Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ayrer, Jacob - Ayrshireboskap - Aytoun, William Edmondstoune - Ayuntamiento - Ayuthia - Azalea - Azaleïn, kem. Se Anilinfärger - Azara, José de Nicolo de - Azeglio, Roberto Taparelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- A., som i skaldebegåfning var underlägsen Hans
Sachs, öfverträffade honom dock i förmågan att
gifva sina personer en bestämd karakteristik. Detta
förhållande torde hafva sin grund i hans studium af
engelska förebilder.
Ayrshire-bOSkap [årsjir-]. Vid inrättandet af
stamholländerierna i Sverige, 1846-47, infördes
smärre hjordar af voigtland-, pembroke-, algau-
och ayrshire-boskap, och af dessa raser vann den
sistnämnde en mycket stor utbredning - större än
någon annan främmande boskapsras. Nötboskapen i
grefskapet Ayr i Skotland, hvilken i slutet af förra
årh. var af ganska dålig beskaffenhet, i afseende på
såväl kroppsbyggnad som mjölkafkastning, förbättrades
derigenom att man från östre delen af England införde
tjurar af Holderness- och Tees-water-rasen. Numera
är den Skotlands förnämste mjölkboskapsras. Korna
hafva långt, smalt hufvud, medelmåttigt långa horn,
som äro riktade framåt, med spetsarna vettande inåt
och uppåt. Halsen är kort och smal, ryggen och korset
raka, bröstkorgen platt, men djup, benen korta och
medelmåttigt grofva. Jufret är tämligen stort och
med en bred bas fäst vid buken. Huden är tunn och
lös; färgen brun- och hvit-fläckig. Ayrshire-kornas
medelvigt är omkr. 900 skalp., och mjölkafkastningen
uppgår i medeltal till 700-900 knr om året för
hvarje ko. Såsom skäl emot Ayrshire-rasens vidare
spridning i Sverige har man anfört, att den skulle
hafva anlag för tuberkelsjuka eller lungsot, och vid
undersökning af flere till ifrågavarande ras hörande
hjordar har man iakttagit denne sjukdom hos en större
eller mindre del af kreaturen. Tuberkel-sjukan är
dock ej allmännare inom denne ras än inom andra,
der kornas mjölkafkastning blifvit utvecklad till
lika eller högre grad. c. A. L.
Aytoun [Sten], William Edmondstoune, skotsk skald,
f. 1813. Sedan han några år varit advokat i Edinburgh,
blef han 1845 professor i retorik och vitterhet vid
dervarande universitet. 1854 öfvertog han redigerandet
af "Blackwoods magazine". Död 1865. Han diktade
utmärkta ballader i Walter Scotts anda, nämligen Lays
of the scottish cavaliers (1849; 22 uppl. 1873),
först utgifna i nämnda tidskrift, och Bothwell
(1856). Vidare skref han många af de satiriska Bon
Gaultier ballads (1861), som först offentliggjordes i
"Punch". En satirisk tendens har äfven Firmilian,
or the student of Badajoz; a spasmodic tragedy
(1854), riktad mot den nyaste engelska diktareskolans
öfverdrifter. Genom utgifningen af Ballads of Scotland
(1858), en samling fornskotska folkvisor, gjorde sig
A. i hög grad förtjent om sitt fosterlands poesi.
Ayuntamie’nto (Sp., af aywntär, församla) är i Spanien
namnet på städernas kommunalstyrelse. Under de moriska
krigen fick A. (efter mönstret af städerna i det gamla
romerska riket) en utvidgad makt och sjelfstän-dighet
gent emot staten. Men efter Juan de Padillas uppror
(1521) inskränktes denna sjelf-ständighet betydligt,
och under bourbonernas regemente gick den helt
och hållet förlorad. I vårt årh. hafva de gamla
ayuntamientos blif-
vit återupprättade för längre eller kortare tid,
hvar gång folket lyckats afskudda sig enväldets ok
(1823, 1837 och 1868).
Ayuthia (Ayodhia), fordom hufvudstad i riket Siarn,
belägen på en ö i floden Menam och genomskuren af
kanaler. Omkr. 30,000 innev. I en nära liggande skog
finnas storartade ruiner.
Azalea, bot., är ett växtslägte, hörande
till nät. fam. Ericinece, kl. Pentandria L.,
närslägtadt med Alpros-slägtet (Rhododendrori),
hvarmed det öfverensstämmer i utseende, växtsätt,
förekomst m. m. Af de många arterna finnas de flesta
i Nord-Amerika och i Asiens fjälltrakter. De äro i
allmänhet lågväxta buskar, hvilkas blad (i motsats
till det vanliga förhållandet inom fam. Ericinecé)
årligen affalla. Den rika blomningen med de stora,
vackra, praktfullt färgade blommorna har beredt
en mängd arter inträde i våra växthus. Främst
torde böra nämnas den vanligen s. k. azalean
{A. indica), från Indiens bergstrakter, kanske den
mest "goute-rade" af vår tids inodeväxter. En annan
art, som ej sällan ses i växthusen, är A. pontica,
från Mindre Asiens berg, bekant för sina narkotiskt
giftiga egenskaper. Till och med den från blommorna
insamlade honungen åstadkommer yrsel och hufvudvärk,
såsom redan Xeno-phons krigare fingo erfara. Ett
alldeles afvikande utseende har fjällkreplingen
(A. pro-cumbens), vår enda svenska ört af detta
slägte, säkerligen den för våra torrare fjällhedar
mest karakteristiska växtarten. Den har också
helt och hållet iklädt sig den busktyp, som är den
herskande på dessa hedar. Med grenarna krypande i
jorden, endast uppskjutande de bladbärande spetsarna,
bildar fjällkreplingen ytterst täta och fasta mattor,
ofta utbredda öfver vida ytor, ymnigt öfverströdda
med små, lifligt röda blommor, som göra ett vackert
afbrott mot de mörkgröna, något glänsande bladen,
hvilka likna lingonrisets, men äro mycket mindre. -
Fossil inom Österrikes miocena aflagringar. s. A.
AzaleVn, kem. Se Ani l inf är g er.
Azära. 1) José Ni c o lo de A., spansk diplomat och
konstkännare, f. 1731, var 1765-1798 spanskt sändebud
i Kom och bidrog derunder verksamt till jesuit-ordens
upphäfvande (1773). Under de följande åren var han
två gånger sändebud i Paris, der han dog 1804. Under
sin vistelse i Eom stod han i nära beröring med de
förnämste konstnärerna derstädes. Han utgaf sin vän
Kafael Mengs’ arbeten. - 2) Felix de A., den förres
bror, f. 1746, genomreste såsom spansk officer i
offentligt uppdrag Syd-Amerika och efterlemnade två
utmärkta arbeten om Paraguays naturalhistoria. Död
1811 såsom brigadgeneral.
Azeglio [atseljo]. 1) Eoberto Taparelli, markis af A.,
italiensk konsthistoriker och historiemålare, f. 1790
i Turin, d. derstädes 1862. Han blef 1830 direktör
för Turiris målningsgalleri och utgaf bl. a. La
reale galleria de Tor inö illustrata (164 gravyrer),
1836-46, och Stud j storici e archeologici sulle arti
del di-segno, 1861. Hans son Vittorio Emanuele var
1850-69 sardinsk-italienskt sändebud i London. - 2)
Massimo TaparellL markis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
