Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beethoven, Ludwig van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drag och med ett kynne, skildt från alla andras;
den är en tillfällighetsdikt i Göthes mening,
framgången ur ögonblickliga och varmt kända
lifsförhållanden, men eger på samma gång en
allmängiltighet, som är fullständig, och en
skönhet, som är idealets egen. B. är universel,
icke i samma mening som Mozart, hvilken
behandlar alla konstformer med lika mästerskap
(det har ej utan skäl anmärkts, att vissa
af B:s vokala produktioner äro osångbara),
men i den meningen, att han genomlupit hela
skalan af menskliga känslor och funnit toner
såväl för det mest öfversvallande jubel
som för den dystraste förtviflan, såväl för
den lugnaste harmoni som för den vildaste
själskamp eller den mångsidigaste humor, såväl
för naturens ofria drömlif som för den sedliga
och politiska entusiasmen. En annan sida af B:s
universalitet är den, att han – som var född
i Bonn och utbildad i Wien – sammansluter de
nationella åtskilnaderna mellan Nordtysklands
och Sydtysklands musik samt hopsmälter Bachs
sedliga kraft och höga andlighet med Mozarts ädla
sinlighet och blomstrande realism. Ej mindre
karakteristiskt för B. är, att han griper de
olika själsrörelserna midt i deras brinnande
lif och i den form, som detta liksom allt lif
har för oss, nämligen formen af utveckling och
ständig förändring, samt att han symboliserar
detta lif genom ett musikaliskt motiv, som – ofta
skenbart lika obetydligt som ett litet frökorn
– småningom ur sig utvecklar den rikaste och
härligaste organism; och tillika verkställes
denna utveckling med full fantasifrihet och
utan hämskon af den schematiska stränghet,
som ännu fjättrade den äldre kontrapunktiken
(jfr Bach). B:s musik är icke symbolen af det
stillastående, i naturlagar bundna, eller ens
af det i obruten auktoritetstro handlande,
utan af det blifvande, sjelfständigt tänkande
och kämpande – med ett ord: af det sant
menskliga lifvet. Deri ligger den principiella
åtskilnaden mellan honom och hans föregångare,
hvarmed likväl icke är sagdt, att B. bröt med
allt föregående och skapade något alldeles
nytt. Tvärtom, B. var icke kommen till att
upplossa lagen, utan till att fullkomna honom,
och han tryckte denna fullkomningsstämpel på
alla de instrumentala musikformer han öfvertog:
sonat-allegrot såväl som adagiot, scherzot lika
väl som det fria final-rondot. Han betecknar
sålunda instrumental-musikens högste spets,
och då denna musik företrädesvis är den absolut
och sjelfständigt musikaliska, så kan man i
denna mening säga, att B. är musikens egen
inkarnation.
B:s med opus-tal försedda verk belöpa sig
till 138; de som icke hafva opus-tal, till
ungefär lika många, utom åtskilliga otryckta
kompositioner. 9 symfonier, 7 konserter,
1 septett, 2 sextetter, 3 qvintetter, 16
stråkqvartetter, 16 sonater för piano och
annat instrument, 36 pianosonater, 7 större
piano-trior, 11 uvertyrer, 1 opera, 3 musikaliska
dramer, 1 oratorium, 2 mässor, 2 kantater, en-
och flerstämmiga sånger samt en mängd smärre
stycken – allt detta utgör ej en fullständig
förteckning.
Man brukar indela B:s utvecklingsgång i tre
perioder, hvartill såsom en förberedande kommer
tiden före 1795, hvilken mindre låter ana B:s
genialitet än hans säkra formkänsla. I den första
perioden (i rundt tal 1795–1800) bibehålles ännu
i det hela den Haydn-Mozartske ståndpunkten;
genialiteten frambryter visserligen tydligt, dock
mest i enskildheter. Blott i piano-musiken är
B. redan nu epokgörande. Denne period omfattar
ungefär op. 1–25 (härvid bör dock påminnas
derom, att opus-följden långt ifrån alltid
är kronologisk), hvaribland en mängd sonater,
några trior, de första stråk-qvartetterna och
konserterna, septetten, första symfonien och
sången Adelaïde.
Andra perioden (1800–15) kännetecknas af en
fulldanad sjelfständighet, en storslagen kraft
och den skönaste jämnvigt mellan innehåll och
form; innehållet varder tillika rikare och
bestämdare, formen på en gång mer omfattande
och mer koncentrerad, enhetlig, följdriktig och
dramatiskt sig stegrande. Bland de dithörande
opus-talen (26–100) böra främst nämnas de sju
symfonierna: den lefnadsglada i d-dur (1802),
den heroiska (1804, ursprungligen tillegnad
Napoleon Bonaparte), den saftiga och friska
i b-dur (1806), den mäktiga, Faust-artade
i c-moll, symfoniernas symfoni (1807), den
idylliska pastoralen (1808), den dityrambiskt
humoristiska i a-dur (1812) samt den älskligt
sköna i f-dur (1812); vidare de fem fantasirika
qvartetterna; geister-trion, b-dur-trion m. fl.;
åtskilliga sonater med violin (Alexander-sonaten,
Kreutzer-sonaten); d:o med violoncell; de
glänsande konserterna; en mängd pianosonater,
bland hvilka den bekanta i ciss-moll (om hvars
sammanhang med B:s kärlek till grefvinnan
Guicciardi så mycket fantiserats), pastoralen,
sonaten i d-moll, den stora Waldstein-sonaten
och appassionatan, "les adieux" o. s. v. samt
den i e-moll. Fantasien för piano, orkester
och chör är i viss mån en föregångare till den
9:de symfonien. Oratoriet Christus am Ölberg
är utmärkt af ståtliga chörer, men för öfrigt
något flackt rationalistiskt. Högre står mässan
i c-dur, som är enkel och värdig. Icke häller
B:s enda opera, Fidelio (äfven kallad Leonora),
som uppfördes i Wien i tre olika bearbetningar –
1805, 1806 och 1814 (i Stockholm 1832) – förnekar
mästarens djupa innerlighet, men hon ansluter sig
i formen till Mozart. Till Göthes Egmont äfvensom
till tvänne festspel satte B. en värdig musik
(sånger, mellanakter m. m.). Åtskilliga bland
uvertyrerna – såsom den till Egmont, den ena af
de 4 till Leonora och framför allt Coriolan –
höra till kompositörens mest gripande verk. Under
denne period diktade han äfven många förträffliga
sånger.
Tredje perioden börjar med en stiltje
(1815–18), orsakad af ofvan antydda mångfaldiga
bekymmer, liksom förebådad af kantatsatsen
Meeresstille (till Göthes ord) och afbruten
endast af få märkligare saker, såsom sonaten i
a-dur och sångcykeln An die ferne geliebte. Men
den okufliga energiens stålfjäder sprang åter
upp, och B. inträdde i det sista stadiet af sin
verksamhet. Detta stadium utmärkes af ett stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
