- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
133-134

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begonia - Begrafning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och B. Rex Putz., med ofta mycket
stora, på olika sätt tecknade blad.
Ldt.

Begrafning är den handling, hvarigenom en
död person, med eller utan religiösa eller
profana ceremonier, föres till grafven och
öfverlemnas åt densamma. Det sätt, hvarpå de
olika folken begrafva sina döde, är ett ämne
af stort intresse, emedan man derigenom får
värdefulla upplysningar icke allenast om dessa
folks åskådning af det timliga lifvet, utan
äfven om deras uppfattning af den andra verlden.

Hos egypterna föregicks begrafningen af en dom
öfver den döde. Om hans lefnad befans hafva
varit ren, fick liket balsameras, hvarefter det
med stor ståt fördes till begrafningsplatsen;
i motsatt fall kastades det i en stor grop,
som de grekiske författarna kalla tartaren.
Jfr Balsamering, Mumie, Pyramid.

Under den klassiska forntiden satte man
stort värde på en högtidlig begrafning; den
lagstiftande och den lagskipande makten häfdade i
detta hänseende strängt den dödes rättighet. Både
greker och romare trodde, att den obegrafnes
själ måste i hundra år irra fridlös omkring på
den underjordiska floden Styx’ stränder. Att
blifva jordad på ett skönt och passande sätt
var enligt Platon kronan på all mensklig
lycka. Minst tre göpnar jord måste utströs öfver
liket, såvida den döde skulle kunna få en dräglig
tillvaro i den andra verlden. Derför ansågo
grekerna det för ett rysligt öde att dö genom
skeppsbrott.

Grekernas begrafningsfester buro en prägel af
harmoni. Sedan man i den aflidnes mun lagt en
obol (ett litet mynt), ämnad till färjlön åt
Charon, insmordes, sveptes och blomsterströddes
liket. Derefter samlade sig den dödes vänner och
fränder omkring båren, men fingo (efter Solons
tid) icke uttrycka sin smärta på ett häftigt och
störande sätt. Sedan liket en dag varit utstäldt
till åskådande, fördes det morgonen derpå till
grafven. Först gingo män, som sjöngo sorgeqväden,
sedan kommo flöjtblåserskor, vidare manliga
slägtingar och vänner, i sorgdrägt och med
kortklippt hår; derefter kom båren, som bars af
de närmaste fränderna. Tåget, i hvilket oftast,
om icke alltid, fans en klagoqvinna (penthetria),
afslöts af den dödes qvinlige slägtingar och
vänner. Efter begrafningen följde en festmåltid,
och några dagar senare anställdes offer. Det var
genom lag förbjudet att högtidligen begrafva
gäldenärer till staten samt illa beryktade
personer, tempeltjufvar och sjelfspillingar.

Hos romarna, liksom hos grekerna, hade
begrafningen en offentlig prägel, såvida
den döde icke tillhörde någon af de lägste
klasserna. Flöjtblåsare öppnade tåget, sedan
kommo klagoqvinnor (preficae), derefter maskerade
personer, som framsade lämpliga utdrag ur
sorgespel eller utförde komiska scener, vidare
män, som buro vaxmasker af den dödes förfäder,
och slutligen båren, efter hvilken följde
slägtingar och vänner. Tåget stannade på torget
(forum), der en af den bortgångnes fränder holl
ett tal från talarestolen (rostra). Derefter
begaf man sig till begrafningsplatsen, som var
belägen antingen

på slägtens egendom eller vid någon af de
vägar, som ledde från Rom. På en särskild plats
invid grafven uppfördes ett bål, på hvilket
båren upplyftes. Sedan öppnade man den dödes
ögon, kastade blommor, kransar och hårlockar
på liket samt begöt det med olja. Derefter,
under klagoqvinnornas sång, tände den aflidnes
fränder bålet. Så länge förbränningen pågick,
stänktes oupphörligt i detsamma vin och ljufligt
doftande ämnen. När lågorna blifvit släckta,
uppsamlade fränderna benen och lade dem,
blandade med välluktande kryddor, i askurnan,
hvilken pryddes med blommor och insattes i
grafkammaren (columbarium). Festmåltider,
offer och fäktarespel afslutade högtidligheten.

I olikhet med egypter, greker och romare hysa
inder och perser – liksom förhållandet
var med judarna under den gamla tiden – en
känsla af fasa för sina döde. Denna känsla
torde hafva sin grund dels i den orientaliska
föreställningen att kroppen är en tyngande boja
för själen, dels i österlandets heta klimat,
som lätt bringar liken till förruttnelse. Hos
hindostanerna, birmanerna och andra östasiatiska
folk försiggår emellertid begrafningen med en
viss högtidlighet. Perserna hasta att begrafva
liken, emedan de tro, att förruttnelsen vållas
af en ond ande, som satt sig i besittning af den
döde. Hos judarna rådde fordom samma brådska i
detta hänseende, enär de såsom orent betraktade
allt, som kom i beröring med ett lik. Hos dem
förlades derför begrafningsplatserna så långt som
möjligt från de lefvandes bostäder. Österlandets
folk bränna vanligen sina döde. Hos judarna
deremot förekom likbränning endast undantagsvis;
likaså balsamering. De beställde gråterskor att
klaga vid båren, insvepte liket från hufvud
till fot i tygremsor och öfverhöljde med en
svettduk dess anlete, som det ansågs orenande att
betrakta. Dervid uthälldes på gatan eller vägen
allt vatten i huset. De närmaste fränderna ansågo
för en pligt att bära eller åtminstone följa den
aflidne till hans sista hvilorum. Judarna bäfvade
vid blotta tanken på att icke blifva begrafna.

Naturfolken begrafva sina döde på mycket
olika sätt. Bland vildarna i Amerika och
på Oceaniens öar är det vanligt, att liken
upphängas i grenarna af ett träd. Andra naturfolk
jorda liken och låta dem qvarligga, tills de
undergått förruttnelse, hvarefter benen upptagas,
rengöras och föras med på vandringar. Somliga
vilda folk lägga den döde i en kanot, som de
antingen låta drifva till sjös eller upphänga
i grenarna af ett träd. Så lade t. ex. lappen
förr gerna den aflidne i ackjan. Många naturfolk
låta älsklingsdjur, trälar eller slägtingar
följa den döde i grafven. Kanibaler uppäta
icke sällan vissa delar af hans kropp. Vid
en patagoniers död samlas alla hans hästar,
hundar, kläder o. s. v. i en hög och brännas,
hvarefter hans kropp, insvept i guanaco-skinn
eller i en pansarskjorta (om han hade någon)
begrafves i sittande ställning, med ansigtet
mot öster. Alltsammans betäckes sedan af en
stenhög, hvars storlek rättar sig efter den
dödes värdighet. Patagoniernas förnämsta önskan
är att glömma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:21:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfab/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free