Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bevillningar - Bevillnings-beredning - Bevillnings-deputation. Se Bevillnings-utskottet - Bevillnings-förordning, statsv. Se Bevillningar - Bevillnings-taxering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
natur. Den s. k. accisen och lilla tullen
(landttullen) kommo till stånd såsom
bevillningar 1622 och bibehöllo denne egenskap, tills de
afskaffades. – Chartae-sigillatae-afgiften
infördes 1660, med adelns och presteståndets
samtycke, af regeringen utan de andra ståndens
hörande, emedan hon ansågs egentligen röra de
två högre stånden. Afgiften afskaffades 1664,
men återinfördes 1686, då alla fyra stånden
åtogo sig henne såsom bevillning. –
Bränvinsbränningsafgiften var från början (1638)
bevillning, men har sedan genomgått många
förändringar. Under Frihetstiden var hon en
bevillning, ehuru konungen, till följd af sin
ekonomiska lagstiftningsmakt, hade stort
inflytande på densamma. Hattarna försökte att göra
rätten att bränna bränvin till ett regale, en plan,
hvilken Gustaf III verkställde år 1775. Sedan
denne konung förgäfves erbjudit ständerna vid
1786 års riksdag att åtaga sig en ständig
bevillning för rätten att bränna bränvin, lät han
ifrån 1787 socknarna arrendera rätt att bränna
till husbehof. Gustaf IV Adolf afstod åter
från det af hans fader usurperade regalet, då
ständerna vid 1800 års riksdag åtogo sig en
viss afgift (i säd) för fri bränvinsbränning,
hvilken skulle ega bestånd, tills konung och
ständer annorlunda ofverenskomme. – Postmedlen
voro före 1809 ett regale. Posten var nämligen
en inrättning, gjord (1636) af regeringen, som
sjelf bestämde det pris eller porto, för hvilket
allmänheten fick begagna sig deraf.
Hvad slutligen sjötullen, den stora
tullen, angår, så ansågs det i början vara en
regeringens ensak att med köpmännen reglera
tullafgifterna, hvilka likväl naturligtvis i sista
hand drabbade allmänheten. Då adeln fick
tullfrihet för sin räkning, uppstod af denna
anledning tvist mellan adeln och köpmännen, till dess
att adeln 1644 åter afstod ifrån sin tullfrihet.
I Gustaf II Adolfs konungaförsäkran nämnes väl
tullen såsom en bland de pålagor, som
erfordrade vederbörandes samtycke, men den
förblef likväl under hela sjuttonde århundradet ett
regale, och när riksdagen 1664 ville deltaga i
bestämmandet af tullsatserna, afvisades detta
anspråk af den i allmänhet slappa
förmyndarestyrelsen, som endast vidtog den åtgärden att
börja offentliggöra tulltaxorna. Under Karl XI:s
regering begynte man betrakta frågan om tullen
med hänsyn till dess inflytande på den
inhemska industrien såsom närmast en ekonomisk
angelägenhet, hvaruti konungen, på grund af sin
ekonomiska lagstiftningsmakt, egde att besluta.
1720 års regeringsform, 5 §, nämner åter tullen
bland afgifter, som icke fingo påläggas utan
ständernas samtycke. Produktplakatet
utfärdades emellertid 1724 af konungen samt förblef
gällande utan riksdagens bekräftelse, och
tullsatserna rättades, i synnerhet under hattarnas
styrelse, efter den inhemska industriens
förmenta behof. 1772 års regeringsform nämner
icke tullen bland bevillningar, hvadan han å
nyo blef ett regale, hvilket han fortfor att vara
till 1809.
Vår nu gällande regeringsforms 60 § förbjuder
konungen att utan riksdagens samtycke höja
allmänna afgifter (tullen å in- och utgående spanmål
allena undantagen), hvaraf synes följa, att
konungen kan nedsätta afgifter, som blifvit af
riksdagen fastställda. 1809 års riksdag
bemyndigade konungen att till nästkommande riksdag,
efter vederbörandes hörande, höja tullen t. o. m.
50 %. Med anledning deraf företog sig
regeringen sedan att sjelf bestämma tulltaxa. 1818
fastställde ständerna derför vissa allmänna
grunder, och 1823 utarbetade de för första gången en
fullständig tulltariff; men regeringen ansåg sig
icke vara bunden af densamma, utan omtalade
i sin berättelse till den följande riksdagen, att
hon hade ändrat de af ständerna gjorda
bestämmelserna. 1828 års ständer fastställde då en
ny tulltariff, som de förklarade vara ett
maximum, hvilket ej finge öfverskridas. Ifrån den
tiden började regeringen följa riksdagens
beslut i fråga om tullen, och riksdagens rätt att
bestämma tullbevillningen anses numera utgöra
en del af hans allmänna beskattningsrätt, ehuru
tulltaxorna utfärdas af konungen. – Hvad
bränvinsskatten angår, kan konungen inskränka
bränningsterminerna eller förbjuda bränning,
möjligen ock nedsätta afgiften; men då deraf skulle
följa en stor lucka i tillgångarna, är sådant ej
mycket att frukta. Icke häller förefaller det
sannolikt, att regeringen skall inlåta sig på att
nedsätta stämpelpappersafgiften, o. s. v. – 60 §
regeringsformen föreskrifver äfven, att konungen
icke får förpakta statens inkomster eller
fastställa några monopolier. Under de föregående
århundradena var såväl det ena som det andra
en vanlig finansiel åtgärd. Tullinkomsterna t. ex.
voro ofta utarrenderade. E. V. M.
Bevillnings-beredning, förv., en af de tre
komitéer, som årligen tillsättas för att
ombesörja bevillnings-taxeringen. Hon förbereder
taxerings-komiténs arbete genom att ordna alla
de inkomna uppgifterna och föreslå de på
taxering beroende bevillningsafgifter, som de
skattskyldige anses böra utgöra. Denna komité
består af en genom länsstyrelsen utsedd
ordförande (tillika föredragande) samt två eller tre
på kommunalstämma, allmän rådstuga eller af
stadsfullmäktige valda och inom distriktet
boende personer, af hvilka bevillning efter 2:dra
art. derstädes blifvit utgjord under det
sistförflutna året. Hvarje församling bildar i
allmänhet ett särskildt beredningsdistrikt. Dock kunna
större församlingar delas i flere sådana distrikt,
liksom flere små bruka sammanslås till ett. Kbg.
Bevillnings-deputation. Se
Bevillningsutskottet.
Bevillnings-förordning, statsr. Se
Bevillningar.
Bevillnings-taxering, förv. 1) Den åtgärd,
hvarigenom taxeringsvärde åsättes fastigheter
och skatteskyldigas inkomster värderas, för att
en bestämd grund må erhållas för
debiteringen. Värdebeloppen föreslås af
bevillningsberedningen, beslutas af
taxerings-komitén och fastställas af pröfnings-komitén.
Besvär öfver taxerings-komiténs beslut anföras
hos pröfnings-komitén, fullföljas hos
kammarrätten och afgöras i sista hand af kongl. maj:t.
– 2) Det i bestämda fastighetsvärden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
