Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arago - Aragon - Aragona - Aragonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvilken af kusinerna är det?"), Les pages
de Bassompierre ("Lägret för Montauban"),
Le cabaret de Lustucru ("En supé i Paris"),
Les mémoires du diable ("Hin ondes memoirer")
m. fl. I Frankrike anses såsom E. V. Aragos
bästa arbete den 1847 på Théâtre français
gifna rimmade komedien Les aristocraties. Åren
1829-1838 var A. styresman för Vaudeville-teatern,
efter hvars brand han nödgades göra konkurs. -
Han har dessutom varit verksam som journalist,
och det städse i radikal anda. 1844 var han en
bland dem, som grundade tidningen "Réforme". Vid
revolutionen 1848 samverkade han med Ledru Rollin
och blef af den nya regeringen utnämnd till chef för
postväsendet. Detta ämbete innehade han så länge
Cavaignac var republikens president. Sedermera
inkallades han i nationalförsamlingen, hvarest
han naturligtvis tillhörde venstern. I upproret
d. 13 Juni 1849 deltog han såsom bataljonschef i
nationalgardet, hvarför han dömdes till deportation,
men undkom till Belgien. Derifrån blef han förvisad
efter statsstrecket d. 2 December 1851, hvarefter
han begaf sig till England, Holland och slutligen
till Turin. 1859 benådades han och återvände till
Paris. Han utgaf sedermera (1862) en roman om
kriget i Vendée, Les bleus et les blancs, samt
skref en mängd dikter, som trycktes i en belgisk
tidning. Efter kejsardömets störtande, 1870, utnämndes
han af provisoriska regeringen till maire i Paris,
hvilket ämbete han dock snart nedlade, liksom han
äfven afstod från den plats, han 1871 erhöll i
nationalförsamlingen. A. lefver nu blott för sina
literära arbeten.
4) Emanuel, fransk politiker, Dom. Fr. Aragos äldste
son, föddes 1812 i Paris. Såsom advokat väckte han
uppseende vid några politiska processer, deltog sedan
i februarirevolutionen 1848 såsom häftig republikan
och sändes af den provisoriska regeringen till
Lyon, der han genom utskrifvande af en skatt till
nationalverkstädernas underhåll uppretade den mera
sansade delen af befolkningen. I Maj 1848 skickades
han som franska republikens sändebud till Berlin,
men lemnade denna post i Jan. 1849. Under det andra
kejsardömet utmärkte han sig för en ihärdig opposition
mot detsamma, dels såsom advokat i pressprocesser,
dels (sedan Nov. 1869) såsom medlem af lagstiftande
kåren. Den 4 Sept. 1870 blef han medlem af den
provisoriska regeringen (le gouvernement de défense
nationale) och efter vapenhvilans afslutande för
en kort tid inrikesminister (Febr. 1871). Invald
i nationalförsamlingen, intog han sin plats i den
yttersta venstern och tillhörde dess främste talare;
efter denna församlings upplösning blef han (af
depart. Pyrénées-orientales) 1876 vald till senator
i den nya franska riksförsamlingen.
Aragon, biflod till Ebro. Genomflyter Aragonien.
Aragona, stad i provinsen Girgenti på Sicilien. 8,892
innev. (1871). I granskapet af A. ligga betydliga
svaivelgrufvor samt en dyvulkan, Maccaluba.
Aragonien, sp. Aragon, under medeltiden ett
sjelfständigt spanskt konungarike. Då araberna efter
slaget vid Jerez de la Frontera, 711, underlade sig
spanska halfön, flyktade en del af vestgoterna
upp till bergen i norr, bibehöllo der sin sjelfständighet
och bildade små riken, hvilka sedan efter
hand utbredde sig åt söder. En svärm vestgoter fattade
sålunda fast fot i Aragons öfre floddal och grundade
der småstaterna Sobrarbe och Ribagorza. hvilka
sedermera kommo att tillhöra konungarna af Navarra. En
af dessa, Sancho den store, lemnade ifrågavarande land
åt sin oäkta son Ramiro, hvilken 1035 antog titeln
"konung af Aragonien". Under ständiga strider med
araberna utvidgades riket af hans efterträdare. Alfons
I eröfrade 1118 Saragossa och gjorde det till
rikets hufvudstad. Genom gifte mellan furstehusen
blef A. 1162 förenadt med Katalonien, och det var nu
näst Kastilien Spaniens mäktigaste kristna rike. 1238
eröfrades Valencia. Regentätten var derjämte tidtals i
besittning af Sardinien och Sicilien. Då Ferdinand den
katolske 1469 förmälde sig med Isabella, arftagerska
till Kastilien, förbereddes derigenom Aragoniens och
Kastiliens förening till konungariket Spanien. Denna
förening kom till stånd under deras dotterson Karl I
(V). - A. är bland Europas riken det, som tidigast
framträdde såsom konstitutionel monarki, och dess
författningshistoria är derför af synnerligen stort
intresse. Redan 1118 fingo borgarena i Saragossa
riddareprivilegier; från 1136 deltogo, jämte de
verldslige och andlige länsherrarna, ombud från
Aragoniens städer i riksdagarna, och ständernas makt
utvecklade sig i utomordentligt hög grad. Från 1287
sammanträdde riksdagen, som var delad i fyra stånd
(presterskap, högadel, lågadel, städer) årligen,
från 1307 hvartannat år, och under tiden mellan
riksdagarna hade ett utskott af 8 personer att bevaka
ständernas rätt. I början var det lagstadgadt, att
om konungen gjorde sig skyldig till något våldsamt
ingrepp i folkets friheter, hvarje vapenför person
från 14 till 60 år måste gripa till vapen för att
störta honom. Detta stadgande blef 1348 upphäfdt,
men i stället upprättades en mellanmakt mellan konung
och riksdag, "justician", hvars medlemmar tillsattes
på lifstid och skulle döma i alla tvister mellan de
båda statsmakterna. A. bibehöll sina privilegier äfven
efter föreningen med Kastilien (1516) och förlorade
dem först efter spanska successionskriget. Den siste
riksdagen i A. hölls 1720.
I sin vidsträcktaste bemärkelse omfattade A. de
tre landen Aragonien, Katalonien och Valencia
jämte Baleariska öarna - ett område på nära 1,800
qv.-mil. Nu är namnet inskränkt till det förstnämnda
landet, som enligt 1833 års indelning omfattar de
tre provinserna Saragossa, Huesca och Teruel. 845,6
qv.-mil. 928,718 innev. (1870). A. är ett bergland;
på norra gränsen stryka Pyrenéerna, som der nå sin
största höjd i spetsarna Maladetta och Monte Perdido,
och i s. v. sträcka sig utgreningar från Iberiska
bergen. Hufvudfloden är Ebro, som flyter midt genom
landet; Aragon, efter hvilken landet har sitt namn,
tillhör det en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
