Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ariosto, Lodovico - Ariovistus - Arisch - Ariska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ning beherskade skalden den skälmska misstro, för
att ej säga otro, som är honom egen. Hans styrka
som konstnär ligger i detaljen, icke i den ledande
tanken. Alltjämt afbrytande sin framställning, just
när han spänt intresset som mest, öfvergår han till
nya bilder, för att först sedermera återupptaga den
lemnade tråden, och tyckes skämtsamt och skeptiskt
afvisa hvarje sträfvan efter att vinna oafbrutet
följdsammanhang. Hufvudföremålen för dikten äro tre,
nämligen Orlando och hans kärlek till Angelica, vidare
striderna omkring Paris mellan kristna och sarasener
samt dessa senare inbördes, och slutligen Rudigers och
Bradamantes historia, hvilken ger anledning till huset
Estes förhärligande. Men det hela fortgår ej efter
sträng plan: det är en tjusaride skog, der man går
vilse; det är paradisiska labyrinter, hvilka stundom
lemna öppen utsigt öfver förtrollande landskap med
oförvanskligt vårfriska bilder, men hvilkas irrgångar
ibland, oaktadt all fägring, genom inbördes likhet
verka tröttande. Bland de yppersta detaljerna i
hela denna ystra framställning af irrande riddare
och retande, ofta otrogna damer må främst nämnas
teckningen (i 23:dje sången) af Rolands utbrytande
vansinne, till hvilken verldsliteraturen ej eger ett
motstycke, af Alcinas slott, af Angelicas och Medors
kärlek, af den öfvergifna Olimpias uppvaknande på ön,
af Astolfs resa till månen, af Rodomontes uppträdande
vid stormningen af Paris. Upphöjda karakterer såsom
hos Homeros eller i Nibelungenlied söker man i
detta epos merendels fåfängt: dertill svänger här
den yra fé, som heter Slump, alltför godtyckligt
sin trollspira öfver ostadiga menniskobarn; men i
ersättning får man gratiös skälmaktighet, outtömlig
uppfinning, frisk kolorit och stansernas melodiska
fägring. Och på sådant sätt blifver genom fantasiens
yppighet den ytlige Ariosto, näst den djupe Dante,
Italiens störste skald.
Orlando furioso är af Karl A. Kullberg öfverflyttad
på svenska. ("Den rasande Roland", I-IV, 1865-70.)
Ariosto, som öfversatte en af Plauti och två
af Terentii komedier, utmärkte sig äfven såsom
komediförfattare. Starkt påverkad af de nämnde
romerske skriftställarna, diktade han sina fyra
lustspel: La cassaria, I suppositi, La lena, Il
negromante samt början till ett femte, La scolastica,
som fulländades af hans broder Gabriel. Innehållet
är, i öfverensstämmelse med tidens dramatiska smak,
slipprigt; men behandlingen saknar ingalunda komisk
styrka, om också komisk enhet. Metern, förträfflig
såsom vanligt hos Ariosto, består af elfvastafviga
verser, ändande med en daktyl, således med ett
"glidande" slut, och derför kallade "endecasillabi
sdruccioli".
C. D. W.
Ariovistus l. Ariovist, en på Cæsars tid
lefvande mäktig svevisk konung, hvilken sökte grunda ett
eget välde i Gallien, dervid gynnad af de galliska folkens
inbördes tvister. Af seqvanerna (i Franche-Comté)
och arvernerna (i Auvergne) kallad till hjelp mot
hæduerna (mellan Loire och Saône), besegrade han
dessa, men fattade sjelf fast fot i Gallien, der
han qvarstannade i 14 år, ständigt förstärkande
sin här med nya germanska skaror. Men hæduerna sökte
hjelp hos Cæsar, som vid denna tid hade befälet i det
romerska Gallien (Gallia narbonensis, nuv. Provence,
Dauphiné och Languedoc). Han efterkom deras önskan
och tågade mot Vesontio (Besançon). Efter en fruktlös
underhandling mellan de båda härförarna, hvarvid
A. öfvermodigt tillbakavisade Cæsars fordringar, kom
det till en afgörande drabbning, der germanernas råa
tapperhet alldeles dukade under för romersk krigskonst
(58 f. Kr.). A. sjelf lyckades med knapp nöd rädda sig
i en båt öfver Rhen. Hans följande öden äro okända.
S. F. H.
Arisch. 1) Hamnstad i nuv. Marokko, vid Atlantiska
hafvet, äfven kallad El Arisch l. Larasch.
Omkr. 3,000 innev. Staden, som är osund, men bättre byggd
än de fleste andra moriska städer, tillhörde Portugal från
1610-1681. Det feniciska nybygget Lix var beläget snedt
emot nuv. staden. - 2) A. l. Kalaat el A., stad i Nedre Egypten,
gränsstad mot Syrien, skild från Medelhafvet genom
en lång rad af dyner. Omkr. 1,000 innev. Der låg
fordom Rhinocolura, under faraonerna en beryktad
förvisningsort.
Ariska språk är en benämning, som har en dubbel
betydelse. Dels afses dermed samtliga till den
indo-europeiska (bättre ario-europeiska,
se d. o.) språkstammen hörande språk, dels allenast de
till en underafdelning af denna språkstam hörande. I
den förra betydelsen användes uttrycket t. ex. i Max
Müllers bekanta föreläsningar öfver språkvetenskapen
("Lectures on the science of language"), men har
aldrig blifvit allmännare antaget. På senaste
tider har man ock börjat allt mer öfvergifva
denna användning af namnet, hvilken hvilar på den
obevisliga förutsättningen, att det ord, hvaraf
adj. arisk är bildadt, skulle hafva nyttjats som
folknamn af såväl de i Europa som de i Asien boende
indo-europeiska folken (man har velat återfinna
detta ord i Irland, Erin, men denna härledning är
oriktig). I den andra betydelsen åter har uttrycket
"ariska språk" på senare tider blifvit allt allmännare
antaget, nämligen såsom beteckning för de språk,
som tillhöra den indo-europeiska språkstammens östra
l. asiatiska gren, hvilken också kallas den
ariska. - Denna ariska språkgren innefattar den
indiska och den eraniska l. persiska språkfamiljen.
De förnämsta dit hörande språken äro 1) af den
indiska afdelningen: sanskrit med dess äldsta form;
veda-språket, det äldsta af alla kända indo-europeiska
språk, vidare de gamla prakrit-dialekterna med pali-språket
(den buddhistiska religionens heliga språk),
slutligen de från prakrit härstammande nu lefvande
indiska munarterna, som kunna sammanfattas under
namnen bengali, mahratti och hindi, med dess biform,
det med persiska och arabiska starkt uppblandade,
allmänna indiska literatur- och statsspråket, hindustani
2) af den eraniska, äfven kallad iraniska, afdelningen:
fornbaktriska l. zend (språket i Avesta, Zoroasters
l. Zarathustras reli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
