Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bielke, Gunilla - Bielke, Hogenskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många melankoliska affekter, stora djupa
tankar och annat mycket bekymmer, som af
ensörjenhet följa och förorsakas kunde" – valde
han, enär ingen utländsk furstinna anstod
honom, den "ädla välborna och högdygdesamma
jungfrun Gunnel Bielke, som han kände både
till dygd, seder, later och sinne och hvilkens
dägelighet han sjelf sett, och tarfvade i den staden
icke tro några målare, som under tiden icke alltid
så kunna eller vilja afmåla alla lineamenter".
Den sköna sextonåriga jungfrun, som fäst sitt
hjerta vid sedermera riksstallmästaren Per
Jonsson (Liljesparre), gaf konungen först korgen,
hvarpå den häftige friaren kastade sin
handske i hennes ansigte. Men med lock och pock
förmåddes hon af sina slägtingar att gifva sitt
ja, och bröllopet firades i Vesterås i Febr. 1585.
Johans syskon voro högligen emot detta
giftermål; hertig Karl nekade att komma till
bröllopet, och systern, grefvinnan af Ost-Friesland,
som enligt Johans ord "mest nyttjade sin mun och
bjebbade härom", påstod till och med, att
"djefvulen slitit många par skor sönder, innan
svenska drottningen kommit till sin slutliga
höghet". Giftermålet blef icke utan inflytande på
konungen. Gunilla vände hans sinne från
jesuiterna och katolicismen, och hennes förböner
förmådde honom att åter lösgifva de år 1590
fängslade rådsherrarna. Hon hade en son, Johan, hertig
af Östergötland. Efter konungens död drog
hon sig undan till sonens hertigdöme och dog
på Bråborg i Östergötland 1597. A. B. B.
5. Bielke, Hogenskild, statsman, f. 1538,
son af riksrådet Nils Pedersson till Åkerö, blef
slagen till riddare vid Erik XIV:s kröning och
några år derefter riksråd. På hösten 1567
sändes han jämte Peder Brahe såsom
krigsöfverste till Östergötland för att mota danskarna,
som under Daniel Rantzau härjande och
brännande framträngt öfver Holaveden, men blef af
dem öfverraskad vid Norrby och Flishult samt
på senare stället jämte Sten Banér fången. Han
fördes till Danmark, men blef snart lösgifven.
B. visste alltid att ställa sig väl med den
regerande konungen. Ehuru gift med grefve
Svante Stures dotter Anna, lät han dock efter
Sturemorden använda sig till att mäkla
försoning mellan konung Erik och de mördades
fränder, men uppträdde samtidigt såsom Göran
Perssons åklagare. Af Johan III upphöjdes han
1569 till friherre, med Leckö till friherreskap,
och 1573 var han ibland de sändebud, som
affärdades till Polen för att förvärfva polska
kronan åt Johan eller hans son (jfr Banér,
Gustaf). Äfven under Johans tvister med hertig
Karl användes B. såsom underhandlare, och
han ställde sig dervid på konungens sida mot
hertigen, med hvilken han – liksom flere af
högadelns medlemmar – äfven för egen del var
invecklad i häftiga stridigheter. I den religiösa
frågan visade sig rådsherrarna i allmänhet
eftergifna mot Johans önskningar, och detta var i
synnerhet fallet med B., som ej allenast gillade
liturgien, hvilken han med trug och goda ord
sökte förmå prester och bönder att antaga, utan
äfven, då konungen började närma sig den rena
katolicismen, på sådant sätt umgicks med de i
landet inkomne jesuiterna, att dessa ansågo sig
hafva vunnit honom för sin tro. Den sträfvan
att på konungamaktens och de öfrige
samhällsklassernas bekostnad utvidga adelns rättigheter,
hvilken gjorde sig gällande hos denna tids
aristokrati, egde i B. en af sina förnämste
målsmän. Af hans hand äro åtskilliga af de
framställningar rörande förbättrade adels-privilegier,
som vid Johans tillträde till regeringen gjordes
af rådet och till en del blefvo gällande genom
de 1569 utfärdade privilegierna, hvilka i sjelfva
verket bilda utgångspunkten för det följande
aristokratiska tidehvarfvet i Sveriges historia,
men dock voro långt ifrån att motsvara
aristokratiens anspråk. B. genomsåg äfven de
sannolikt af Erik Sparre författade "Kalmare
stadgar om bägge rikenas styrelse", hvilka gingo
ut på att återupplifva Kalmar-unionens
råds- och stormannavälde. Dessa sträfvanden
afbrötos emellertid genom den ovilja, som Johan
efter mötet i Reval fattade till aristokratiens
förnämste män (jfr Banér, Sten). Ehuru B.
ej deltagit i detta möte, under hvilket han jämte
Axel Bielke varit, förordnad till riksståthållare,
fick han vid konungens återkomst dela sina
ämbetsbröders öde. Under de förhandlingar, som
efter Johans död egde rum mellan de anklagade
herrarna och hertig Karl och som ledde till de
förres återinträde i rådet, vistades B. på en af
sina egendomar; men han synes dock genom
sina skriftligt meddelade råd hafva i ej ringa
grad inverkat på underhandlingen. Nu
återupptogos också med förnyad ifver planerna att
ytterligare öka adelns matt. När Ture Bielke
1593 såsom sändebud afgick till Polen, sände
honom B. afskrifter af en mängd
medeltidsurkunder, på grund af hvilka han skulle söka
förmå Sigismund att återgifva adeln dess gamla
frihet, som gått förlorad, "sedan konung
Gustaf degraderade det adliga stånd och frälse".
Vid kröningen 1594 förnyades detta försök, i
det adeln till Sigismund framlemnade en af Erik
Sparre under medverkan af B. och de andra
riksråden författad skrift, "postulata nobilium",
samt ett på densamma grundadt förslag till nya
adelsprivilegier. Dessa vunno dock ej
Sigismunds bekräftelse, och lika litet kunde denne
konung förmås att stadfästa en
regeringsordning, som blifvit uppsatt af Erik Sparre samt
öfversedd och ändrad af B. och enligt hvilken
riksstyrelsen vid Sigismunds återresa till Polen
till stor del skulle hafva öfverlemnats åt
stormännen. För rådet återstod nu ej något annat
än att med hertig Karl ingå en förening om
rikets styrelse under konungens frånvaro, och
i denna förening deltog äfven B. Vid tiden
för Sigismunds tillträde till regeringen synes
han hafva kommit till insigt om de faror, till
hvilka eftergifvenheten mot katolikerna kunde
leda, ty han deltog i de åtgärder, hvarigenom
man då sökte trygga rikets protestantiska
religion, och vid Upsala möte uppträdde han t. o. m.
offentligt mot liturgien. Under rådets
brytning med hertig Karl efter Söderköpings
riksdag delade han otvifvelaktigt sina medbröders
åsigter, men fann i sin svåra gikt en
förevändning att ej deltaga i de ömtåliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
