Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristippus - Aristobulus - Aristobulus - Aristodemus - Aristodemus - Aristodemus - Aristogiton - Aristokrati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betala sig för sin undervisning. Vid äldre år synes
han hafva återvändt till Cyrene; åtminstone träffar
man der hans familj och hans skola. Sannolikt
lefde han ännu 366 f. Kr. I sina åsigter invigde
han sin dotter Arete, och hon meddelade dem i
sin ordning åt sin son, Aristippos den yngre,
hvilken sannolikt var den förste, som utbildade
åsigten till filosofiskt system. - Vår kunskap,
sade Aristipperna, är inskränkt till förnimmelser
af vårt eget tillstånd: om de yttre tingen veta vi
ingenting, och lika litet hafva vi någon kunskap
om andra menniskors känslor. Hvarje känsla, sade de
vidare, består i en inre rörelse. Är denna rörelse
mild, så uppstår en känsla af lust; är hon våldsam,
uppkommer en känsla af olust eller smärta. Lusten
eller njutningen är det enda goda, och smärtan är
det enda onda; ty af naturen eftersträfva alla det
angenäma och undfly det oangenäma. Men den njutning,
som utgör lifvets mål, består icke, såsom sedermera
Epikuros lärde, blott i frihet från smärta, ej häller
är hon att fatta såsom en öfver hela lifvet utbredd
känsla af lycksalighet: det enda eftersträfvansvärda
är den enskilda, ögonblickliga lustkänslan, ty
blott det närvarande står i vår makt. Hvarje lust
är visserligen i och för sig ett godt; men dermed
nekas icke, att den ena kan vara till graden eller
styrkan skild från den andra. Särskildt vore kroppens
njutningar att föredraga, emedan dessa ega den största
styrkan och lifligheten. Men för att menniskan
skall kunna verkligen njuta af lifvet, behöfver hon
ett väsentligt hjelpmedel, nämligen insigt. Det är
insigten, som gör oss skickliga att reda oss i lifvets
alla förhållanden; det är hon, som befriar oss från
de fördomar, hvilka stå i vägen för lifvets lycka;
det är hon, som äfven i sjelfva njutningens ögonblick
låter oss behålla lugn och besinning, så att vi aldrig
blifva slafvar af våra begär. Filosofien visar oss
derför vägen till sant menskligt lif; hon är ett
väsentligt vilkor för verklig lycka.
G. S.
Aristobulus (Grek. -os), namn på två judiska konungar
af Mackabeernas ätt. Se Mackabeerna.
Aristobulus (Grek. -os), en judisk filosof i
Alexandria, lefde omkr. 180 f. Kr. Han föregifves
vara författare till en af kyrkofäderna ofta omtalad
allegorisk kommentar öfver Moses’ böcker, i hvilken
skulle visas, att de grekiske och romerske författarna
lånat all sin visdom från Moses. Detta verk har dock
enligt nyare undersökningar befunnits förskrifva sig
från en långt senare tid.
Aristodemus (Grek. -os), Grek. hjeltesagan, en af de
i den doriska vandringen deltagande Herakliderna,
enligt sagan Spartas förste konung samt fader till
Prokles och Evrysthenes. Han berättas hafva stupat
för en blixt.
Aristodemus (-os), grekisk krigare, det första
Messeniska krigets i sagorna firade hjelte. För att
i detta krig förskaffa seger åt sitt fädernesland,
Messene, erbjöd han, på grund af ett orakelspråk,
sin egen dotter såsom offer. Denna älskades af en ung
messenier, hvilken gjorde anspråk på henne såsom sin
trolofvade. Fadern dödade henne då med egen hand.
Efter konung Evphaës’ död utropades A. till konung
och vann år 724 en lysande seger öfver spartanerna.
Snart lyckades dock dessa att genom svek vinna nya
fördelar, och förtviflan om fosterlandets räddning
jämte grämelsen öfver dotterns död förmådde slutligen
A. att döda sig sjelf på hennes graf.
A. M. A.
Aristodemus (-os), den ende öfverlefvande af de
300 spartanerna vid Thermopylæ. Efter återkomsten
till Sparta förklarades han ärelös, emedan han
ej haft mod att dela sina vapenbröders öde. Han
sökte sedan aftvå denna skymf genom en ärofull
död i det namnkunniga slaget vid Platææ.
A. M. A.
Aristogiton. Se Harmodius och Aristogiton.
Aristokrati (af Grek. aristokráteia, "de bästes
välde"), de starkes välde, herrevalde, adel.
1) De högre, rikare och mäktigare klasserna af ett
folk, adel, prelater, rika borgare, storbönder.
2) Den republikanska statsform, der makten tillhör
en begränsad, genom mer eller mindre tillfälliga
omständigheter utmärkt samhällsklass. Statsformen
kallas oligarki, när makten eges af ett fåtal slägter,
plutokrati l. timokrati, när hon tillhör de rike.
Aristoteles förklarade dygden vara aristokratiens
väsen; Montesquieu åter gjorde denna egenskap
till demokratiens princip. Men historien
motsäger båda delarna. Äfven aristokratien har
snarare karakteriserats af de starkes än af de
dygdiges välde. - Ofta nog, i synnerhet i det
gamla Grekland och Rom, har statsutvecklingen gått
från monarki genom aristokrati till demokrati.
Macchiavelli uppställde på grund deraf följande lag
för samhällsbildningens normala förlopp: först
valfurstendöme, som öfvergår till ärftligt välde,
men sedan urartar i njutningslusta, svaghet och
tyranni; derpå aristokrati, i det att folkets ädlare
beståndsdelar resa sig mot förtrycket; aristokratien
åter urartar omsider till lika sjelfvisk oligarki,
mot hvilken folket reser sig och införer demokratien,
som i början verkar välgörande, men i sin tur urartar
och öfvergår till pöbelvälde, oklokrati. Folket
söker då ny bot genom att åter underkasta sig en
furstes välde, och kretsgången börjas på nytt
med monarki. Utvecklingen har emellertid långt
ifrån alltid varit sådan, ehuru läran innehåller
mycken sanning, åtminstone hvad den klassiska
verlden angår. T. o. m. i stadssamhällena skönjes
från medeltiden en i någon mån likartad utveckling.
Först ofta ställda under feodalt öfverherrskap gjorde
sig småningom deras rika rådsslägter oberoende och
togo sjelfva makten, men måste i sin ordning afstå
den åt demokratien.
Sverige har aldrig haft en aristokratisk statsform,
men äfven här har aristokratien långa tider varit
öfvermäktig i förhållande till både folket och
konungen. Aristokratiens blomstring hos oss liksom i
Danmark börjar under 1200-och 1300-talen och sträcker
sig till fram på 1600-talet, då genom revolutionerna,
i Danmark 1660 och i Sverige 1680, konungamakten blef
enväldig. Hos oss blef väl enväldet kort, men en af
dess vigtigaste följder var just aristokra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
