Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bok - Bok - Boka, bergsv. Se Bokning - Bokariet, kanat i Central-Asien. Se Bokhara - Bokauktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörkgröna löfhvalfvet, hvarigenom regnet knappt
kan tränga, kontrastera egendomligt de långa,
släta, ljusa grenarna och stammarna och ej
mindre den bara, på all växtlighet blottade, marken,
som endast om hösten framalstrar en rik
vegetation af svampar. – Den s. k. blodboken
är en odlad varietet. S. A.
2. Skogsh. Boken fordrar god, myllrik
sandblandad lerjord eller lerblandad sandjord,
hvilken trädet inom kort ytterligare förbättrar och
göder genom sin täta, starkt skuggande löfkrona
och ett ymnigt affall af blad. Under
gynsamma förhållanden kan boken uppnå 250–300
års ålder; vanligen och fördelaktigast afverkas
hon dock vid 120–140 år, intill hvilken tid
bokbeståndet, till skilnad från flere andra
trädslag, bibehåller sig tätt eller, som det af
skogsmannen benämnes, slutet. Hjelpgallring
företages, då beståndet nått 25–35 års ålder, och
kan förnyas hvart 20–25 år. Efter 80–90
års ålder lemna bokbestånden, med en
mellantid af 7–12 år, grobara frön, de s. k.
bokållonen, hvilka mogna och affalla i Oktober.
Som bokplantan, hvilken lätt igenkännes på sina
två stora, njurformiga, på undre sidan
silfverhvita hjertblad, är ömtålig för frost och torka
samt för solens omedelbara inflytande, så
uppdrages hon vanligen medelst sjelfsådd, under
skydd af ett äldre bokbestånd, hvilket sistnämnda
under en tid af 8–10 år genom hvart annat
eller hvart tredje år upprepad gallring, s. k.
ljushuggning, utglesnas, så att tillräckligt antal
plantor kunna uppväxa från de till marken
nedfallna ållonen, hvilka, om så behöfves, nedmyllas
med hacka, hvarefter, då dessa plantor ej längre
fordra skydd, alla de qvarvarande äldre träden
afverkas. De fläckar, der ej plantor
uppkommit genom sjelfsådden, ifyllas genom
plantering, s. k. hjelpplantering, af 2–4-åriga, i
plantskola för sådant ändamål uppdragna, plantor.
Af alla inhemska trädslag lemnar boken det
yppersta bränslet, men som virket är föga
varaktigt, om det utsättes för luftens inverkan, är
detta träds tekniska användbarhet i öfrigt
obetydlig; det nyttjas dock till laggkärlstillverkning, i
hvilket afseende boken skattas särdeles högt.
Äfven till költräd å fartyg kan boken nyttjas,
emedan virket bibehåller sig ganska länge, då det
ständigt förblifver under vatten. Bokållonen,
som hafva en mandelliknande smak och af hvilka
olja kan pressas, utgöra ett synnerligen
värderadt bete för svinkreatur och hjortar. C. A. T. B.
3. Paleont. De äldsta kända arterna af
bokslägtet anföras från kritperioden. Under den tertiära
voro flere arter allmänna; några förekommo
t. o. m. på Spetsbergen och Grönland. A. G. N.
Bok. 1) Hvarje af flere sammanhäftade blad
(ark) bestående skrift. Sannolikt fick ordet denna
betydelse derför att man i början använde skifvor
af bokträd till skrifmaterial, liksom det latinska
ordet liber (egentl. "bast") fick betydelsen bok,
derför att man i äldsta tider beredde skrifmaterial
af ett slags bast. De äldsta böckerna (Grek. bibloi,
Lat. codices) voro merendels rullar (Grek.
kylindroi, Lat. volumina), d. v. s. flere vid
hvarandra limmade papyrusblad (schedae), som
rullades omkring en cylinderformig staf (Grek.
rhabdos, Lat. bacillus), hvars ändar pryddes med
knoppar af trä, ben eller horn (Grek. omfalos,
Lat. bulla, umbilicus). En rulle omfattade i
allmänhet blott en enda afdelning (Grek. tomos,
biblion, Lat. volumen) af ett verk. Vanligen
skref man endast på papperets ena sida.
Nyttjades båda sidorna, kallades skriften en
opisthograf. Under 7:de årh. började man att skrifva
nästan uteslutande på pergament. Men då sådant
var mycket dyrt, utplånade man stundom med
pimsten en gammal skrift, för att ännu en
gångkunna nyttja samma pergament (se Palimpsest).
Rullarna förvarades i bibliotek, och vid deras
stafvar hängdes en liten rödfärgad tafla
(pittakion), innehållande titel (Grek. syllabos, Lat.
index, titulus) och begynnelseord. Ofta skyddades
volymen genom ett öfverdrag eller en kapsel
(Grek. difthera, periblema). Utom denna
bokform kände de gamle äfven fyrkantiga böcker
af metall, trä, elfenben (Grek. deltoi, pinakes,
Lat. pugillares, tabulae) eller pergament
(membranae). De förres blad sammanhöllos medelst
metallringar, genom hvilka träddes en staf; de
sistnämnda sammanhäftades med lim och
pergamentremsor, antingen i likhet med nutidens
böcker eller så, att de kunde slås ut liksom en
solfjäder (Grek. ptyktoi, Lat. libri plicatiles).
Under medeltiden utbildade sig småningom (från
11:te årh.) bruket att skydda böcker medelst
tjocka träskifvor. Sedan började man öfverkläda
sådana skifvor med pergament eller läder och
sammanhålla dem genom remmar. Först med
boktryckarekonstens uppfinning vann häftningen
och bindningen af böcker sin utbildning (jfr
Bokbinderi). De första tryckta böckerna hade
hvarken titlar eller sidotal, och formatet var
merendels qvadratiskt. Inemot slutet af 15:de
årh. blef det vanligt att sätta ett särskildt
titelblad framför större vetenskapliga verk. I st. f.
de gamla folianterna och qvarterna kommo under
loppet af 16:de årh. mindre format i bruk,
särskildt genom Aldus Manutius i Venezia. Ännu
mindre format (s. k. duodes och sedes)
infördes af holländarna i 17:de årh., såsom
Elzevier, Bläu m. fl. – 2) En mindre afdelning af
ett tryckt eller skrifvet arbete. – 3) Vissa af
Gamla testamentets skrifter (t. ex. Josua bok,
Vishetens bok o. s. v.). – 4) 24 ark skrifpapper
eller 25 ark tryckpapper. – 5) 12–25 blad
bladgull eller bladsilfver. R. G.
Boka, bergsv. Se Bokning.
Bokariet, kanat i Central-Asien. Se
Bokhara.
Bokauktion (jfr Auktion). Bokauktion i
Sverige förrättas i Stockholm, Upsala och Lund
å bokauktionskammaren och i stiftsstäderna å
elementarläroverken. För bokauktionskammaren i
Stockholm finnes ett särskildt reglemente, af d. 9
Febr. 1831, enligt hvilket auktionen skall
förrättas på onsdagar och lördagar samt af en
entreprenör, som tillsättes af stadens drätselnämnd
på fem år. Entreprenören biträdes af en notarie
och en mäklare, hvilka tillsättas af staten, men
aflönas af entreprenören. I Stockholm höllos
bokauktioner redan för omkr. två hundra år sedan.
Bland försäljningskataloger är den äldsta, så
vidt man vet, en som upprättades 1692 öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
