Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernsten l. Bärnsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riesengebirge 400 m. (1,350 f.) öfver hafvet,
Finland (Ingo socken), Norge (Haug vid
Tyrifjorden), Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal,
Italien, Schweiz, Österrike, Böhmen, Mähren,
Dalmatien, Ungern, Siebenbürgen, Vallakiet,
södra Ryssland, Sibiriens ishafskust, Kamtsjatka,
Unalaska, Kadjak (öfverallt i polartrakterna i
mycket små stycken) och Grönland. Bernsten
uppgifves äfven för Maryland, San Domingo,
Syrien, Siam, Ostindiska öarna, t. o. m.
Australien, men uppgifterna derom böra mottagas med
varsamhet, enär erfarenheten visat, att bernsten
mycket ofta förvexlats med retinit-arter och
kopal. De vigtigaste fyndorterna, näst Preussen,
äro vestkusten af danska halfön, der bernsten
åtminstone förr förekommit i stor mängd och
utan tvifvel varit af stor betydelse, samt
Sicilien, der den förekommer i tertiära lager i öns
inre och af floder föres till östra och södra
kusterna, der den uppfiskas.
Det är numera fullt utredt, att bernstenen är
ett harts, alstradt af längesedan utdöda
barrträdsarter. Redan Aristoteles kände bernstenens
hartsnatur och kallade den förstenad
poppelkåda. Plinius säger uttryckligen, att den
härstammar från barrträd, och denna åsigt fasthölls
ännu af Teodorik den store, som i ett bref
undervisar aestyerna (esterna?) derom. Deremot
invänder Agricola (1546), att "bernsten finnes
i hafvet, och i hafvet växa ju inga träd"; han
påstår derför, att bernstenen, är ett bituminöst
ämne. Hans åsigt lefde ännu på Linnés tid,
att döma af dennes bemödande att vederlägga
henne. De afgörande bevisen för bernstenens
vegetabiliska natur framlades dock först 1819
af Schweigger, efter hvilken Aycke (1835),
Berendt d. ä. (1845) och, framför alla, Göppert
utvidgat kännedomen om dess vegetabiliska
ursprung. Enligt den sistnämnde (1853)
härstammar bernstenen från flere arter koniferer, af
hvilka Pinites succinifer, radiosus, Mengeanus,
eximius och anomalus äro de vigtigaste nu
kända. Lemningar af dessa träd finnas, jämte
en mängd andra organiska rester, inneslutna i
bernstenen ("bernstens-inclusa") och visa i de
minsta detaljer bernstens-skogarnas flora och
fauna. Den förra, som innehåller närmare 200
arter af såväl lägre som högre växter (många
svampar, lafvar, mossor, 1 ormbunke, öfver 30
tallar och granar, 22 cypresser och thuja-arter,
lika många ericineer, 7 ekar, 2 bokar, 1 björk,
1 al och en mängd andra fanerogamer), har en
öfvervägande nordisk karakter, om än några
former förekomma, som hafva sina nuvarande
motsvarigheter i södra Amerikas tempererade
zon, i Japan och på Nya Zeeland. Enligt
nyaste undersökningar torde knappast någon kunna
identifieras med nu lefvande arter. Det
allmännaste trädet var en thuja, knappt skild från
den nu lefvande amerikanska Thuja
occidentalis.
Faunan omfattar endast landtdjur (inga andra
kunde vara utsatta för att omslutas af det från
träden flytande hartset) och, såsom det enda
undantaget, fragment af en hafskräfta
(gammarid), hvilket ådagalägger, att bernstens-skogarna
sträckt sig till hafsstranden. Hittills beskrifna
äro några crustaceer, öfver 30 myriapoder,
öfver 200 spindlar, omkring 800 insekter (flugor,
myror, skalbaggar, fjärilar o. s. v.) och 1
landsnäcka. En mängd fynd äro obeskrifna, och
– hvad som är ännu vigtigare – de redan
beskrifna måste underkastas en grundlig
granskning. Allenast en grupp, myrorna, är
tillfredsställande bearbetad af Mayr. – Enligt honom
är myrfaunan hufvudsakligen europeisk med
några få inblandningar af nyholländska och
tropiskt asiatiska samt afrikanska och amerikanska
former. Tydliga stamarter till nu lefvande
finnas, men inga med dessa fullt identiska.
Bernstenen dels plockas på stränderna, dels
uppfiskas från hafsbottnen medelst håfvar eller
spjut. I nyare tid fås en mängd genom muddring
(Kurische haff) och gräfning inuti landet. Den
mängd af bernsten, som årligen erhålles på hela
jorden, skattas till omkr. 106,300 kilogr. (250,000
skålp.), hvaraf 63,780 fås direkte ur sjön och
de återstående 42,500 genom gräfning. Af de
förstnämnda komma 55,300 (25,500 å
kuststräckan Mecklenburg–Memel, 29,800 genom
muddring i Kurische haff) ensamt på den preussiske
staten, 2,150 på ryska östersjökusten, 850 på
danska öarna och Slesvig-Holstein, 1,250 på
Jylland och 4,250 på Sibirien, Nord-Amerika,
Sicilien samt andra kuster af Ishafvet och
Atlanten. Af de 42,500 kilogr., som erhållas ur
jorden, komma 29,750 på den preussiske staten.
Bernstenens värde beror på dess storlek och
färg. Man urskiljer i Preussen följande 4
klasser: sortiment: stycken öfver 10 gram (5 lod),
tonnenstein: 5–8 st. på skålp., korall:
användbar endast till perlor, sandstein, schlauben
samt schluck, användbar endast för tekniska
ändamål. Dessa klasser delas vidare i
underafdelningar, så att man i bernstenshandeln
skiljer mellan mer än 150 sorter. Den dyrbaraste
bland dessa kallas "bastert" och är halft
genomskinlig samt ljust gröngul till färgen
("kumstfarbe"). Den värderas mest i Europa och
orienten, under det den fullkomligt klare
bernstenen med störste fördel afsättes i Amerika,
Afrika och på Söderhafsöarna. Af de större
styckena förfärdigas skålar, bägare, toalettsaker,
större prydnader och skedar m. m. Mindre,
platta stycken användas till broscher, aflånga
stycken till cigarr- och pipmunstycken (sådana
anses i orienten förekomma smitta). Mindre
stycken af klar färg bearbetas till perlor, som
allmänt bäras af bondqvinnorna i norra
Tyskland. Störste delen går dock till Afrika, Asien
(Kina, Japan, Tibet), Söderhafsöarna och
Amerika. För tekniska behof användes öfver hufvud
all bernsten, som ej kan bearbetas; mest
eftersökt är den ogenomskinliga hvita eller ljusgula
sorten ("knochen"), derför att den innehåller
den största mängden bernstenssyra. Denna syra
står högt i pris och nyttjas i kemien (såsom
reagens), i fotografien och vid färgning. Förr
nyttjades den äfven i medicinen. Af den sämsta
sorten beredas flere slags fernissor och kitt samt
rökelse. – Bernstenen bearbetas lätt med
löfsågar, filar, stämjern och knifvar samt poleras
medelst pimsten, krita med vatten och
gnidning med tummen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
