Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artemidorus - Artemis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beskref han i ett äfven af Strabo och Plinius nyttjadt
arbete, Periplus 1. Geographumena i 11 böcker, af
hvilka endast några fragment blifvit bevarade. -
2) A. Daldianus (efter sin moders födelseort Daldia
i Lydien) från Efesus, filosof och naturforskare i
Kom omkr. midten af 2:dra årh. Han skref ett arbete,
Oneiro-kritika (om drömtydning), hvilket innehåller
många värdefulla upplysningar om de gamles seder,
föreställningssätt, vidskepelse o. s. v.
A’rtemi$, Grrek. mytol., det allmänna namnet på
mångudinnan i hennes vexlande gestalter. Motsvarar
romarnas Diana.
Sagorna. Artemis är dotter af Zevs och Leto
(Lat. Latöna) och tvillingssyster till Apollo. Hennes
födelseort låg, enligt en gammal och vidt utbredd
sägen, i Ortygia, d. v. s. Vaktel-landet - en
symbolisk uppfattning af den fruktsamma och för sin
moderliga omvårdnad bekante vakteln, som hvarje vår
i stora skaror kom och häckade på Greklands Öar och
kuster. Sedermera ansågs Delos vara detsamma som
detta Ortygia, ehuru det äfven funnos sägner, som
för andra orter gjorde anspråk på detta namn. Med
Apollo delar A. pil och båge, hvilka hon liksom han
brukar mot jättar och förstörare, sådana som Tityos
och Orion. Jämte Apollo nedlägger hon niobiderna
och visar sig sålunda som den snabbe dödens gudinna
i samma mening som han. - I förening med moder och
broder dyrkades A. på Delos, i Delphi m. fl. vigtigare
säten för Apollokulten.
I förhållande till naturlifvet är A. den nattlige
himmelens och det nattliga ljuset s gudinna, som
bär ej allenast pilen och bågen, utan ock facklan,
samt det fria natur-lifvets gudinna, som hägnar det
idylliska lifvet i den fria naturen, på berg och
i dal, i skog och på mark. Den rika växtligheten
står i skuld till henne, ty hon skänker den friska
natt- och morgon-luften, och äfven daggen är månens
gåfva. A. är hela djurverldens gudinna, hvilken,
omgifven af nymfer, än jagar, än dansar och leker,
samlar blommor och badar i skogens källor. Deri sjette
månadsdagen och vårdag-jämningsmånaden äro henne
särskildt helgade. Hinden ansågs för hennes käraste
djur; dock voro äfven geten och bocken, vildsvinet
ochbjörninnan egnade åt A. Som det fria naturlifvets
gudinna dyrkades hon i Arkadien, Lakonien, Messenien,
Elis, ^Etolien, Ättika, Sicilien o. s. v.
I förhållande till menniskornas värf och
lefnadsställning är A. sädesfältens äfvensom bergens
och skogarnas, d. v. s. j ägare -och herdelifvets
gudinna. Med afseende på månens inflytande på hafvet
är hon skeppsfartens, vidare barnförlossningens och
barnavårdens samt slutligen den stränga kyskhetens
gudinna. Såsom sådan framstår hon i synnerhet i sagan
om Hippolytos. Från dessa skilda synpunkter dyrkades
hon öfver större och mindre delar af Grekland.
Så långt den egentliga helleniska Artemis. Andra
kulter af mångudinnan funnos, hvilka dels voro mindre
utvecklade, dels starkt uppblandade med utländska
bruk. Vigtigast bland dessa kulter äro de, i hvilka
gudinnan före-
kommer under namnen A. Orthia, A. Brito-inartis
och Den efesiska A.
A. O’rthia dyrkades i Sparta. På hennes altare
piskades gossar blodiga - en qvarlefva efter
menniskooffrandet. Dit hör sagan om Iphigenia, som
skulle offras på Artemis’ altare, men af gudinnan
räddades till ett aflägset land, som sedan ansågs
vara den Tauriska halfön. Med sin broders hjelp
återkommen till Grekland, införde hon derifrån mildare
guds-tjenstbruk.
A. Britomartis 1. Diktynna tillhörde Kreta, Lakonien,
jEgina m. fl. st. Denna A., som visserligen skildras
med flere egendomliga drag, liknade dock i de flesta
afseenden den vanliga helleniska.
Deri efesiska Artemis’ dyrkan var en religiös
medelpunkt för de asiatiske ioniernas halft grekiska,
halft asiatiska nationallif. Denna dyrkan uppbars
af ett talrikt presterskap, rika förärin-gar och
alla de bildande konsternas hjelpmedel. Äfven i
Efesus är A. mångudinnan, men icke jungfrulig, utan
moderlig och fostrande, såsom den enligt folktron från
himmelen nedfallne gudabildens många bröst utvisade:
en växter, djur och menniskor ammande och till mognad
bringande gudinna. Denna dyrkan blef, enligt sagan,
grundad af de krigiska amazonerna, hvilka städse
spelade en stor rol i denna asiatiskt stormande och
fanatiska gudstjenst.
Af mindre betydenhet voro A. Kolöéne, som var
en medelpunkt för lyder nas nationella minnen,
och den persiska A. 1. Anahit, en i Persien,
Baktrien, Medien, Armenien, Kappa-docien och
vid Pontos dyrkad himmelens och det derifrån
kommande befruktande vattnets gudinna,
v. K.
Bilder. Den helleniska A. framställdes som den kyska
jungfrun, än med bågen och kogret, jägarinnans
attribut, än med facklan eller facklorna såsom den
nattlige himmelens gudinna, alltid hög och ståtlig
samt vanligen omgifven af nymfer eller åtföljd af
en hind. I den äldre konsten afbildades hon med
fylligare, kraftigare kroppsbyggnad och fotsid drägt
(så den i Pompeji funna arkaistiska Artemis-statyen i
Neapels museum). Senare mästare (Skopas, Praxite-les)
framställde henne mera ungdomlig och smärt, med
behagfullare anlete och högt uppfäst klädning. Den i
Berlins museum befintliga statyen af denna gudinna har
man ansett såsom en efterbildning efter Praxiteles.
Den berömda A. (1. Diana) af Versailles (se fig.),
i Louvren, är funnen i Hadriani villa vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
