Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birgitta, kallad den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktige herrarna i landet, förvärfvat sig många
fiender, var dock hennes inflytande oförminskadt,
och många, främst konungaparet, sökte försona
sina fel genom att kraftigt understödja
byggandet af det kloster, inom hvilket den nya regeln
skulle för första gången tillämpas. Konung
Magni och hans gemåls testamente, dateradt d.
1 Maj 1346, kan i verldsligt afseende anses
såsom den egentliga stiftelseurkunden för
Birgittas kloster i Vadstena (se d. o.), emedan
derigenom högst betydliga gåfvor
tillförsäkrades detsamma. Ärkebiskopen i Upsala var icke
sen att gifva birgittin-regeln sin stadfästelse; men
ännu saknades påfvens. B. ansåg det vara af
nöden att sjelf begifva sig till honom. Till en
längre resa manade henne dessutom icke
allenast oron för allt det onda, som hotade
fosterlandet och som hon icke ansåg sig kunna
afvända, utan äfven – sannolikt i icke ringa mån
– längtan att få inför en hel verld utöfvra
inflytande på kyrkans öfverhufvud. Redan 1348
hade hon gifvit biskopen i Åbo och underpriorn
Peder uppdrag att öfverlemna hennes
uppenbarelser till påfven Klemens VI, hvilken hon i
myndig ton befallt att mäkla fred mellan
Frankrike och England samt återvända från Avignon
till Rom. 1349 anträdde hon sjelf sin färd till
Rom. Hon åtföljdes af sonen Birger (som
sedermera återreste till Sverige), skriftfäderna
Peter från Alvastra och en annan Peter,
riddaren Magnus Petersson, och sannolikt ännu
flere. Störste delen af vägen tillryggalade de
till fots genom osäkra trakter, der faror
ständigt hotade. Den religiösa rörelse, som de
s. k. gudsvännerna (se d. o.) vid samma
tid uppväckte i södra Europa, inverkade
säkerligen icke obetydligt på B., ehuru hennes
åsigter i vissa fall voro ganska skiljaktiga från
deras. Det var under jubelåret 1350, som B.
framkom till Rom. Öfverallt i Europa hade
"den stora döden" mejat rika skördar.
Öfverallt såg B. sig omgifven af skaror, som af
bäfvan för himmelens vrede drifvits att söka skydd
hos den helige fadern. I Rom stodo många
kyrkor öde och förfallna. Den allmänt rådande
osäkerheten gjorde alla vägar och stigar farliga.
Äfven utlades många snaror för den sköna
Katarina, som efter sin mans död uppsökt modern
i Rom, men moderns vaksamhet omintetgjorde
allt försåt. Huru skarpt B. än anfallit
påfvarnas sedeslöshet, fortfor dock sjelfva
påfvedömet att för henne vara heligt. Hon sökte
öfvertala påfven att återvända till Rom, och
slutligen fick hon äfven glädja sig åt
förverkligandet af denna önskan. Åtskilliga af hennes
uppenbarelser ifrån denna tid förutsäga på ett
förvånande tydligt sätt påfveväldets fall. B.
utmärker sig framför den katolska kyrkans
öfriga siare och sierskor derigenom att hon på
det bestämdaste förutsade den reform, som
halftannat århundrade senare icke längre kunde
förhindras af den förfallna romerska kyrkan.
Fjärran från sitt land följde hon äfven dettas öden
med oförminskadt intresse. Underrättelser
meddelades henne hemifrån af pilgrimer, som i stort
antal uppsökte henne, och dessutom
uppenbarades för henne många tecken, hvilka tydde på
att "Sveriges rike hade blifvit en röfvarekula".
Alla hennes varningar hade varit förgäfves.
Vistelsen i Rom blef för B. behagligare,
sedan hon fått en egen bostad i det nära palazzo
Farnese belägna hus, som ännu bär hennes
namn. Hon fick äfven föreställa för påfven sina
tvänne söner Karl och Birger, hvilka begifvit
sig till modern i Rom. 1369 företog hon en
resa genom konungariket Neapel och mottogs
med stor vördnad af drottning Johanna och de
förnämste i landet. Sedan hon återkommit till
Rom, genomdref hon den dittills uppskjutna
påfliga stadfästelsen af ofvannämnde ordens
regler. Den 5 Aug. 1370 utfärdade Urban V
till ärkebiskop Birger Gregersson i Upsala samt
biskoparna i Strengnäs och Vexiö en bulla,
hvari han tillkännagaf, att han stadfäst
Birgittas klosterstiftelse i Vadstena. De erhöllo på
samma gång befallning att öfvervaka den redan
begynta klosterbyggnaden samt att ifrån början
tillse, att regeln efterlefdes. Nu var ett af de
förnämsta målen för B:s färd till Rom uppnådt.
Derefter kunde hon med lugn bereda sig för
den pilgrimsresa till Jerusalem, hvilken länge
lekt i hennes håg. Hon anträdde den i början
af 1372. Under färden afled i Neapel hennes
son Karl, hvars glada och verldsliga sinne ofta
förskräckt henne och gifvit henne anledning
att kalla honom "sina tårars son". Han hade
upptändt drottning Johannas kärlek och sörjdes
djupt af denna. På Cypern kom B. i tillfälle
att meddela öns herskarinna, drottning Eleonora,
sina råd i afseende på det upproriska
tillståndet derstädes. I Maj månad ankom hon med
sitt följe till Joppe. I Palestina hade hon äfven
den glädjen att se sonen Birger blifva slagen
till "riddare af den heliga grafven" –
sannolikt den högsta utmärkelse modern kunde
eftertrakta för sin son. I Jan. 1373 var hon åter
i Neapel. Redan i Jerusalem började hennes
helsa vackla. Efter återkomsten till Rom
aftogo krafterna, men i det längsta vandrade hon
dock, efter sin vana, omkring till sjuka och
hjelpbehöfvande. Ännu i det sista meddelade
hon påfven Gregorius XI sina uppenbarelser.
Hon afled under morgonmässan d. 23 Juli 1373.
Hennes begrafning firades i S:t Laurentii kyrka
i Panisperna, der kistan, omlindad med rep och
förseglad med sonen Birgers och flere andra
personers sigill, nedsattes i ett marmormonument.
Vid pass ett år derefter flyttades hennes stoft
till Vadstena kloster. Af hennes fyra söner och
fyra döttrar öfverlefde henne sonen Birger och
alla döttrarna. Katarina, som under vistelsen i
Rom blifvit enka, öfvertog efter modern vården
om Vadstena kloster och blef dess första
abbedissa. Hon var äfven den, som ifrigast
arbetade på moderns helgonkröning, men hon
upplefde den icke. Den 7 Okt. 1391 firades den
slutligen i Rom, med all den utomordentliga
prakt, som den romerska kyrkan plägade utveckla
vid sådana tillfällen. Den glans, som från den
stunden omgaf Birgittas namn, bidrog i
betydlig mån att äfven göra Sverige kändt i det
södra Europa. Birgittas hus i Rom förvaltades
intill reformationen af munkar från Vadstena,
hvarigenom en liflig förbindelse underhölls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
