 1705
och tjenstgjorde först vid hofvet. 1711 blef han
kommersråd, 1718 landshöfding i Östergötland,
1721 president i Bergskollegium. 1727 var
han en bland de tio herrar, som inkallades i
rådet för att motväga det holsteinska partiet.
1737 utsågs han till kansler för Upsala
akademi, der han nitiskt verkade för
undervisningens främjande samt vetenskapliga
institutioners upprättande. Under riksdagen 1738–39
var B. bland de sex riksråd, som blefvo
licentierade såsom obeqväma för det segrande
hattpartiet, och samtidigt afgick han från
kanslersämbetet. Sedermera drog han sig tillbaka
till privatlifvet och sysselsatte sig med lärda
forskningar. Vid 1746–47 års riksdag
hugnades han af ständerna med en försäkran om
"deras oföränderliga vänskap och uppriktiga
förtroende" samt om att till sin död få behålla
sin pension. 1748 blef han ledamot af
Vetenskaps-akademien. 1761 inkallades han åter i
rådet, der han stannade till sin död, 1764. –
Såsom författare lutade B. åt den
Rudbeckska skolan. Bland hans skrifter må nämnas:
Ättartal uppå fordna Svea konungar med deras
gemåler (1739), Kort undersökning om vattnets
natur och egenskaper (1745), Clavicula
hermeticae scientiae ab hyperboreo quodam (1746) och
Om de fordna konungar, jarlar och regenter, som
uti gamla efterrättelser igenfinnas hafva
regerat i Göta riken, innan de med Svea eller
Upsalariket blefvo förenade (1758). A. B. B.
8. Bonde, Karl Göran, friherre,
sjöofficer, son af kaptenen J. Alexander B., föddes
1757, och inträdde 1773 i krigstjenst, deltog
1789 i slaget vid Öland och blef 1792 öfverste
och generaladjutant hos konungen. 1793 tog
han afsked från dessa befattningar. Vid hofvet
avancerade han till öfverstekammarjunkare. 1803
upphöjdes han i friherrligt stånd och adopterades
på den (1712) utdöda friherrliga ättegrenen. 1818
blef han en af rikets herrar. Död 1840. En
samtida gifver honom det vitsordet, att han med
mycken lärdom och djup kunskap i våra
fornhäfder förenade stor skicklighet vid ledningen
af de många enskilda och vigtiga
underhandlingar, som anförtroddes honom.
9. Bonde, Gustaf Trolle-B., grefve,
mecenat, son af riksrådet Karl B., föddes d. 28
Mars 1773 blef 1798 hoftjensteman och
avancerade som sådan 1823 till
öfverstekammarjunkare. 1826 utnämndes han till en af rikets
herrar. Såsom innehafvare af Trolleholms
fideikommiss i Skåne fick han 1809 K. Maj:ts
tillstånd att kalla sig Trolle-Bonde och att, jämte
sitt eget vapen, nyttja Trolle-vapnet. Likaledes
fick han tillstånd att flytta
fideikommissrättigheten från sin fädernegård Björnö till
mödernegården Säfstaholm. På denne gård, som hade
nedbrunnit 1762, uppförde han 1815 det nuv.
praktfulla slottet. Varm vän och beundrare af
konst och literatur, samlade han efter hand der
ett utvaldt bibliotek, utmärkta skulpturer och
ett tafvelgalleri, som är ett af de största i
Sverige. Många bland taflorna äro målade af
svenska konstnärer, som B. understödde och hvilkas
arbeten han rikligt betalade. På äldre dagar
blef han blind. Ledamot af
vetenskaps-akademien 1852. Död i Stockholm 1855.
10. Bonde, Knut Filip, den förres broder,
friherre, öfverste-kammarjunkare, f. på Eriksberg
d. 9 Mars 1815, ingick 1837 på den militära
banan, som han dock lemnade efter fyra års
tjenstgöring. Derefter gjorde han vidsträckta resor och
sysselsatte sig med studier i politik och
statsekonomi. Han har författat: Hambourg et son
commerce, principalement dans ses relations avec
la Suède et la Norvége (1849), Handelspolitiska
betraktelser (1850), Några ord om Sveriges
utrikes handel (1851) och La Suède et son
commerce (1852). 1844 utnämndes han till
öfverintendent vid Kongl. Maj:ts hof och 1852 till
förste direktör vid Kongl. Maj:ts hofkapell och
spektakler. Den senare befattningen innehade
han till 1856, hvilket år han utnämndes till
öfverste-kammarjunkare. 1863 blef han
ordförande i Svenska slöjdföreningen, och 1870–71
var han ledamot af riksdagens andre kammare.
Död 1871.
Bondefred, en, under tvänne staters krig med
hvarandra, af gränsallmoge i den ene staten med
gränsallmoge i den andre ingången
öfverenskommelse att sinsemellan upprätthålla fred och
grannsämja. Dylika "separat-freder" slötös mer
än en gång under danskarnas och svenskarnas
fejder. Mest bekant är måhända bondefreden
vid Furs bro, som kyrkoherdarna i Vissefjerda
(Småland) och Fridlefstad (Bleking), jämte
deputerade, midt under pågående krig 1657
ingingo å sina sockenboars vägnar.
Bondehär kallas vanligen den krigsstyrka,
som under medeltiden uppsattes i Sverige på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
