Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsa ut från ångpannan, ångm. Se Utblåsning - Blåsbandsmaskar - Blåsbälg, bergsmek. Se Bläster - Blåsesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blåsa ut från ångpannan, ångm. Se
Utblåsning.
Blåsbandmaskar, zool., ansågos förr vara en
egen familj (Cystica) bland maskarna, men hafva
sedermera befunnits vara outvecklade, könlösa
bandmaskar och äro att betrakta såsom ett
nödvändigt utvecklingsstadium af dessa. På hufvudet
hafva de, liksom bandmaskarna, 2–4 sugvårtor
och en krans af hakar; men de skilja sig från
dessa derigenom att de hafva ett särskildt
fungerande näringsorgan, en stor vattenblåsa, vid
hvilken hufvudet är fäst. Blåsbandmaskar äro
sällsynta hos menniskan (Echinococcus hominis),
men förekomma ofta hos möss, rottor, harar och
de idislande husdjuren (E. veterinorum och
Coenurus cerebralis). Cysticercus cellulosae, som
lefver inkapslad i cellväfnaden mellan
menniskans muskler äfvensom hos nötboskapen och
framför allt hos svinet, är en utvecklingsform af
den vanlige binnikemasken. A. Sg.
Blåsbälg, bergsmek. Se Bläster.
Blåsesten, patol. I urinblåsan bildas (ej
allenast hos äldre personer, utan någon gång
äfven hos barn) under förhållanden, som endast
till en del äro kända, fasta kroppar af vexlande
antal och storlek, derigenom att urinens salter
eller inflammationsprodukter utfällas. Den
första kärnan tillhör vanligast icke blåsan sjelf,
utan har antingen kommit ned från njurarna
(njursten) eller blifvit införd utifrån. Om en
sådan kärna får stanna qvar i blåsan, bildas
omkring densamma med nödvändighet
aflagringar, hvarigenom stenens (stenarnas) omfång
slutligen kan blifva mycket stort. Den kemiska
sammansättningen vexlar ej obetydligt, men
blåsestenarna låta dock i allmänhet hänföra sig
till någondera af följande tre grupper. Den första
omfattar de stenar, som bestå af urinsyra
och någon gång salter deraf. De äro vanligast
små eller af medelmåttig storlek, af gulröd färg,
ovala, tillplattade och ganska fasta. De
förekomma mest hos personer, som "lefvat godt",
försummat kroppsrörelser och således lida af
ofullständig syrsättning af blodet. Denna är den
form, som gifvit anledning att kalla
stenpassionen i allmänhet för "rikemans sjukdom", ett
epitet som alls icke passar för de öfriga formerna.
Den andra gruppen omfattar de stenar, som
bestå af oxalsyrad kalk. Sådana förekomma
hos personer, som af ansträngningar eller
sjukdomar blifvit nedsatta till kropp eller själ, och
ej sällan hos hypokondriska menniskor. Stenarna
äro sällan mycket stora, men deremot ofantligt
hårda samt knöliga och af mörkbrun, nästan
svart färg, hvarför de ock kallas mulbärsstenar.
Den tredje gruppen omfattar sådana stenar, i
hvilka fosforsyrade salter spela
hufvudrollen: fosforsyrad ammoniak-talk, fosforsyrad
kalk eller blandning af dessa. Dessa stenar äro
vanligast, förekomma hos gamla personer, mest
hos sådana som lida af blåskatarr, förstorad
blåskörtel e. d. Det är t. o. m. troligt, att,
åtminstone i vissa fall, dessa stenar bildas
uteslutande genom utfällning ur det sjukligt
förändrade och förökade blåseslemmet. De äro
lösare och till färgen ljusare än de andra samt
kunna uppnå betydlig storlek. Dessutom
förekomma, ehuru undantagsvis, ännu andra ämnen
i blåsestenarna. Ej sällan blanda sig dessa tre
hufvudbeståndsdelar så, att ett lager (oftast
kärnan) kan bestå af urinsyra, derefter komma
koncentriska aflagringar af fosforsyrade salter,
vidare – om t. ex. blåskatarren för en tid
förbättras – åter urinsyrelager o. s. v.
Sällan förekomma blåsestenar utan att gifva
sig tillkänna genom smärtor – som ofta nog äro
ganska egendomliga och som ej alltid kännas
i blåstrakten, utan i delar, som äro mer eller
mindre derifrån aflägsnade – samt genom
svårighet att bli af med urinen, hvilken svårighet
stundom uppträder alldeles tvärt och nödgar
patienten att intaga rätt ovanliga ställningar.
Ej sällan följer blod med, hvilket i synnerhet
hos barn är ett värdefullt tecken. Alla
rörelser, som åtföljas af skakning (såsom åkning och
ridning), förvärra det onda. I allmänhet orsakar
stenen mera besvär, i samma mån som han är
stor. Dock beror retningen äfven af hans form;
små, men ojämna och spetsiga stenar kunna
irritera mycket värre än de stora. Äfven af
blåsans tillstånd beror i ty fall mycket.
Visshet om blåsestenars närvaro fås likväl endast
genom undersökning medelst särskilda, för
ändamålet uppfunna, instrument.
Ofta förekomma flere blåsestenar tillsammans,
ja en gång räknade Desault ända till 200.
Vanligare är att finna 2–4 stenar i samma blåsa,
och dessa slipa då af sig emot hvarandra och
blifva facetterade på ytorna. En annan
egendomlighet hos blåsestenarna är, att de ibland
kunna gömma sig för längre eller kortare tid.
Blåsans väggar undergå nämligen stundom den
förändringen, att vissa partier deraf (de lister,
som muskelknippena bilda) starkt förstoras och
bli framspringande, medan de mellanliggande
maskorna snarare utbuktas bakåt, hvarigenom
slutligen kunna uppkomma riktiga påsar, med
mer eller mindre trång öppning inåt blåsans
kavitet. I dessa påsar kunna stenar mycket
väl inhysa sig. Antingen blifva de qvar der
för alltid, eller framträda de plötsligt, och att
en sådan ut- och invandring af stenar eger
rum (kanske mest efter verkställd
stenkrossning), har man ej sällan skäl att antaga. Det inses
lätt, att stenens benägenhet att dölja sig
medför stora svårigheter vid undersökningen och
behandlingen.
I flere fall äro symptomen af stenpassion
jämförelsevis så lindriga, att patienten med skäl
vägrar att underkasta sig vådan af en
operation; och dessa symptom kunna förblifva
lika lindriga hela lifvet igenom. Men å andra
sidan är visst, att de mycket oftare blifva allt
värre och blåsans tillstånd allt sämre
(tillståndet förvärras ytterligare derigenom att njurarna
dragas med i lidandet) samt utsigterna för en
operations lyckliga utgång just derför allt
mörkare, och dock måste till sist operationen
företagas. Stenen, en gång bildad i blåsan, låter
ej lösa sig genom något medel, utan måste
skaffas bort. Endast vid små stenar hos
fruntimmer låter detta verkställa sig genom utvidgande
af den naturliga utförselgången. Eljest måste
stenen först krossas sönder i så små bitar, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
