Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artilleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tände var ett försvarsvapen, har i nuv. årh.,
i samma mån som det, genom materielens lättande
och fullkomnande i öfrigt, blifvit utveck-ladt
i afseende på rörlighet, jämväl fått större
användbarhet och kan nu på sjelfva slagfältet
taga verksam del äfven vid anfallet. - De förste
kanonerna gjordes af trä, förstärkt med jernringar,
eller af jernstänger, som sammansvetsades. Nu mera
göras de af brons eller jern. Kanonerna voro ända
till senaste tid slätborrade, d. v. s. inuti jämna
och släta. Först på 1840-talet anställdes försök
att reffla kanoner, d. v. s. att inuti kanonen göra
flere jämn-löpande rännor, i hvilka projektilen
med motsvarande utskjut skulle löpa, och afsåg man
dermed att gifva projektilen säkrare gång i luften
och derigenom vinna stor träffsäkerhet äfven på långa
af stånd. Dessa försök frammanades hufvudsakligast
genom fotfolkets beväpning med refflade gevär,
hvarigenom det kunde skjuta på samma afstånd som
det slätborrade artilleriet. Försöken fortsattes
och lyckades. F. n. hafva alla lands artillerier
refflade kanoner. Artilleriet återtog derigenom sin
öfver-lägsenhet öfver fotfolket, hvad beträffar att
kunna skjuta på långa afstånd; men ehuru det kan öppna
sin eld på 10 till 12 tusen fot och derutöfver, anser
man dock dess lämpligaste afstånd vara 4 till 5 tusen
fot. Under de sista årtiondena har vid artilleriet
äfven införts bakladdning - en kanon-konstruktion,
hvarmed i föregående århundraden flere gånger försök
blefvo gjorda, hvilka likväl då strandade mot tekniska
svårigheter, som det blifvit vår tid förunnadt att
lösa. Dock äro ej alla lands ar-tillerister ense
om bakladdnings-kanonens öf-verlägsenhet öfver
framladdningskanonen, hvarför äfven några få land,
bland dem Sverige, ännu bibehåller denne senare för
sitt fältartilleri. Artilleriet, som f. n. står
på en ganska hög ståndpunkt, är stadt i ständig
utveckling, och denna utvecklings sträfvan är, hvad
fält-artilleriet angår, att kunna konstruera en
enhetskanon och en enhetsprojektil, d. v. s. att,
i stället för de olika kanonkonstruktioner med
tillhörande ammunition, som för närvarande och
alltid förefunnits vid fältartilleriet, införa
den förenkling i materiel och ammunition, som kan
åstadkommas blott genom en kanonkonstruktion. Om
ock detta mål skulle vara aflägset, kan man dock
säga, att artilleriet göres sjelfstän-digare och får
större betydelse, i den mån det kan tillegna sig de
på artilleriet tillämpliga uppfinningar, som göras på
teknikens område. Svenska artilleri-organisationens
historiska utveckling. Sverige var ej sent att
tillegna sig krutuppfinningen och att använda
henne för artilleristiskt ändamål. Historien
omtalar nämligen, att i 15:e årh. artilleri-pjeser
(kärrebyssor) medfördes såväl under Eriks af Pommern
och Engelbrekts krigsföretag som under Karl VIII
Knutssons bekanta tåg till Skåne. Det omtalas äfven,
att ett styck-gjuteri fans i Stockholm vid samma
tid. Under Gustaf Vasa och hans söner kallades alla
pjeserna med ett gemensamt namn: archly (se d. o.),
och delades i skjut- och kastpjeser. De
förre voro dels lätta, fältskytts, dels tunga,
murbräckor; de senare kallades äfven morsar e
eller b ö lar e. Manskapet benämndes bysseskyttar
och fyrverkare, allt efter som dess uppgift var
att betjena skjut- eller kastpjeserna. Högste
befälhafvåren för allt archly kallades öfverste
archlymästare, sedermera äfven öfverste tygmästare. -
Under Gustaf II Adolf erhöll en general befälet
öfver allt. artilleri, såsom arkliet numera
kallades. Artilleriet delades på 6 kompanier: 3 i
Pommern, 2 f Östersjöprovinserna och l i Sverige. Om
dertill lägges hvad konungen hade med sig i fält,
synes artilleri styrkan vid 30-åriga krigets tid hafva
uppgått till omkr. 2,500 man. Efter konung Gustafs
död öfver-togs befälet öfver allt artilleri af en
riks fält -tygmästare, som dessutom bestred flere
vigtiga befattningar och ej sällan efterträdde högste
befälhafvaren. Med nyssnämnda krigs slut kan man anse
artilleriets första utvecklingsperiod afslutad. Det
var Gustaf II Adolf och Torstensson, som under
densamma förde artilleriet framåt. - Under Karl XI
sammanfördes alla kringspridda artilleriafdelningar
och kompanier till ett regemente under en öfverste;
men snart bildades dessutom artilleriafdelningar,
eller - såsom de äfven kallades - brigader, i flere
städer. Bland dessa afdelnin-gar böra i synnerhet
de i Göteborg och Malmö framhållas, emedan från dem
Göta och Vendes regementen leda sitt ursprung. Under
frihetstiden uppsattes artilleribrigader såväl i
Pommern som i Finland. Det svenska artilleriet
förökades sålunda allt mer och utgjorde vid
Gustaf III:s död - då man kan anse den andra
perioden afslutad - 3,200 man, fördelade på 40
kompanier. Namnen Cronstedt och Ehren-svärd gifva
glans åt denna period, 1794 delades artilleriet på
de 4 regementena Svea, Göta, Vendes och Finska. 1807
inrättades gene-ralfälttygmästare-ämbetet; dess
chef, som fick titel af general-fälttygmästare
och chef för artilleriet, blef på samma gång
chef för Krigs-kollegii (nuv. Arméförvaltningens)
artilleri-departement. 1816 fördelades materielen
på batterier, och personalen (2,400 inan) på 10
bataljoner, hvardera på 4 kompanier. 2 kompanier af
sågos att betjena ett batteri. Under denna tredje
period, som man kan anse räcka till år 1830, var det
Helvig och Gardell, som, trots alla tidens motigheter,
genom sitt rastlösa arbete och sitt brinnande nit
förde vapnet framåt. - 1830 fick artilleriet åter
en ny organisation, dervid den gamla kompani-och
bataljonsindelningen upphäfdes och personalen
(omkring 2,700 man), med bibehållande af de 3
regementena, i stället fördelades på 19 batterier
och 5 depotkompanier. Denna organisation bibehölls
i det närmaste oförändrad till 1872, då den nu
varande antogs. (Se vidare Svea, Göta och Vendes
artilleriregementen.)
w. G. B.
De danska och norska artilleriorganisationerna
torde från äldre tider intill 1814 hafva utvecklat
sig i öfverensstämmelse med hvarandra. Intill 1763
utgjorde de båda landens artillerier skilda kårer,
men sammanslogos då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
