Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodshämd - Blodskam - Blodskuld - Blodslag - Blodspenningar - Blodspottning, patol. Se Blodhostning - Blodsrådet - Blodstallning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rot i det starka slägtmedvetande, som utmärkte
våra förfäders rättslif. Blodshämden tillkom
i första hand den dräptes närmaste
skyldeman; men denne egde, om behofvet så
kräfde, att påräkna biträde af den dräptes öfrige
fränder. Liksom blodshämden sålunda var hela
slägtens sak, hvilade också blodskulden icke på
banemannen allena, utan äfven på hans slägt.
Kunde banemannen sjelf ej åtkommas, gick
hämden ut öfver någon af hans fränder; och kom
det till försoning medelst böter, skulle jämväl
dråparens slägt erlägga sådana till den dräptes
slägt. Ovisst är väl dock, huruvida en blodig
hämd å en dråparens ätteman, hvilken icke på
något sätt haft andel i dråpet, någonsin fullt
gillades af det allmänna rättsmedvetandet.
Redan tidigt stämpla lagarna det såsom ett groft
brott "att hämnas å annan än den, som gjorde
gerningen". Blodshämden var icke endast en
rätt, den var också en pligt, hvilken ingen
kunde svika utan att vanära sig. Dock gafs det
äfven fall, i hvilka det gällde för ädlare att afstå
från blodig hämd och låta blodskulden försonas
på annat sätt. Öfver hufvud bragte försonligheten
ingen skam annat än i de fall, då hon kunde
anses härröra från feghet eller vanmakt eller
då gerningen varit så svår, att enligt de gängse
föreställningarna en försoning medelst böter icke
gjorde till fyllest. – Redan de äldste nordiske
lagarna bemödade sig att inskränka
blodshämden. Derför stadgades, att dråparen med sina
närmaste fränder skulle fly till skogs och
derifrån erbjuda försoningsböter, och
blodshämnaren förklarades vara "oskämder man", om han
än toge böterna första gången de erbjödes.
Dråparen egde ock enligt lagarna "frid" att infinna
sig på tinget för att förhandla saken med
målseganden; och om den ej der kunde uppgöras i
godo, utan dråparen dömdes hemfallen under
hämden, erhöll han dock i många fall tid att
fly undan och derigenom tillfälle att öppna nya
fridsunderhandlingar. Emot blodshämdens
första utbrott erbjöd kyrkan fristäder inom kyrko-
och klostermurarna, och underhandlingar om
förlikning kunde derifrån inledas. På dessa sätt
sökte man främja en fredlig uppgörelse, men
hämdens rättmätighet var icke dermed förnekad.
I vissa lindrigare fall kunde dock, redan
enligt de äldste lagarna, dråparen genom att
erbjuda böter göra hämden olaglig. Dessutom
förekommer tidigt den vigtiga satsen, att, om
hämden icke följde alldeles omedelbart å
gerningen, man icke egde hämnas, förrän man å
tinget bevisat sin rätt dertill och rättssamfundet
förklarat hämden behörig och rättvis. Af ålder
hade ock gällt, att den, som på eget ansvar
utöfvat blodig hämd, efteråt skulle rättfärdiga
densamma å tinget. Enligt vissa lagar skulle
dervid tillgå så, att blodshämnaren stämde den
döde för att få tingets dom derå, att denne
fallit ogild på sin gerning. – I den mån ett mer
ordnadt samhällsskick utbildade sig,
inskränktes blodshämden inom allt trängre gränser, och
slutligen kom den tid, då den offentliga makten
helt och hållet öfvertog den straffande
verksamheten och då blodshämden, liksom all annan
sjelfhämd, under alla förhållanden blef en
otillåten gerning. Af rätten att kräfva hämd för
en frändes dråp återstod då endast en rätt att
lagligen beifra gerningen. – Blodshämden är
ingalunda egendomlig för de nordiska eller ens
för de germanska folken. Den träffas äfven
hos greker och romare samt öfver hufvud, å
tidigare kulturstadier, hos nästan alla folk. För
icke länge sedan fortlefde den på Korsika, och
in i dag förekommer den hos vissa folkslag
utom Europa, t. ex. araberna. J. H-r.
Blodskam, Incest, jur., otukt mellan
personer, hvilka äro så beslägtade eller besvågrade,
att de ej få med hvarandra ingå äktenskap.
Detta brott är belagdt med dödsstraff i
nästan alla de lagstiftningar, som utgingo från
den åsigten, att lägersmål inom de
slägtled, i hvilka äktenskap är förbjudet i den
mosaiske lagen, borde anses såsom brott mot Guds
egen lag, och på denne ståndpunkt stod äfven
1734 års svenske lag. Nyare lagstiftningar,
bl. a. den svenske strafflagen af 1864, stadga
åsom regel straffarbete. Föröfvas brottet
mellan personer, som äro beslägtade eller
besvågrade i rätt upp- och nedstigande led (fader
och dotter, fader och sonhustru), bestraffas den,
som är i uppstigande led, strängare än den, som
är i nedstigande led, enär den förre måste
anses såsom förförare. Sålunda är, enligt den
svenske strafflagen, för fadern straffarbete på
lifstid eller i minst 8, högst 10 år; för dottern
straffarbete i minst 6 månader, högst 4 år. K.
Blodskuld, den moraliska skuld, som någon
ådragit sig genom att begå mord eller dråp.
Jfr Blodshämd.
Blodslag, patol., kallas en i hjernan inträffad
blödning, hvars symptom hastigt uppträda; den
sjuke störtar stundom tillsammans "såsom
träffad af ett slag". Blodslag har ofta döden eller
mer eller mindre långvariga förlamningar till
följd. Se Slag. Jhm.
Blodspenningar kallades under medeltiden
den penningsumma, hvarmed en mördare, för
att undgå blodshämd, försonade den mördades
fränder. Så benämndes ock de i England,
enligt lagar af 1692–1742, utfästa belöningarna
för angifvelser af stråtröfvare, tjufvar och
falskmyntare. På grund af de många falska
angifvelserna, för hvilka ofta oskyldiga föllo offer,
afskaffades likväl blodspenningarna genom en
parlamentsakt af 1812 och qvarstå numera
endast såsom belöning för upptäckande af
falskmyntare. Ordet nyttjas äfven om vinst,
förvärfvad genom mord, obarmhertig girighet o. s. v.
Blodspottning, patol. Se Blodhostning.
Blodsrådet, en i Nederländernas historia
sorgligt ryktbar domstol, hvilken hertigen af Alba
nedsatte 1567. Se Nederländerna.
Blodstallning, husdjurssk., är en hos
nötkreatur förekommande sjukdom, som fått sitt namn
deraf att de sjuka djurens urin afgår
blodfärgad. Vanligast uppträder sjukdomen hos
kreatur, som beta å låglända eller skuggiga
betesmarker, och lättast angripas de djur, som
flyttats från höglända till låglända trakter. Deremot
angriper sjukdomen sällan eller aldrig kreatur,
som beta på odlade fält. Under sjukdomens
början visa sig kreaturen matta; ätlusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
