Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blysa - Blysalter, kem. Se Bly - Blysgång, sjöv. Se Blysa - Blysilikat, kem. Se Bly och Blyglas - Blysocker, kem. Se Bly - Blysrum, sjöv. Se Blysa - Blysuperoxid, kem. Se Bly - Blytt, Mathias Numsen - Blytt, Axel Gudbrand - Blyvatten, med. farmak. Se Bly - Blyvitriol - Blyättika - Blå, förnäm svensk ätt - Blå, Ivar (Joar), till Gröneborg - Blå, Knut Jonsson (Joansson, Joghensson), till Aspanäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rum med egen nedgång. På den åt krutdurken
vettande väggen finnes en tjock glasruta, genom
hvilken krutdurken medelst durksblysan får sin
belysning. Numera finnas fasta ljusstakar
inbyggda i ett litet skåp, så att man från
blysgången kan insätta och sköta ljusen. Jfr
Krutdurk. R. N.
Blysalter, kem. Se Bly.
Blysgång sjöv. Se Blysa.
Blysilikat, kem. Se Bly och Blyglas.
Blysocker, kem. Se Bly.
Blysrum, sjöv. Se Blysa.
Blysuperoxid, kem. Se Bly.
1. Blytt, Mathias Numsen, norsk botaniker,
f. i Namdalen 1789, blef 1828 lektor och 1837
professor i botanik vid Kristiania universitet.
D. 1862. Under störste delen af den tid, som
han var professor, företog han årligen botaniska
resor i sitt fädernesland. Hans förnämsta verk är
Norges flora eller beskrivelser over de i Norge
vildtvoxende karplanter, tilligemed angivelse af
de geografiske forhold, under hvilke de
forekomme. I. (1868). Början af detta arbete utkom
redan 1847, med något olika titel, men
underkastades sedan en fullständig omarbetning.
Fortsättningen ombesörjdes af A. G. Blytt (se
nedan). Y. N.
2. Blytt, Axel Gudbrand, den förres son,
norsk botaniker, f. i Kristiania 1843, uppträdde
tidigt som botanisk författare. Snart upptog
han sin faders stora arbete, utgifvandet af
"Norges flora", och genomvandrade för detta
ändamål flere delar af sitt fädernesland. På detta
sätt riktade han betydligt det föreliggande
materialet, hvilket han derefter ordnade och
bearbetade i 2:dra och 3:dje bandet af "Norges
flora", som nyss (1877) afslutats med ett
supplementhäfte. Ett annat arbete af B. är Den
norske floras indvandring i afvexlende törre och
regnfulde perioder (1876), som utkommit både
på norska och engelska samt väckt mycket
uppseende såsom ett verk af den största betydelse
för växtgeografien. B. visar deruti, att
torfmosslagren i Norge innehålla alla de olika
växtperiodernas flora. Hans undersökningar rörande
detta ämne äro ännu ej afslutade. Y. N.
Blyvatten, med. farmak. Se Bly.
Blyvitriol, miner., kallas i mineralriket
förekommande blysulfat (Pb SO4). Blyvitriolen, som
bildar diamantglänsande kristaller, förekommer
mångenstädes utomlands, men är ej anträffad i
Sverige. P. T. C.
Blyättika, med. farmak., en lösning af basisk
ättiksyrad blyoxid, klar, färglös, med alkalisk
reaktion. Egentl. vigt 1,170–1,175. Blyättikan,
som håller 20 procent af det basiska
blysaltet, nyttjas aldrig invärtes, utan endast till
yttre bruk i form af omslag å kontusioner och
hudutslag; dessutom ingår hon i beredning af
flere farmacevtiska preparat. O. T. S.
Blå, förnäm svensk ätt, som blomstrade
under 1200- och 1300-talen. Blå-slägten hade
sina stamgods i Östergötland (Aspanäs, i Ydre
härad, midt emot Malgesanda kyrka) och
Uppland (Fånö, Gröneborg), men egde dessutom
mycket jord i åtskilliga delar af landet. Den
förde en lejon-örn i sitt vapen, var befryndad
med den tidens rikaste och mäktigaste familjer
– Folkungarna, Ängel, Griphufvud – och
räknade inom sig icke mindre än 11 riksråd.
Slägtens namnkunnigaste, men till sin person
för öfrigt ytterst ofullständigt kände medlem är
– 1) Ivar (Joar) B. till Gröneborg, riksråd.
Straxt efter konung Erik Erikssons död (1250)
och medan rikets egentlige styresman, Birger
jarl, låg i örlig i Finland, tyckes Ivar hafva
tagit ärendenas ledning här hemma om hand
och genomdrifvit, att val af ny konung
företogs. Birgers äldste son, Valdemar, fick rösterna
för sig; men jarlen, som utan tvifvel sjelf hade
kronan i sigte, härmades öfver hvad som skett
och gaf efter hemkomsten luft åt sitt missnöje.
Ivar lär då hafva yttrat, att, om valet
misshagade honom, en annan konung nog stode att
få, samt sedermera, när jarlen frågat hvem denne
månde vara, hafva genmält: "Under den rock
jag här bär skulle jag väl ock kunna skaka fram
en konung". Man har såsom orsaken till detta
höga språk velat spåra Ivars slägtskap med
endera af de förut regerande ätterna; ty ehuru
kronan vans genom val, gafs hon dock i regeln
åt den, som var närmast beslägtad med den aflidne
konungen. Somliga antaga, att Ivar på
manslinien tillhörde en yngre gren af det
Sverkerska, andra att han tillhörde det Erikska huset.
Han dog på 1280-talet. – 2) Knut Jonsson
(Joansson, Joghensson) B. till Aspanäs, den
förres sonson, drottsete (drots), var lagman i
Östergötland 1310–48 samt Alvastra klosters
sakförare (advocatus). Som Birger Magnussons
drottsete trädde han 1312, jämte några andra
herrar (bl. a. hans frände Folke Jonsson), i
personligt ansvar för ett af Birger hos Erik
Menved i Danmark upptaget lån, och 1314 lofvade
han högtidligt att våga allt för att, i händelse
af Birgers frånfälle, åt dennes gemål och barn
bibehålla deras fästningar och arfvegods. Men
förhållandet mellan konungen och honom blef
snart kyligt, och han måste 1316 afträda
drottsete-värdigheten åt utlänningen Brunkov. Ännu
i början af 1318 befann han sig i konungens
närhet, men slöt sig inom kort till den
revolution, som "Nyköpings gästabud"
framkallade, och var i Nov. 1318 rådsherre hos den
omkomne hertig Eriks enka, Ingeborg. Nu
fick han ett afgörande inflytande på
händelsernas gång. Han deltog 1319 i den
förbindelse mellan stormännen, hvilken föregick
Magnus Erikssons konungaval och företrädesvis
åsyftade en garanti mot olaga beskattning; han
nämnes s. å. som konungens råd. I början af
1322 blef han åter drottsete och i denne
egenskap ingick han med andra herrar den
ryktbara föreningen i Skara s. å. Sedan fortfor
han att vara själen i styrelsen, till dess
Magnus sjelf öfvertog regeringen (1332). I början
af 1334 lemnade han drottsete-ämbetet, men
qvarstod i rådet. Död 1348. Knut B. gjorde
efter tidens sed stora donationer till klostren,
i synnerhet S:ta Klaras vid Stockholm (1333) och
Alvastra (1345), på hvilket senare ställe han
blef begrafven. Som lagman i Östergötland
efterträddes han af en bland sina söner,
Magnus Knutsson, riddare, riksråd, d. 1372. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
