Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristophanes - Aristophanes från Bysans - Aristoteles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angripa allt skeft och förderfligt i tidsandan och
samhällsutvecklingen. Hon skyr dervid icke att,
när så behöfves, hålla spegeln framför ögonen på
sjelfva det suveräna folket i dess helhet och låta
det rätt grundligt skratta åt sina egna dårskaper. Ett
tillfälle till mera rakt på sak gående föreställningar
gafs äfven i den s. k. parabasen, en för komedien
egendomlig större chorsång, under hvilken den
dramatiska handlingen alldeles hvilar och den på
orchestran uppställde chören genom en hel omsvängning
vänder sig från skådebanan till publiken, hvilken
han i eget eller i författarens namn tilltalar. Den
allvarliga och sedliga tendens, som sålunda ligger
till grund för det Aristofaneiska lustspelet, hämmar
emellertid på intet vis den hejdlöst uppsluppna
munterheten i framställningssättet. I fråga
om fantasirikedom, lefvande karaktersteckning,
blixtrande qvickhet och fulländadt herravälde öfver
formen kan A. ställas vid sidan af alla tiders
störste skalder. Hans språk är den renaste atticism,
och hans teckning af hvardagslifvet i Athen är, ehuru
betydligt parodierande, en rik källa för kännedomen om
den tidens kulturförhållanden. Visserligen förekomma i
de flesta af hans stycken en mängd uttryck och scener,
hvilka nog mycket afvika från vår uppfattning af det
anständiga och passande; men dels torde dessa i och
för sig sjelfva hafva förekommit den atheniensiska
publiken vida mindre anstötliga, dels hafva de äfven
sin förklaring i den grekiska komediens ursprung ur
de vid Dionysos-festerna brukliga phallos-sångerna,
i hvilka enligt sakens natur den ystraste sinliga
uppsluppenhet hade fritt spelrum.
I allt skall A. hafva författat 44 eller, enligt
en annan uppgift, 54 stycken, af hvilka 11 finnas
i behåll: 1) Acharnerna (uppf. 425) prisar fredens
fördelar och landtlifvets behag gent emot det då för
tiden rådande krigstillståndet och det bullersamma
lifvet i staden. - 2) Riddarna (424) är ett politiskt
tendensstycke, fullt af de bittraste invektiv mot den
mäktige demagogen Kleon. - 3) Molnen (423) gisslar
den förvända riktningen mom samtidens filosofi,
hvarvid dock skalden begått det svåra misstaget att
hufvudsakligen utgjuta sin galla öfver Sokrates,
hvilken här göres till sofistikens representant. -
4) Getingarna (422) hånar den i Athen allt mera
öfverhandtagande processlusten. - 5) Freden
(421), till tendensen likartad med Acharnerna,
gifver ett uttryck åt hela folkets längtan efter en
välbehöflig fred. Stycket uppfördes kort före den
s. k. Nicias-freden. - 6) Fåglarna (414), Aristofanes’
mest fulländade skapelse, gifver under bilden af
en i molnen grundad fogelstat (nephelokokkygia,
"molnfoglaborg") en harmlöst parodierande satir på
athenarnas politiska lättrogenhet och benägenhet att
inlåta sig på vidlyftiga och äfventyrliga företag. I
intet annat stycke är stämningen högre och gladare,
och ingenstädes har skaldens rika fantasi tagit en
friare flykt. - 7) Lysistrata (411) är i motsats
till Foglarna författad under de bekymmersammaste
politiska förhållanden, och A. låter der Athens
qvinnor sammansvärja sig för att tvinga männen att
ingå den efterlängtade freden. - 8) Thesmophoriefesten
(410), ett på öfverraskande vändningar rikt
intrigstycke, är närmast riktadt mot Euripides
och hans skaldeskap, hvarjämte sedeförderfvet
bland Athens qvinliga befolkning eftertryckligt
gisslas. - 9) Grodorna (405) rörer sig ännu
mera än det föregående på den literära kritikens
område. Äfven här göres Euripides till föremål för
hån, hvaremot Aeschylos hyllas såsom sorgespelets
store mästare och äfven Sofokles med beröm omnämnes. -
10) Qvinnoförsamlingen (392) återupptager den redan
i Lysistrata förekommande grundtanken att under en
tid af stor oreda och betryck låta qvinnorna taga
politiken om hand. - 11) Plutos (388) framställer
huru rikedomens gud genom sin blindhet råkat i
händerna på dåligt folk och derigenom sjelf blifvit
utsatt för många obehag, till dess han slutligen
återfår sin synförmåga och derigenom sättes i stånd
att på ett mera tillfredsställande sätt utdela sina
håfvor. Ämnet i detta stycke är allmänt menskligt,
utan hänsyftning på speciella tidsförhållanden eller
personer. Såväl i detta hänseende som genom hela
sitt kompositionssätt bildar det öfvergången från den
"äldre" till den s. k. "mellersta" komedien.
Bland Aristofanes’ lustspel finnas följande att
tillgå i svensk öfversättning: Molnen, af Thomander
(1826); Riddarna (under titel Demagogerna) af
C. A. Hagberg (1834); Plutus af H. G. Lindgren
(1834, disp.); Foglarna af Hj. Säve (1869).
A. M. A.
Aristophanes (Aristofanes) från Bysans,
berömd grammatiker i Alexandria omkr. 200
f. Kr., lärjunge af Zenodotos, Callimachos
och Eratosthenes samt föreståndare för det
alexandrinska biblioteket. Han sysselsatte sig
hufvudsakligen med kritik och förklaring af
äldre grekiska skalder och utförde bl. a. en i
forntiden ansedd textrevision af de homeriske
sångerna. Äfven skall han hafva infört bruket af
de grekiska accent- och interpunktions-tecknen.
A. M. A.
Aristoteles, den klassiske forntidens störste
polyhistor och mångsidigaste vetenskapsman,
förnämligast filosof och naturforskare, föddes i
Stagira, en liten grekisk kolonistad på Traciens
kust, antagligen 384 f. Kr. (enligt somliga något
förut). Hans fader, Nikomachos, konung Amyntas’
i Macedonien lifmedikus och vän, sjelf författare i
medicin och naturlära, vände tidigt sonens håg till
dessa studier. Vid 17 (enligt andra uppgifter ej
förr än vid 30) års ålder kom A. till Athen för att
höra Platon och qvarstannade der till dennes död,
347. Berättelsen om ett spändt förhållande mellan
lärare och lärjunge vederlägges af det aktningsfulla
sätt, hvarpå den senare omnämner den förre, äfven
då han polemiserar mot honom, och är efter all
sannolikhet uppdiktad af Aristoteles’ politiske
och filosofiske motståndare. År 343 kallades A. af
Filip i Macedonien att blifva dennes då 13-årige son
Alexanders uppfostrare. Utan tvifvel är det till
stor del frukterna af denna uppfostran, som visa
sig i den storsinthet och i det varma intresse för
grekisk kultur, som utmärkte den segerrike konungen,
i synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
