Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boïeldieu, François Adrien - Boij, arkitekt. Se Boy - Boije, svensk-finsk adlig ätt - Boije, Nils, till Dalkarlby och Gennäs - Boije, Göran, till Gennäs och Kulla - Boije, Karl Gustaf - Boije, Hans Henrik - Boije, Johan Ludvig Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stormande framgång och har bibehållit sig in i
senaste tider. Ma tante Aurore (1803) visar
en renare stil och skickligare anläggning samt
röjer intryck af italienarna. 1799 blef B.
professor i pianospel vid konservatoriet. Olycklig
i sitt äktenskap med en dansös, Clotilde
Mafleuroy, öfvergaf han henne 1803 och begaf sig
till Petersburg, der han blef kejserlig
kapellmästare och stannade i 8 år. Han skref der
en mängd operor, af hvilka ingen bibehållit sig.
Under denna tid vann emellertid hans teknik,
till en del genom bekantskapen med den tyska
musiken, en fasthet och verkningskraft, som
den till följd af brist på ordnad undervisning
dittills saknat. Efter återkomsten till Paris
uppträdde B. med Jean de Paris (1812) – som
uppenbarar nämnda företräden, men äfven en
viss kyla – i lycklig täflan med den då
derstädes allenaherskande Isouard. Ännu mera
mogen är operan Le petit chaperon rouge (1818),
hvilken, liksom den 1813 komponerade Le
nouveau seigneur de village, länge hållit sig uppe.
1817 utnämndes B. (efter Méhul) till medlem af
Institutet. Angripen till sin helsa, drog han sig
nu tillbaka i stillhet och framträdde sedan (om
man undantager några obetydliga
tillfällighetsoperor) först 1825, och då med sitt mästerverk La
dame blanche. Till en mönstertext – af Scribe
sammansatt ur Walter Scotts romaner "Monastery"
och "Guy Mannering" – diktade han en musik,
som genom melodiernas romantiska innerlighet
och friskhet, arbetets musikaliska gedigenhet och
dramatiska kraft (t. ex. i den berömda
auktionsscenen) samt instrumentationens finhet och glans
tillförsäkrat honom en plats bland alla tiders
störste operakompositörer. Ehuru detta verk
röjer inflytande såväl af Mozart som af Rossini,
är det likväl äkta franskt, och dess inhemska
popularitet bevisas bäst deraf, att det 1876 gafs
i Paris för 1,367:de gången – ett faktum, som
torde vara utan motstycke inom teaterhistorien.
B:s sista arbete, Les deux nuits (1829), slog
deremot icke an. Efter sin första hustrus död,
1826, gifte sig B. med sångerskan Phillis, med
hvilken han hade en son, som äfven blef
operakomponist. Genom Juli-revolutionen råkade han
i ekonomiskt trångmål, derför att man för en
tid undandrog honom en pension. Under sina
sista år hade han äfven att kämpa mot en
sjukdom, för hvilken han förgäfves sökte bot
genom resor till Italien och södra Frankrike. Död
d. 8 Okt. 1834. – B. komponerade äfven
instrumentalstycken för klavér, harpa m. m. Flere
operor skref han i förening med andra, såsom
Cherubini, Catel m. fl. Af hans arbeten äro i
Stockholm uppförda: "Kalifen i Bagdad" (1808),
"Min tant Aurora" (1813), "Den nye
egendomsherrn" (1818), "Johan af Paris" (1819), "Hvita
frun" (1827) och "De bägge talismanerna" (Le
chaperon, 1830). – B:s "Hvita frun" är för
Frankrike detsamma som Rossinis "Barberaren"
för Italien och Webers "Friskytten" för
Tyskland, nämligen den trogna återspeglingen af
folklynnet i dess ädlaste egenskaper. Mindre
qvick och pikant, men också mindre raffinerad
än Auber, betecknar B. fransmännens "esprit"
från dess mera hjertvinnande och graciösa sida.
Såväl af denna anledning som äfven till följd af
sin konstnärliga fulländning har B:s mästerverk
med rätta blifvit satt såsom sjelfva spetsen i
utvecklingen af det franska sångspelet, hvilket –
sträckande sina rötter längre tillbaka än någon
annan operaform, nämligen ända till trubaduren
Adam de la Hale – hann till en blomstring,
som i sin art är bland de qvalitativt rikaste,
som musikhistorien känner. A. L.
Boij, arkitekt. Se Boy.
Boije, svensk-finsk adlig ätt. som härstammar
från Böhmen och inkom omkr. 1440. Mest
bekant bland ättens grenar är B. af Gennäs (i
Pojo i Nyland), hvilken gren är introducerad
både på det svenska och på det finska
riddarhuset. Slägten har utgreningar i Ryssland. –
1. Nils B. till Dalkarby och Gennäs, riddare,
d. 1575, var konung Erik XIV:s förtrogne och
lagman i Söderfinne lagsaga. – 2. Göran B.
till Gennäs och Kulla, d. 1615, innehade flere
gånger högt befäl under Johan III:s regering, blef
1585 lagman i Söderfinne lagsaga och 1602
riksråd. – 3. Karl Gustaf B., f. 1698, var bosatt i
Östergötland och fick 1743 afsked från
krigstjensten. Han är mest bekant för sitt arbete Förfarna
svenska landthushållaren (1756, 2:dra uppl. 1794).
– 4. Hans Henrik B., liksom den förre
tillhörande slägtens östgötagren, föddes 1714,
deltog 1741–43 i kriget mot Ryssland och hann
till värdighet af öfverstelöjtnant. 1751 spelade
han den föga ärofulla rolen som spion på J. H.
Wijkman, hvarvid han gaf rapporter såväl åt
svenska som åt ryska regeringen. Han undgick
dock allt straff. 1761 blef han landshöfding i
Nylands och Tavastehus län samt utvecklade såsom
sådan en ganska liflig verksamhet. 1771 upphöjdes
han i friherrligt stånd. Död 1781. E. G. P.
5. Johan Ludvig Johansson B., jurist,
riksdagsman, född d. 24 Maj 1768, blef 1785
hofrättsauskultant, 1798 förste
expeditionssekreterare och 1802 revisionssekreterare. Under
riksdagarna 1812 och 1815 ådrog han sig en icke
obetydlig uppmärksamhet såsom medlem af
oppositionen på riddarhuset. De makthafvande
beslöto att tukta honom och vände sig för
detta ändamål till den beryktade Grewesmöhlen.
Denne utslungade 1815 mot B. smädeskriften
"Likbegängelse efter baron L. J:son Boijes
moraliska stoft", hvilken hade till ändamål att
göra honom omöjlig såsom offentlig man genom
att blotta felen i hans enskilda lif; men
anfallets grofhet gjorde, att den angripne vann
allmänhetens sympatier. B. lät anställa
rättegång mot Grewesmöhlen. Denne blef förklarad
ärelös och biltog, och B. sjelf dömdes för
ohöfviskt skrifsätt till ett års fängelse på Vaxholm.
Sedan han återfått friheten, blef han förklarad
tjenstledig, men fick bibehålla sin lön. B.
uppträdde derefter vid riksdagarna som regeringens
trogne anhängare och försvarare. Hans
qvickhet i debatten och hans fyndighet i svar gjorde
"nötknäpparen" – ett spenamn som hans
egendomliga utseende ådragit honom – till en
ganska framstående personlighet i de rojalistiska
och konservativa leden. 1838–40 deltog han
i lagberedningen och 1838 utgaf han Förslag
till tableau, utvisande de väsendtligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
