Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aria cattiva - Ariadne - Ariana - Arianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aria cattiva, Ital., "förderfvad, skämd luft",
kallas af italienarna de skadliga och förstörande
utdunstningarna från maremmerna,
Pontinska träsken m. fl. ställen. Jfr Malaria.
Ariadne, Grek. mytol., dotter af den
kretensiske konungen Minos och Pasiphaë. Upptänd af kärlek
till Thesevs, som från Athen hade kommit till Kreta såsom
offer åt Minotauros, gaf hon honom ett invigdt
svärd, hvarmed han skulle döda odjuret, och ett
trådnystan, genom hvars hjelp han skulle finna vägen
tillbaka ur labyrintens irrgångar, — deraf ordet
"Ariadnetråd". När Thesevs lyckats i sitt företag,
flydde hon med honom på hans skepp. Men till Athen
kom hon icke. På befallning af Athene eller någon
annan guddom öfvergaf Thesevs henne, under det hon
låg slumrande på Naxos, der hon vaknade först vid
Dionysos’ och hans glada följes ankomst samt derefter
lyckliggjordes med hans kärlek — en sinnebildlig
framställning af jordens slumrande alstringsförmåga,
som genom vårens lifgifvande kraft väckes till nytt
lif. Alla gudar deltaga i brölloppet, och Dionysos
skänker henne en glänsande krans, som man sedan trodde
sig se uppsatt på himlahvalfvet. Zevs förlänar henne
odödlighet. Enligt en annan berättelse störtade hon
sig i hafvet, när Thesevs öfvergaf henne. Enligt
Homeros dödades A. på den lilla ön Dia af Artemis,
derför att hon varit guden Dionysos otrogen. På Naxos
och Kreta firades till hennes ära två fester: en — den
bortfördas och dödas — firades under sorg, en annan —
den med Dionysos förmäldas — under jubel. Ariadne,
hvilkens namn eg. betyder den högt heliga, är såsom
Semele en personifikation af den fruktbara jordmullen,
ehuru Semele gäller som Dionysos’ moder, A. som hans
maka. Jfr Libera, Semele.
I konsten har A. ofta blifvit framställd, än såsom
liggande på stranden af ön Naxos, öfvergifven
af Thesevs (statyen i Vatikanen; Wertmüllers
vackra tafla i Stockholms Nationalmuseum),
än firande sitt bröllop med Dionysos eller som
hans maka (Danneckers genom efterbildningar
allmänt bekanta "Ariadne på leopardens rygg").
V. K.
Ariana, gemensamt namn på Östra hälften af det
fornpersiska riket, omfattande provinserna Parthia,
Aria, Paropamisos, Drangiana, Arachosia, Karmania och
Gedrosia, numera motsvarande Afganistan, Belatsjistan
och östra delen af Persien. Innebyggarna i A. kallades
Ariani.
Arianer benämnes (efter sin hufvudman Arius) ett i
4:de årh. uppkommet parti inom den kristna kyrkan,
emot hvilket denna på de tvänne första ekumeniska
mötena (325 o. 381) formulerade sin bekännelse
angående treenighetsläran. Hufvudmannen, Arius, var en
presbyter i Alexandria. Han förnekade Kristi guddom
och förklarade Sonen vara endast en af Fadern skapad
varelse, om än intagande främsta rummet bland allt
skapadt. Fördömd och exkommunicerad af sin biskop,
Alexander, lyckades emellertid Arius vinna ett icke
ringa antal anhängare, och innan kort upplågade en
strid, som snart sträckte sig öfver hela
orienten. Kejsar Konstantin den store fann sig deraf
föranlåten att utlysa det ekumeniska (allmänna) mötet
i Nicæa (i Mindre Asien) 325, hvilket möte bevistades
af kejsaren sjelf samt omkring 300 biskopar från hela
den då varande kristenheten. Der blef — hufvudsakligen
genom den då unge arkidiakonen, sedermera biskopen
Athanasius’ öfvertygande bevisning — arianismen å nyo
fördömd, och såsom kyrkans tro fastställdes, att Sonen
är af samma eviga guddomsväsende som Fadern, född af
Fadern af evighet och icke en skapad varelse. Med
undantag af Arius och tvänne biskopar underskref
hela församlingen denna bekännelse, som under namn
af den nicenska bekännelsen (symbolum nicænum) ännu
i dag är gällande i alla kristna kyrkosamfund. Arius
sjelf måste gå i landsflykt. Dermed var dock striden
ingalunda bilagd. Arius hade anhängare vid sjelfva det
kejserliga hofvet, och äfven kejsaren var ej fullt
ense med sig sjelf med afseende på den omtvistade
frågans lösning. Också skulle A. på hans befallning
återinsättas i sitt ämbete. Men Athanasius, som nu
efterträdt Alexander på biskopsstolen i Alexandria,
vägrade på det bestämdaste att efterkomma kejsarens
önskan, hvilket hade till följd, att äfven han sjelf
afsattes och landsförvisades. Kort derefter dog
emellertid såväl Arius som kejsaren, och Athanasius
fick återvända till sin biskopsstol. Lugnet var dock
fortfarande stördt. Den nye kejsaren, Constantius,
var arianismen tillgifven och likaså en stor del
af Orientens biskopar, då deremot de vesterländske
biskoparna troget fasthöllo vid den nicenska
bekännelsen. Athanasius drefs å nyo i landsflykt,
och det arianska partiet stod nu på höjdpunkten af
sin makt. Men denna splittrades snart genom allehanda
stridigheter bland arianismens egne bekännare. Under
det att ett parti, de s. k. semiarianerna
(halfarianerna) l. homojusianerna, ansågo, att Sonen
är till väsendet snarlik Fadern, förklarade deremot de
strängare arianerna att detta vore ett otillbörligt
jämkande, och uppställde såsom sin åsigt, att Sonen
icke blott eger ett annat väsende än Fadern, utan är
honom till väsendet fullkomligt olik, hvarför de fingo
namnet anomöer (se d. o.). Det rättrogna partiet
åter kallades homusianer. Striden fortgick ända till
Constantius’ död. Under den nye kejsaren, Julianus,
som hyllade religionsfrihetens grundsats, vann den
nicenska bekännelsen öfverhand. Valens deremot var en
ifrig anhängare af arianismen och förföljde med mycken
bitterhet annorlunda tänkande. Under hans tid antogo
vestgoterna den arianska tron, och från dem spridde
sig arianismen äfven till de flesta andra bland
folkvandringens stammar. I kejsar Thedosius den store
fick den nicenska bekännelsen åter det kraftigaste
stöd. Han sammankallade det andra ekumeniska mötet
(i Konstantinopel 381), der nicenska mötets beslut
fastställdes och arianismen fördömdes. Dermed var
ock dödsstöten gifven åt arianismen inom det romerska
riket. Deremot lyckades han bibehålla sig länge nog
hos de germanske stam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
