Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ankare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
793 Ankare. 794
marna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller
utsprång, af hvilka det, som vid ankarets
[illustration]
fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett
häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste
ställningen att kunna intränga i bottnen, under det
att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen,
hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra
åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven
jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens
öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets
motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt
böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan
[illustration]
han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver
vara inrättad för losstagning. I läggens nederste
ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart,
så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på
ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning
i förhållande till stocken ger detta ankare dess
utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna
på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s
och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares -
kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga
som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen
(fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för
våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med
fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena,
utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken
äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast
hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens
nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett
fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek
och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett
fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för
olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två
bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords
kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga
ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i
fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare,
som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket
och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade
ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra
ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och
varpankaren, hvilka användas vid fartygets
förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas.
I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till
fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som
verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter
af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i
sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves
grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett
träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna
gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och
Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande,
som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta
bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren
af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas,
lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk
vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning
af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser
ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i
kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt
under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en
afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på
Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den
gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds
fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf
kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en
ganska gammal uppfinning.
Ankaret är hoppets sinnebild. R. N.
2) Fys. Ett stycke mjukt jern, som lägges
intill de båda polerna på en hästsko-magnet. Dess
ändamål är flerfaldigt. Vill man t. ex. låta en
hästsko-magnet bära en tyngd, så är det fördelaktigt,
om båda polerna nyttjas. Detta kan ske derigenom,
att magneten armeras, d. v. s. förses med ettm ankare,
i hvilket tyngden upphänges. Genom armeringen
underhålles bärkraften hos hästsko-magneten och
kan till och med förökas. - Vid användningen
af elektro-magneter har ankaret äfven en annan
funktion, nämligen att utföra de rörelser, som
framkallas genom den oupphörliga vexlingen mellan
magnetisering och demagnetisering. Det är dessa
rörelser, som man tillgodogör sig för frambringande
af någon viss verkan. Så t. ex. är det ankaret,
som under sina små fram- och återgående rörelser af
längre eller kortare varaktighet framkallar skriften
på pappersremsan i den Morseska telegraf-apparaten.
R. R.
3) Byggnadsk. Ankare, oftare murankare, förankring,
oftast ankarjern (med anledning af det material
som mest användes) kallas en vid jern- och trä-,
men synnerligast vid sten-konstruktioner som
försigtighetsmått nyttjad, vanligast horisontelt
anbragt, sammanbindnings- eller hopdragningsinrättning,
afsedd att hjelpa väggar eller pelare att motstå
spänning från hvalf, takstolar o. dyl. Ankarjernet
består af sjelfva dragstången och de s. k. slutarna,
den förra stundom försedd med kilar eller skruf för
hopdragning, de senare på byggnader från medeltiden,
men synnerligast på vissa lands byggnader i
barockstil lemnade synliga på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
