Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som gifver kapitlet tillåtelse att välja ("congé
d’élire"), uppgifver den person han vill hafva
vald. Antalet af Englands biskopar är 28. Äfven
titulärbiskopar förekomma; dock får ej mer än
en sådan finnas inom hvarje stift. Konungen
utnämner en af två kandidater, som
vederbörande biskop eller ärkebiskop föreslagit.
Äfven för dessa biskopar finnas i lag bestämda
biskopssäten; de hafva biskops namn, heder
och värdighet, men endast så stor makt och
myndighet, som stiftsbiskopen åt dem
öfverlåter. – I Danmark afsattes alla katolska
biskopar 1536; deras kyrkogods indrogos till
kronan, och superintendenter förordnades i deras
ställe. Biskopsnamnet upptogs likväl på nytt.
Biskoparna utöfva ordination och visitation.
Stiften äro till antalet 8: Själlands, Fyens,
Låland-Falsters, Ålborgs, Viborgs, Århus’, Ribe och
Reykjaviks, det sistnämnda omfattande Island. Till
rangen främst är Själlands biskop, under hvilken
lyder äfven presterskapet på Färöarna, Grönland
och de dansk-vestindiska öarna. Högsta fasta
inkomsten uppbäres af biskopen i Århus (23,000
kr.), lägsta af Själlands biskop (6,000 kr.). –
I Norge hafva förhållandena tagit enahanda
utveckling som i Danmark. Biskopsstiftens
antal är f. n. 6: Kristiania, Hamar,
Kristianssands, Bergens, Trondhjems och Tromsö.
Biskopslönerna äro något olika (9,000–12,000 kr.).
– I Finland (om hvars äldre kyrkliga
förhållanden se nedan) fortforo stiften efter skilsmässan
från Sverige (1809) att vara två, Åbo och
Borgå, intill 1850, då ett tredje upprättades i
Kuopio. Redan 1817 hade Åbo stift förklarats
för ärkestift och dess biskop för finska
presterskapets öfverhufvud.
Som den förste biskopen i Sverige nämnes
en viss Gautbert, hvilken af Ansgar insattes
till biskop i Birka omkr. 835. Ämbetet
upphörde dock snart, på samma gång som missionen.
Den biskop, som näst efter Gautbert verkade i
Sverige, hette Turgot. Han lär hafva på
1000-talet uppehållit sig i Vestergötland. Hundra
år senare satt der som biskop den hel. Sigfrid,
hvilken 1008 döpte Olof Skötkonung. Sigfrids
andre efterträdare "satte staf och stol" i Skara.
När Upsala (nuv. Gamla Upsala, hvarifrån
ärkebiskopsstolen 1273 flyttades till Östra Aros,
eller nuv. Upsala) år 1164 blef ärkebiskopssäte,
funnos i Sverige, utom ärkestiftet, fyra stift,
nämligen Skara, Linköpings, Strengnäs och Vesterås.
Mot slutet af 1100-talet tillkom Vexiö
stift, och i början af 1200-talet blef Finland
biskopsdöme. Till 1229 var Nousis, derefter
(till 1300) Räntämäki och sedan Åbo säte för
Finlands biskop. De svenske biskoparnas antal
fortfor att vara sju under hela den katolska
tiden, men efter reformationen ökades det: från
Åbo stift afsöndrades 1554 Viborgs, hvars
biskopssäte 1726 flyttades till Borgå; genom Skånes
eröfring vans 1658 Lunds stift, och af de ur de
gamla stiften utbrutna superintendenturerna
bildades nya biskopsdömen: Göteborgs 1665,
Kalmar 1678, Karlstads, Hernösands och Visby
1772. Sedan Finland skildes från Sverige, har
antalet af rikets stift varit 12, nämligen Upsala
(ärkestift), Linköpings, Skara, Strengnäs,
Vesterås, Arexiö, Lund, Göteborgs, Kalmar,
Karlstads, Hernösands och Visby.
De svenske biskoparna kommo småningom
i åtnjutande af förmåner, likartade med dem,
som den öfriga katolska verldens biskopar
innehade, och ehuru de i politisk betydenhet
aldrig kunnat jämföras med de utländske,
utöfvade de likväl fordom stort inflytande
äfven på riksstyrelsen. Redan konung Sverker
II gaf dem, i sammanhang med det s. k.
andliga frälset (1200), som befriade deras
egendom från skatt, uteslutande rätt att i
brottmål döma öfver klerker. Denne biskoparnas
domsrätt i verldsliga mål utvidgades af Erik
XI, som tillstadde dem att draga under sin
dom äfven lekmän, när det gällde lägersmål,
menedsbrott eller andra förbrytelser mot kyrkans
lag. Redan 1219 hade Eriks företrädare, Johan
Sverkersson, gifvit biskoparna rätt att uppbära
konungens sakören, om dessa utgingo för brott,
som blifvit begångna af kyrkans personer, eller
för brott, föröfvade å kyrkans mark, af
hvilken person som hälst. Jämte de
oregelbundet inflytande, men i alla fall indrägtiga
sakörena hade biskoparna 1/3 af sädestionden såsom
sin förnämsta inkomst. Med sin bildning och
sitt kyrkliga anseende blefvo de oumbärliga
eller oundvikliga i riksrådet, der lagen slutligen
gjorde dem sjelfskrifna. De byggde sig fästen,
togo liflig del i de politiska strider, som fylla
vår medeltids historia, ja en gång var en
biskop t. o. m. riksföreståndare. Biskoparna
kallades – i motsats till metropoliten,
ärkebiskopen i Upsala – suffraganer och lydbiskopar
("folkbiskopar", af Fornnord. lyðr folk).
Biskop valdes, enligt de äldsta stadgandena, af
stiftets prester och lekmän, hvarefter konungen
skulle "honom staf i hand sätta och guldring
på fingret", och i vissa fall bekräftades valet
äfven af påfven. Genom en bulla af år 1250
inskränktes valrätten till domkapitlet, och den
romerske stolen förbehöll sig rätt att bekräfta
valet. – Med reformationen föll det ena
stycket efter det andra bort af den hierarkiska
byggnaden. Genom de beslut, som fattades på Vesterås
riksdag 1527, kringskuros biskoparnas
inkomster; deras slott indrogos till kronan, och
deras domsrätt öfver klerker i brottmål
upphäfdes. Deras sjelftagne rätt att utnämna
sockenprester inskränktes: konungen kunde
nämligen ogilla deras utnämningar. Svenska
kyrkan lösslets från Rom, och konungen blef
hennes summus episcopus. Denna sin högsta
kyrkliga myndighet utöfvade Gustaf Vasa för en
kortare tid genom en 1539 inrättad särskild
öfverstyrelse, som nästan undanträngde den
biskopliga makten. För att än mer qväsa denna
styckade konungen stiften i flere smärre
förvaltningsområden och afskaffade t. o. m. sjelfva
namnet biskop: ifrån 1544 kallade han
stiftsstyresmännen ordinarier. Men biskopsnamnet återupptogs
snart. Enligt 1571 års kyrkoordning
skulle biskop väljas af "klerkeri och andre, som
i saken äro något förfarne". Detta valsätt
ändrades 1594 så, att klerkeriet med kapitlet och
stiftet skulle sätta på förslag trenne, af hvilka
konungen egde att utnämna en. Det genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
