Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabisk literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Ceuta och d. mellan 1175 och 1186). Under
sin vistelse vid konung Roger II:s af Sicilien
hof författade han på dennes uppmaning ett stort
geografiskt verk, hvari han nedlade hela sin tids
geografiska vetande. Af honom finnas dessutom en
planisfer och 70 kartor. Hans verk ar fullständigt
öfversatt på franska af Jaubert (Paris 1836-40);
Jomard har börjat utgifva kartorna. Jakut (d. 1229)
författade ett geografiskt lexikon, försedt med en
vigtig inledning till den matematiska geografien. Af
mera underordnadt värde är Ibn-al-Vardis (d. 1349)
kosmografi, till en del utgifven och öfversatt af
Hylander (Lundæ 1823) och af Tornberg (Upsaliæ
1835). Den ofvan omtalade encyklopedisten Nuveiri
behandlade äfven geografien i första delen af
sitt verk. Med Abu-l-fida slutar raden af strängt
vetenskapliga skriftställare på detta område. Bland
arabiska resebeskrifvare bör märkas Ibn-Batutah, som
i 14:de årh. företog vidsträckta resor ända till Kina
å ena sidan och till det inre Afrika å den andra, så
att han var i stånd att beskrifva nästan hela den då
kända verlden. Öfversättningar af hans verk finnas på
portugisiska, franska och engelska. En afhandling med
titeln "Ibn-Batutah’s resa genom Maghrib" (inledning,
text, öfversättning och kommentar) utgafs 1866 af
H. N. Almqvist.
Äfven astronomien, som står i nära sammanhang med
geografien, befann sig hos araberna i den yppigaste
blomstring. Ehuruväl astronomiska observationer
blifvit anställda redan i äldsta tider, var det
likväl först genom öfversättningar af Ptolemæus,
hvars verk på arabiska kallades Almagest (se d. o.),
som araberna tillegnade sig vetenskapliga insigter
i astronomien. Kalifen Al-Mamun (d. 833) lät anlägga
observatorier i Bagdad och Damascus samt företaga en
gradmätning mellan Racca och Tadmor samt på slätten
vid Sinjar. En af de berömdaste astronomerna under
hans regeringstid var Al-Fergani (830), hvars Elementa
astronomica äro på arabiska och latin utgifna af
Golius (Amsterdam 1669). I 9:de årh. finna vi Abu Masjar
och i det derpå följande Al-Batanil. Al-Bettani,
hvars arbete De scientiis stellarum är utgifvet på
latin (Bologna 1645). I samma årh. lefde ock Ibn
Junis, som gjorde sig odödlig genom sin upptäckt af
rörligheten af solens apogeum. Nasir-ed-din (d. 1273)
upprättade geografiska kartor med tabeller öfver längd
och bredd, utgifna af Gravius (Oxoniæ 1711). Samtidig
med Nasir-ed-din var Abu-l-Hassan från Marokko,
äfven han känd som framstående geograf, synnerligast
genom ett riktigare angifvande af längdgraderna för
ställen i Afrika och Spanien. Denne Hassan författade
äfven ett verk om astronomiska instrument, utgifvet
i fransk öfversättning (af Sedillot, 1834). Den
mongoliske fursten Ulug Beg, sonson af Tamerlan,
intager ock en aktad plats bland astronomerna. Under
hans tid anlades (1437) observatoriet i Samarkand. I
allmänhet kan om de arabiske astronomerna sägas,
att deras iakttagelser äro vigtiga, om de också ej
hunno öfver Ptolemæi system. Dem har man ock att
tacka för upptäckten af magnetnålen. Men den
nyss nämnde Abu-l-Hassan ledde vetenskapen in på
astrologiens område. Hans skrifter i denna syftning
spriddes genom flere öfversättningar.
I den rena matematikens studium hade araberna
likaledes hunnit långt. De hade visserligen äfven
i detta fall gått i skola hos grekerna, särskildt
Euklides, men det kunskapsförråd, som de af dem
inhemtat, visste de att föröka genom sjelfständiga
upptäckter. Såsom matematisk författare uppträdde
Muhammed Ibn Musa (d. 820), hvars lärobok utgafs och
öfversattes af F. Rosen (London 1831). Samtidig med
honom var Tabit ben Korrah (d. 900), hvilken säges
hafva användt algebran i geometrien. Hassan ben Haitem
(d. 1038) fick tillnamnet "arabernas Euklides". Öfver
Arabien kom från Indien till Europa bruket af det
s. k. arabiska siffersystemet, liksom äfven algebran
kommit till vesterlanden genom araberna, ehuru dessa
icke upptäckt denna vetenskap. Araberna voro ock
de förste, som kände eqvationer af 3:e graden samt
i trigonometrien införde bruket af sinus i stället
för korder.
I naturvetenskaperna förvärfvade de icke mindre
beröm. Humboldt anser dem till en del vara dessa
vetenskapers grundläggare. Huru stora deras kunskaper
voro i kemi, är allmänt bekant. Såsom den störste
af alla arabiska kemister förtjenar att omnämnas
Abu Musa Djabir l. Geber i början af 9:de årh. (jfr
Alkemi). Botaniken omhuldades tidigt. Redan i 9:de
årh. fans en botanisk trädgård i Cordova. Kazvini
(d. 1283), äfven känd såsom geografisk författare,
kallad "arabernas Plinius", och Damiri (d. 1405)
efterlemnade lexikaliska beskrifningar öfver växt-
och djurverlden. De arabiske läkarna voro vida
berömda. Med den år 772 grundade akademien i Bagdad
voro flere sjukhus förenade; Harran och Antiochia voro
kända för sina goda läkareskolor. Att anatomien gjorde
mindre framsteg, berodde på de religiösa förbuden mot
stympning af menniskokroppen. Äfven kirurgien blef
till följd deraf åsidosatt och hann först på senare
tid i Spanien till någon högre fullkomlighet. Från
skolan i Antiochia utgick Mesua, Harun-er-Rasjids
läkare (d. 857). Vidare märkas Honain ibn Isaak
(d. 870), som öfversatte Gallenus och Hippokrates,
Avicenna m. fl.
Den poesi, som uppstod efter Muhammed, var mera
konstpoesi än naturpoesi; dess utöfvare voro ock i
allmänhet lärda män. Araberna saknade helt och hållet
dramatik och egde blott strödda spår af epos. Lyriken
var öfvervägande; men deri blandade sig mer och mer
lofprisning och smicker, och den förföll ofta nog till
svulst. En af Muhammeds samtida, Kaab ben Zuhair,
sjöng profetens lof i en lång dikt, en s. k. kasid,
Caab b. Zuhair carmen in laudem Muhammedis dictum
(utgifven af Freytag i Halle 1823). Den i hela
orienten berömde Mutanabbi (f. 915, d. 965) var en
kraftig och fantasirik skaldenatur, om än icke häller
han är fri från denna tids vanliga skaldelyten. Hans
diktsamling eller divan (egent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
