Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beherska - Behistan - Behn, Aphara - Behn, Andreas von - Behr, Wilhelm Josef - Behrens, Johan Didrik - Behrens, Konrad Behrend - Behring, Vitus, upptäcktsresande. Se Bering - Behrmann, Hans Henrik - Beijer, Johan von - Beil, Johann David - Beira
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beherska, krigsv. Då man från någon på marken
eller å konstgjorda föremål belägen punkt kan
med eldvapen beskjuta kringliggande marks eller
föremåls högste punkter och frånsidor, utan att
uppställningsplatsens frånsida, i förhållande
till föremålen i fråga, från dem kan beskjutas,
säges den förstnämnde punkten "beherska" nämnda
föremål. En punkt kan naturligtvis beherska vissa
föremål och samtidigt beherskas af andra. I
taktiskt hänseende är, under för öfrigt lika
förhållanden, en beherskande uppställning
fördelaktigare än en beherskad. Hvad angår
fästningar, skola de inre fästningsverken
beherska de yttre, liksom ock de yttersta böra
beherska den kringliggande marken. G. U.
Behistan, Behistun l. Bisutûn, by i vestra
Persien, nära staden Kirmansjah. I närheten
finnes en klippvägg, med märkliga kil-inskrifter
och skulpturarbeten.
Behn, Aphara l. Aphra (f. Johnson), engelsk
författarinna, f. i Canterbury sannolikt 1642,
d. 1689, känd för sin qvickhet, sin skönhet
och sitt äfventyrliga lif. Hon uppfostrades i
Vestindien och lärde der känna den tappre prins
Oroonoco och hans älskarinna Imoinda, hvilka
sedan blefvo hufvudpersonerna i hennes bästa
novell. Vid återkomsten till England föreställdes
hon vid Karl II:s hof, der hennes fägring och
ingenting skyende qvickhet gjorde henne till
en stjerna af första ordningen. Hon begagnades
af konungen i diplomatiska beskickningar och
blef såsom författarinna ej endast solen bland
de många lättsinniga "beaux-esprits", hvilka då
frodades i London, utan äfven en gerna sedd gäst
hos så allvarliga författare som Pope och Dryden
m. fl. Hos henne fick tidehvarfvets eleganta
frivolitet sitt fullaste uttryck. Efter franska
mönster skref hon flere på sin tid omtyckta
komedier och noveller m. m. 1871 utkom en ny
upplaga af hennes arbeten. Hennes stoft har fått
sin hvilostad i Englands panteon, Westminster
abbey.
Behn, Andreas von, miniatyrmålare, dvärg, till
börden sachsare, arbetade vid det svenska hofvet
under den siste fjerdedelen af 1600-talet och
början af 1700-talet. Af hans i nationalmuseum
befintliga arbeten är det äldsta dateradt
1684, det yngsta 1710. B. hade en ej obetydlig
talang som porträttmålare (Hedvig Eleonora,
Ulrika Eleonora d. ä. m. fl.) och har äfven
efterlemnat mytologiska och allegoriska stycken
(Persevs och Andromeda, Karl XII:s födelse)
samt små bibliska framställningar i olja
(Marias bebådelse, Maria med Jesusbarnet,
Flykten till Egypten, Magdalena m. fl.), hvilka
äro försök att på det från Nederländerna
utgångna kabinettsmåleriet öfverföra den
senare italienska historiemålningens tankegång
och formgifning. B. är i detta afseende
närmast att sammanställa med Rottenhammer
och öfriga tyska eklektiker. Död omkr. 1715.
Upk.
Behr, Wilhelm Josef, tysk statsrättslärare,
f. 1775, d. 1851, anställdes 1799 som professor i
Würzburg, men afskedades 1821 för sin opposition
i den bajerske landtdagen. Sedermera valdes han
till borgmästare i nämnde stad, men afsattes
1832 för ett politiskt tal och dömdes,
efter fyra års fångenskap i ransakningshäktet,
till mångårigt fängelsestraff. Först 1848
fick han sin frihet och på samma gång af de
bajerske kamrarna ett skadestånd på 10,000
gulden. B. utgaf åtskilliga arbeten i sin
vetenskap.
Behrens, Johan Didrik, norsk sånganförare,
f. 1820 i Bergen, gaf 1845 (på hemvägen
från studentmötet i Köpenhamn) uppslaget
till den norska "Studenter-sangforenings"
stiftelse och blef sedermera hennes förste
instruktör. Han har äfven handledt sången i
flere af den norske hufvudstadens sångföreningar
och skolor. B:s förtjenster om studentsången
framstodo i synnerhet vid studentmötena 1869
och 1875. Hans sträfvanden för sångbildningen
hafva burit frukt äfven utom Kristiania.
Y. N.
Behrens, Konrad Behrend, operasångare, f. 1835 i
Braunschweig, kom 1854 till Stockholm, hvarest
han 1857 öppnade grosshandelsrörelse. Under
tiden studerade han sång för Dannström,
Günther och Berg. 1862 debuterade han på
k. teatern såsom Sarastro i "Trollflöjten" och
tillhörde derefter nämnde scen till sommaren
1870. Sedan har han sjungit på tyska teatrar och
är f. n. anställd vid "Her majesty’s theatre"
i London, hvarifrån han flere gånger gjort
konstresor till Sverige. – B:s utomordentliga
röstmedel, hvilka han på de senare åren utbildat
till en hög grad af fulländning, motsvaras icke
till fullo af sträfvandets och uppfattningens
djup. Hans spel och sång utmärka sig emellertid
för liflighet och styrka. Bäst lyckas han i
komiska partier. Bland hans roller må nämnas
Max i "Alphyddan", Belcor i "Kärleksdrycken",
Silva i "Ernani", Plumkett i "Marta", Marcel i
"Hugenotterna", Almaviva i "Figaros bröllop"
samt Wilhelm Tell. A. L.
Behring, Vitus, upptäcktsresande. Se Bering.
Behrmann, Hans Henrik, f. 1776, d. 1836,
var den förste danske historiker, som bidrog
till ett rättvisare bedömande af Kristian II
(Kristian II:s historie, 1815). B. utgaf äfven
Roskilde domkirkes historie og beskrivelse
(1832). E. Ebg.
Beijer (Beyer), Johan von, öfverpostdirektör, f. i
Berlin 1606, d. i Stockholm 1669, kom genom
rikskansleren Axel Oxenstjerna, hvars kanslist
han var, i den svenske statens tjenst. Sedan
han några år tjenstgjort i Kommers-kollegium,
utnämndes han 1642 till rikspostmästare och
kort derefter till generalpostmästare. B. visade
sig som en duglig organisatör och införde efter
hand åtskilliga förbättringar i det nybildade
svenska postverket. Hans reform att på de större
postlinierna ersätta gående postbud med ridande
ansågs för så förtjenstfull, att icke endast
han sjelf blef utnämnd till öfverpostdirektör,
utan hans manlige arfvingar fingo monopol på
detta ämbete. B. adlades 1654.
Beil, Johann David, tysk skådespelare och
teaterförfattare, f. 1754, d. 1794, började som
komiker i den lägre genren och slöt som omtyckt
tragiker. Han blef 1779 direktör för den ryktbare
teatern i Mannheim.
Beira [be’-ira], provins i konungariket Portugal,
emellan Spanien i ö., Estremadura och Alemtejo
i s., Atlantiska oceanen i v. samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
