Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskow, Bernhard von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt och hållet och för alltid tillbaka från
politiken och inneslöt sig i sin egen fasta borg,
Svenska akademien, der han som en furste
regerade öfver svenska vitterhetens paladiner. I
sjelfva verket var B:s natur icke anlagd för det
politiska lifvet. Han såg för mycket personliga
intressen i allmänna frågor. Hans ihärdigt
vidhållna, förnäma sed att uppträda anonymt i sina
stridsskrifter utvisar icke häller den offentlige
mannen, som icke begär bättre än att få stå
för sitt ord. Innehållet i hans politiska
broschyrer är mera fyndigt i enskildheter än
bevisande i det hela. Nyss förut adlad, bevistade
B. riksdagen 1828–30, på hvilken förekom den
beryktade "skeppshandels-saken", hvilken, sedan
den af konstitutions- och stats-utskotten blifvit
handlagd på det mest undfallande sätt,
slutligen, i följd af "felaktig expedition", alldeles
undandrogs ständernas dom. Hvilken rol B.
spelade vid riksmötet är ej närmare kändt.
Bekant är blott det, att han var ledamot såväl
af förstärkta konstitutions- och stats-utskotten
som af expeditions-utskottet och att han
derefter aldrig mera tog del i någon riksdag. Det
var förmodligen honom motbjudande att spela
rolen af hjulkugg i det stora
riksdagsmaskineriet. Han uppträdde hälst för egen räkning.
B. hade knappt blifvit utsedd till Svenska
akademiens sekreterare, innan han ock vardt hennes
ledare. Hans lysande oberoende, rörliga
intelligens och verldserfarenhet, framför allt det
intresse, hvarmed han omfattade akademiens
angelägenheter, gjorde att "de aderton" frivilligt
öfverläto honom ledareskapet, hvilket jämväl
tillskyndade honom "ett anseende, hvarpå han
satte värde", såsom Rydqvist anmärker. I detta
ledareskap ingick med tiden äfven ett
författareskåp, som B. till sist utvecklade uteslutande
inom Svenska akademien. Vi komma här till
hans berömda minnesteckningar. När B. höll
på att tillfriskna från den nervfeber, som
direktörskapet vid k. teatern ådragit honom, ordnade
han till utgifning sin aflidne lärare och vän J.
M. Stjernstolpes skrifter och författade, såsom
inledning till dem, hans lefvernesbeskrifning.
Denna lyckades förträffligt. Starkt riktad åt det
rent personliga, känslig för allt utmärkt och
framstående, egde B. så att säga en naturlig
talang för minnesteckningen – bilden af den
betydelsefulla och färdiga, plastiskt
formbestämda personligheten. Sedan han upptäckt detta,
nedskref han vid olika tillfällen, åren 1830–50,
karakteristiker öfver Wallin, Valerius, Ling,
såsom inledningar framför deras arbeten, höll
minnes- och graftal öfver Skjöldebrand, Axel
Arv. Raab, v. Brinkman, Berzelius o. fl. I
början af femtiotalet framträda B:s
minnesteckningar inom Svenska akademien och fortsättas der
i stigande ymnighet till inemot slutet af 1860-talet.
Upplästa på högtidssammankomsterna,
hvilkas förnämsta dragningskraft de snart blefvo,
och sedermera tryckta i "Handlingarna", utgjorde
de på sin tid lejonparten af akademiens hela
vittra verksamhet, och B. kunde med allt skäl
hafva sagt: Akademien är – jag! Hans första
teckning i denna serie är Minne af riksrådet
grefve Gustaf Fredrik von Rosen (uppläst 1850),
hans sista: Friherre Georg Henrik von Görtz,
statsman och statsoffer (tryckt 1868). Mellan
dem fortlöper en lysande rad minnen öfver
svenska konstnärer, lärda, filantroper, krigare
och statsmän, såsom Gustaf den tredje
(ofullbordadt), Karl den tolfte, Kagg, Urban Hjärne,
Wadström, Svedenborg, Bergman, Leopold,
Fogelberg m. fl. Till hopa uppgå detta slags
alster af B:s penna till nära fyratio. En del af dem
samlade och utgaf han under den gemensamme
titeln Minnesbilder (2 del., 1860–66). De
egendomliga dragen hos B:s minnesteckningar äro:
läcker verldsmannaton i stilen, långsynt blick
öfver kulturens olikartade företeelser,
konstnärlig åskådlighet och i första rummet en lågande
ömhet om de skildrade föremålens ära, i hvilken
B. jämväl ser fosterlandets. Men hans styrka är
kanske ock hans svaghet. Han vill se endast glans
och ljus hos sina hjeltar. I de polemiska
minnena, rättare sagdt af handlingarna, om Gustaf
d. tredje, Svenska akademiens stiftare, och
Leopold, en af hennes inflytelserikaste ledamöter,
kämpar han tillika för akademiens oförminskade
betydelse, hvilken han på äldre dagar allt mera
ömtåligt betraktade som sin egen. B:s
mångerfarenhet och skicklighet voro emellertid
sådana, att han nödgat historieskrifningen att
stanna framför Karl d. XII och Gustaf d. III,
hans älsklingshjeltar, för att på nytt pröfva
den dom, som fälts öfver dem. Bland hans öfriga
arbeten nämna vi hans filosoferande afhandling
Om själens helsa (1856) och den af Vitterhets
historie och antiqvitets akademien 1837
prisbelönta täflingsskriften Karl August
Ehrensvärd. Ett litterär-historiskt bidrag.
I ett bref (1836) till Ludvig Tieck berättar B.,
att han är innehafvare af nordstjerne-ordens
storkors och ledamot af icke mindre än fem
akademier i Stockholm. Senare kunde han hafva
tillagt flere in- och utländska vittra och lärda
anstalter. Upsala universitet öfverlemnade åt
honom heders-doktorsdiplom 1842. Karl XV
utnämnde honom 1861 till öfverste
kammarjunkare och serafimer-riddare. Svenska
akademiens ledamöter samt medlemmar af andra
bildningssamfund i Sverige läto 1866 öfver honom slå
en minnespenning. Två år derefter, d. 17 Okt.
1868, afled B. plötsligt, sittande i sin hvilstol.
Till slutliga arfvingar af de rikedomar han ärft
och de konstskatter han förvärfvat insatte han
Svenska akademien, Upsala universitet och
Statens historiska museum. Ett lysande lif, en
lätt död, ett fängslande minne – se der i få
ord Bernhard von Beskows saga.
Af de i Karl v. Holteis samlingsverk "Briefe
an Ludvig Tieck" (1864) införda nio bref, som
enligt uppgift äro skrifna af Beskow, är det
första, i hvilket brefskrifvåren säger: "Tyskland
är och förblir i evighet min andes och mitt
hjertas rätta fädernesland", i verkligheten icke
af honom, utan af C. G. v. Brinkman, som
erhöll sin uppfostran i Tyskland åren 1775–85.
Utförligare minnesteckningar: af C. G.
Strandberg i 45:te delen (1870) af Sv. akad:s handl.,
af L E. Rydqvist i Lefnadst. öfver K. Sv.
Vetenskaps-akad:s efter 1854 aflidne ledamöter. I.
(åtföljd af en i det närmaste fullständig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
