Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonaparte, Lucien - Bonaparte, Marie Anne Elise - Bonaparte, Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan storofficer af hederslegionen samt senator.
Hans opposition mot Napoleons lystnad efter
suverän makt bragte honom åter i spändt
förhållande till denne broder, och oenigheten nådde
sin spets, då Lucien 1803 mot broderns vilja
gifte sig med bankiren Jouberthons vackra enka,
Alexandrine Laurence de Bleschamp. Han fann
då för rådligt att lemna Frankrike och begifva
sig till Rom, der han kom i ynnest hos påfven,
som gjorde honom till furste af Canino. Efter
freden i Tilsit hade han ett möte med
Napoleon, som erbjöd honom en tron, med vilkor
att han skulle skilja sig från sin hustru och
alltid betrakta sitt rike som en fransk
provins. Då Lucien vägrade, lät Napoleon honom
förstå, att han borde lemna Europa. Till följd
deraf inskeppade han sig 1810 till Amerika;
men under vägen blef han tillfångatagen af en
engelsk kryssare och förd till England, der han
vistades till 1814, då han återvände till Rom.
Under de hundra dagarna utnämndes han af
Napoleon till fransk prins och satt såsom sådan
i pärskammaren. Efter slaget vid Waterloo rådde
han Napolen att låta utropa sig till diktator. Det
var också på hans uppmaning, som kejsaren gjorde
sin andra tronafsägelse, denne gång till förmån
för sin son. Efter det att Napoleon hade förts
till S:t Helena, begaf sig L. till Italien, der
han dog i Viterbo 1840. Han var en rikt
begåfvad personlighet och hade en viljefast,
beslutsam och modig karakter. Han uppträdde
äfven som skriftställare, bl. a. med dikterna
Charlemagne ou l’église délivrée (1814), hvilken han
tillegnade påfven, och Cyrnéide ou la Corse
sauvée (1819), men hade som sådan ingen
framgång. Hans Mémoires utkommo 1819. L. var gift
tvänne gånger: först med Christine Boyer och
sedermera, såsom förut är nämndt, med madame
Jouberthon. I sitt första gifte hade han två
döttrar, i sitt senare fem söner och fyra döttrar.
En af döttrarna i det första äktenskapet,
Christine Egypte B., f. 1798, gifte sig 1818 med
en svensk grefve Arvid Posse, från hvilken
hon skildes 1820. Derefter trädde hon i
äktenskap först med sir Charles Wyse och sedan
med lord Dudley Stuart – på 1850-talet engelsk
minister i Stockholm –, från hvilka båda hon
också skildes. Hon dog i Rom 1847. Bland
barnen i Luciens andra äktenskap hafva följande
gjort sig kända. Charles Lucien B., furste af
Musignano och Canino, född 1803 i Paris,
besökte åtskilliga italienska universitet och
egnade sig i Amerika specielt åt zoologiska
studier. En frukt af dessa var American
ornithology (1825) – en fortsättning af Wilsons
arbete med samma titel. Återkommen till Italien,
utgaf han der praktverket Iconografia della fauna
italica (1833–41), hvarigenom han förvärfvade
sig ett lysande namn såsom zoolog. Bland hans
öfriga naturhistoriska arbeten må nämnas Saggio
di una distribuzione degli animali (1831), Catalogo
metodico dei mammiferi europei (1845) och
Catalogo metodico dei pesci europei (1846),
Conspectus systematum mastozoologiae (1850) och
Conspectus generum avium (1850). 1847
började han intressera sig för politiken och deltog
såsom radikal i revolutionen i Rom 1848. När
fransmännen 1849 inryckte i denne stad, begaf
han sig till Frankrike, hvarifrån han utvisades af
regeringen. Han slog sig då ned i England,
men återvände 1850 till Frankrike, der han dog
1857 såsom högste styresman för Jardin des
plantes och underlydande institutioner. – Louis
Lucien B., f. 1813, har utgifvit Specimen
lexici comparativi omnium linguarum europaearum
(1847) samt på 72 europeiska språk och
munarter en öfversättning af Kristi liknelse om
såningsmannen (1857). Han blef 1852 fransk
senator. – Pierre Napoleon B., f. 1815 i Rom,
har lefvat ett oroligt och äfventyrligt lif i
Italien, Amerika och Frankrike. I Jan. 1870
sårade han dödligt journalisten Victor Noir, som
till honom öfverförde en utmaning å en
yrkesbroders vägnar. P. dömdes visserligen icke
för mord, men förklarades skyldig att betala
skadestånd till Noirs familj. Denna affär gjorde
den napoleonska saken oberäknelig skada.
Efter domens afkunnande måste P. lemna
Frankrike. Han uppehåller sig f. n. i England, der
hans hustru, en qvinna af folket, en tid lifnärt
sig med att sy fruntimmerskläder.
4. Marie Anne Elise B., f. i Ajaccio d.
3 Jan. 1777, gifte sig 1797 med den italienske
infanterikaptenen Felice Bacciochi.
Napoleon gjorde henne 1805 till regerande furstinna
öfver Lucca och Piombino. Hennes
administrativa skicklighet och hennes praktlystnad
förskaffade henne öknamnet "Luccas Semiramis".
Efter Napoleons fall lefde hon någon tid i Brünn
och sedan i Santo Andrea (invid Triest), der hon
dog 1820.
5. Louis B., f. i Ajaccio d. 2 Sept. 1778,
fick sin militära uppfostran i artilleriskolan i
Châlons och åtföljde Napoleon på tågen till
Italien och Egypten. Efter konsulatets
upprättande blef han general och prins. 1805 fick
han i uppdrag att organisera nord-armén, och
verkställde detta till Napoleons synnerliga
belåtenhet. 1806 tvangs han att mottaga
holländska kronan, och sedan han öfvertagit
regeringstömmarna, visade han det varmaste intresse för
sina undersåtar. Emellertid hade hans
förhållande till Napoleon blifvit allt annat än
tillfredsställande. Kejsaren klagade öfver att icke
få tillräckligt understöd från Holland och
utnämnde 1809 general Bernadotte till
befälhafvare öfver den holländska armén. När de båda
bröderna i Dec. sistnämnda år sammanträffade
med hvarandra, uppstod ett bittert ordskifte
mellan dem. L. gjordes till fånge och blef icke
frigifven, förrän han, dertill nödd och
tvungen, undertecknat ett nytt fördrag med kejsaren,
hvilket betydligt inskränkte hans makt.
Förtviflad öfver den nesliga rol man påtvungit
honom, abdikerade han 1810 till förmån för sin
äldste son, Napoleon Louis (se nedan).
Derefter begaf han sig till Töplitz, der han
vistades under den antagna titeln "grefve de S:t
Leu". Napoleon, som icke fäste något afseende
vid det arrangemcnt brodern vidtagit till förmån
för sin son, förenade snart Holland med
Frankrike. Efter ryska fälttåget erbjöd L. kejsa-
ren sitt bistånd och sökte, ehuru förgäfves, att
åter komma i besittning af den holländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
