Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergblått - Bergedorf - Bergelin, Johan Teodor - Bergelme - Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med salmiak eller koksalt blandad
kopparvitriollösning. I senare fallet
innehåller färgen kalk och benämnes bremerblått.
P. T. C.
Bergedorf, hamburgskt amt med en stad af samma
namn, omfattar de s. k. Vierlande (se
d. o.) Innebyggarna hafva en högst egendomlig
klädedrägt.
Bergelin, Johan Teodor, agronom, f. 1822 i
Karlstad, genomgick Degebergs landtbruksinstitut
under ledning af E. Nonnen och bedref dels
i Östergötland, dels i Stockholms län eget
landtbruk samt var i flere år sekreterare i
sistnämnda läns hushållnings-sällskap. 1855
uppsatte B. "Tidskrift för svenska landtbruket
och dess binäringar" och utöfvade som redaktör
för den samma ett icke obetydligt inflytande
på svenska landtbruket. Denna tidskrift
fortsattes genom "Qvartalsskrift för praktisk
landthushållning" (1862–64) samt "Bibliotek
i rationel landthushållning" (1864). Bland
B:s öfversättningar af utländska författare må
nämnas: A. Thaër’s "Grundsatser i den rationella
landthushållningen" (1846), "Hornboskapens
ändamålsenligaste utfodring" af J. Kühn
(1862), "Handbok i dränering och grunddikning"
af C. Vincent (1864), "J. v. Liebigs naturlagar
för åkerbruket" (1864). Död 1864.
Bergelme, Nord. myt., Trudgelmes son, var den
ende rimtursen, som jämte sin hustru räddade sig
(på en båt), när de öfrige jättarna drunknade
i Ymes blod. Han blef tursarnas andre stamfader.
Bergen (Fornn. Björgvin), stad i Norge, Bergens
stift, vid Nordsjön. 39,264 innev. (1875). Det
anlades, sannolikt mellan 1070 och 1075,
af konung Olaf Kyrre på vestra kusten af
Hördaland. Troligen fans redan förut på samma
ställe en liten köping, som Olaf utvidgade och
ordnade i kommunalt hänseende. Staden svingade
sig raskt upp och dref redan före slutet af
12:te årh. en liflig handel med utlandet,
förnämligast England och Tyskland. Under de
inbördes krigen led B. mycket, synnerligast
då "baglerna" 1198 lade det i aska ("Bergens
sommar"). Äfven vid andra tillfällen har staden
varit skådeplats för blodiga uppträden. Der
blef Magnus den blinde tillfångatagen 1135,
der mördades Harald Gille 1136, der stupade
Sigurd Mund 1155 o. s. v. År 1181 utkämpades i
B:s hamn den heta sjödrabbningen under Nordnäs;
1183 blef Magnus Erlingsson af Sverre öfverfallen
och slagen i B., och 1194 vann Sverre i närheten
af denne stad, vid Florevåg, en sjöseger
öfver öskäggerna. Sedan Sverre dött i B. 1202,
hemsöktes staden af fientliga partier, liksom
han under de sista åren af inbördeskriget ofta
var skådeplatsen för vigtiga förhandlingar.
Under 12:te och 13:de årh. pryddes B. med många
praktbyggnader, såsom den stora Krist-kirke,
som var det vestanfjällska Norges katedralkyrka,
kongsgården, apostelkirkerne, tre till antalet,
af hvilka den yngsta var byggd efter mönstret
af "La sainte chapelle" i Paris och sannolikt
utgjorde Norges vackraste medeltidsbyggnad i
spetsbågsstil; vidare Maria-kirken med många
mindre kyrkor och
kloster, Olafs-kirken i Vågsbunden (med ett
franciskan-kloster), Nonneseter-kloster samt
det utanför sjelfva staden på Nordnäs liggande
Munkeliv, Norges största kloster, som först
tillhörde cisterciens-orden och sedermera
uppläts åt birgittinerna.
B:s hamn har från äldsta tider utgjorts af
Vågen, en från norr till söder gående bukt,
vid hvars östra sida den äldste stadsdelen,
med den af djupa, men smala hus innefattade
storgatan (Langstræti hit efra, nu Övregaden),
var belägen. Hvarje hus hade sitt särskilda
namn, och månget sådant har bevarat sig
ända till våra dagar ("Guldskoen", "Leppen",
"Bratten", "Dramsuden" [Dramshusen], "Finnegården"
o. s. v.). Mellan husen gingo på flere ställen
tvärgator (almenninger och vejter) vinkelrätt
mot storgatan, och längs Vågen sträckte sig en
sammanhängande rad af skeppsbroar. Först i 14:de
årh. började vestra sidan af Vågen (Stranden och
Nordnäs) allmänt bebyggas, sedan norrmännen såsom
köpmän måst gifva vika för tyskarna, hvilka efter
1250 tillskansade sig mer och mer af handeln
och slutligen, omkr. 1343, i B. upprättade
ett eget kontor eller handelsfaktori, som var
beroende af hanseförbundet och mot slutet af
medeltiden beherskade nära nog hela det nordan-
och vestanfjällska Norges handel. Detta kontor
hade sin egen "församling" (morgensprache),
sina åldermän och råd (die achtzehner) och
ville icke erkänna de norska myndigheternas
öfverhöghet. Faktoriets makt stärktes
ytterligare genom en mängd i Bergen bosatta
tyska handtverkare, som hade en skråmässig
organisation (de fif amten) och stodo i den
närmaste förbindelse med kontoret. I 15:de
årh., som öfver hufvud taget var kontorets
blomstringstid, ansågs denna koloni hafva
3,000 medlemmar, alla tillhörande mankönet
(de fingo nämligen icke gifta sig, så länge de
voro i Norge). Under tidernas lopp kommo dessa
främlingar i besittning af de flesta husen i den
af dem bebodde stadsdelen (ännu i dag kallad
Tydskebryggen). Midt i detta qvarter låg den
norska stadskommunens rådhus och torg.
De härjningar, för hvilka B. åren 1393, 1395,
1428 och 1429 var utsatt af vitalinerna,
krossade alldeles det infödda borgerskapet, på
hvars ruiner det tyska kontoret så mycket lättare
kunde utvidga sin makt. Tyskarna uppträdde sedan
mycket våldsamt. 1455 stormade och uppbrände
de Munkeliv, dit den af dem mycket hatade
norske riddaren Olaf Nilsson till Talgö tagit
sin tillflykt och der både han och biskopen af
B. jämte flere norrmän blefvo mördade. Dylika
uppträden föreföllo också vid andra tillfällen,
t. ex. 1523 och 1535.
Den första reaktionen mot den tyska öfvermakten
började under Kristian II, men varade icke
länge. Först vid midten af 16:de årh., då
Hansans makt krossades genom grefvefejden,
kunde man börja en strid med hopp om lycklig
utgång. Åren 1557–59 lyckades det sålunda den
energiske länsherren Kristoffer Walkendorf att
upplösa "de fif amten". hvars fleste medlemmar
återvände till Tyskland, och hans efterföljare,
Erik Rosenkrans, häfdade på ett lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
