Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anhausen - Anhinga - Anholt - Anhydrid - Anhydrit - Ani - Ani - Anianpelto - Anicet-Bourgeois - Anicetus - Aniello - Anil - Anilin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
773 Anhausen - Anilin. 774
Anhausen, by i Würtemberg. Se Aahausen.
Anhinga, zool., den amerikanska arten af slägtet
Plotus, en af de foglar, som hafva alla tårna förenade
genom simhud (Totipalmatæ). Vid de tropiska landens
floder och insjöar lefver nämnda slägte såsom
ställföreträdare för de vid Skandinaviens kuster
förekommande skarfvarna och har en byggnad,
som i det närmaste öfverensstämmer med dessas. De
förstnämndes hals och stjert äro dock längre. Till
näbben liknar Plotus mera en lom. Plotus är dessutom
i ännu högre grad än skarfvarna en utmärkt dykare
och simmare, i hvilka hänseenden han troligen icke
öfverträffas af någon annan fogel. Den i Afrika
förekommande arten har af hottentotterna fått
ett namn, som betyder "ormhalsfogel", antydande
både halsens form och den snabbhet, hvarmed fogeln
hugger sitt rof, hvilket hufvudsakligen utgöres af
fiskar. F. A. S.
Anholt, dansk ö midt i Kattegat. 1 1/2 (dansk) mil lång,
1 mil bred. 1/3 qv.-mil. 176 innev. (1871). Från den
låga och sandiga ön utskjuter åt ö. det 1 1/2 mil
långa, farliga "Österrev", vid hvars östra ände finnes
ett fyrskepp, "Knoben". - Från 1809 till 1814 var
A. i engelsmännens våld. 1811 försökte förgäfves en
dansk flottilj af kanonbåtar att återtaga henne. -
I danska literaturens historia spelade ön Anholt en
rol, då konferensrådet Rostgaard, som på Holbergs
tid var hennes egare, lät anklaga nämnde författare
såsom smädeskrifvare, derför att han valt Anholt
till hufvudskådeplats för händelserna i den komiska
hjeltedikten "Peder Paars". C. R.
Anhydrid (af Grek. nekande a och hydor, vatten),
kem., "vattenfri", kallas i kemien en vattenfri oxid
(bas eller syra) till skilnad från ett hydrat.
P. T. C.
Anhydrit (jfr Anhydrid), miner., kallas ett i
mineralriket förekommande vattenfritt kalciumsulfat
(Ca SO4). Det bildar blåaktiga eller rödaktiga
kristalliniska massor, mera sällan utbildade
kristaller. A. förekommer vanligen tillsammans med
gips och bergsalt. I Sverige är anhydriten funnen i
Falu grufva. P. T. C.
Ani, ruinstad i ryska asiatiska guvern. Erivan,
vid floden Arpatsjai. Det blef 961 de armeniske
konungarnas residens och snart en af Asiens
praktfullaste herskarestäder. Enligt sagan hade det
100,000 hus och 1,001 kyrkor. Efter 1040 blef det
många gånger eröfradt af olika folk och förlorade
derigenom mycket af sin glans, till dess det
slutligen, 1313, fullständigt förstördes genom en
jordbäfning. En mängd praktfulla ruiner vittna ännu
om dess forna storhet.
Ani, zool., en art af slägtet Crotophaga, gökartade
foglar, utmärkta genom hög, hoptryckt näbb, hvars
öfre kant är skarp och lågböjd och hvars längd är
ungefär lika med längden på den öfriga delen af
hufvudet. Slägtet tillhör Brasilien och Guyana. Af
dess tre arter är Ani den mest utbredda och kända. Han
är en orädd fogel, som gifver sig tillkänna genom sitt
föga melodiska, men dess kraftigare skrik. Han lefver
i flockar liksom våra kråkfoglar och plockar maskar i
jorden eller letar till och med efter parasit-insekter
på nötboskapens hud. Märkvärdigast är dock dessa
foglars sätt att häcka, i det nämligen flere par
slå sig tillsammans och bygga ett stort gemensamt
bo i ett träd. Anifogeln skall vara mycket seglifvad,
hvilket gör, att han ofta undkommer jägaren, fastän
han blifvit träffad. F. A. S.
Anianpelto, ansenlig by och marknadsplats i Asikkala
socken i Tavastland, vid Päjänes södra strand. Hamn
för ångfartygen på nämnde sjö.
Anicet-Bourgeois [anise´-boursjåa´],Auguste, fransk
dramatisk författare, f. i Paris 1806, d. i Pau
1871. Han fick en högst torftig uppfostran och
anställdes 1821 såsom skrifvare hos en advokat. 1825
uppfördes på Théatre Gaîté hans första melodram,
hvarefter han helt och hållet egnade sig åt
literaturen. Hans arbeten, som uppgå till omkring
200, äro dels dramer och s. k. folkskådespel,
dels vådeviller och lustspel, komiska operatexter,
tragedier o. s. v. Oftast hade han medarbetare,
hvilka utförde hans utkast. Äfven med Alex. Dumas
d. ä. samarbetade han. Så t. ex. har A.-B. största
andelen i dramerna Térésa, Angèle och Cathérine
Howard, hvilka bära Dumas’ namn. Öfver 20 af hans
stycken hafva uppförts i Sverige. Bland dessa må
nämnas Angelique Duval ("Marianne"), Catherine Howard,
Gottfrid Schlager och hans hustru ("La mendiante"),
Latude eller Trettio års fångenskap. En liten demon
("La joie de la maison"), Enkans man ("Le mari de la
veuve"), Lilla Fadette ("La petite Fadette") och Den
svarte doktorn ("Le docteur noir").
Anicetus, påfve 157-168. På hans tid uppkom en strid
mellan den österländska och den vesterländska kyrkan
angående påskens firande. Den österländska kyrkan,
med biskop Polycarpus af Smyrna i spetsen, försvarade
det judiska bruket att äta påskalammet på en bestämd
månadsdag (den 14:de Nisan) och att fira minnet af
Kristi lidande och död den derpå följande dagen
samt på tredje dagen derefter Kristi uppståndelses
högtid, hvilken således kunde infalla på hvilken dag
i veckan som hälst. Den vesterländska kyrkan åter
förkastade den judiska seden att äta påskalammet
och firade påsken (långfredagen och påskdagen)
på bestämda veckodagar, så att uppståndelsens
fest alltid inföll på en söndag (nämligen den
första söndagen efter den första fullmåiien efter
vårdagjämningen). Striden afgjordes först på mötet i
Nicæa 325, i enlighet med den vesterländska kyrkans
åsigt. J. H. B.
Aniello, Maso (eg. Tomaso). Se Masaniello.
Anil (af Lat. anilis, af anus, gammal qvinna),
käringaktig.
Anilin (af anil, portugisiskt namn på indigo), kem.,
en organisk bas, sammansatt efter formeln C6 H5 . NH2,
upptäckt 1826 af Unverdorben, som fann honom bland de
produkter, hvilka bildas vid upphettning af indigo,
och kallade honom kristallin. År 1833 upptäckte Runge
anilins förekomst i stenkolstjäran och kallade basen
kyanol (blåolja), emedan den med klorkalk gifver en
vacker, blåviolett färg. Identiteten mellan kyanol
och kristallin ådagalades af Fritzsche 1841, som
benämnde basen anilin. Dess beredning af nitrobenzol
upptäcktes 1842 af Zinin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
