Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anatolien - Anatomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera det helgade, tempelgåfva; derefter
allt det, hvilket, liksom ett försoningsoffer
till blidkande af Guds vrede, var vigdt åt
undergång och tillintetgörelse. Ur denna betydelse
utvecklade sig sedan bruket af ordet anatema såsom en
bannlysnings- eller förbannelseformel (anathema esto,
"förbannad vare han"), hvarefter ordet slutligen blef
liktydigt med bannlysning, uteslutning ur kyrkan och
församlingens gemenskap. Se Kyrkobann.
Anatolien l. Natolien. Se Mindre Asien.
Anatomi (Grek. anatome, af anatemnein, sönderskära),
egentl. "uppskärning", "sönderskärning", är
namnet på vetenskapen om de organiska kropparnas
byggnad, hvilken, då namnet uppkom, hufvudsakligen
var inskränkt till en undersökning medelst
sönderskärning. Då organiska kroppar kunna vara dels
växter, dels djur, skiljer man mellan växtanatomi
(fytotomi] och djuranatomi (zootomi), den senare äfven
kallad jämförande (komparativ) anatomi, enär hon
jämför en mängd olika varelsers byggnad. Med dessa
särskilda namn antydes, att ordet anatomi, då det
användes ensamt, vanligen betecknar menniskans a.,
ehuru denna har sitt eget namn, antropotomi.
Mennisko-anatomien framställes på flerfaldigt sätt och
för olika ändamål, hvarför man ock finner många olika
benämningar på densamma. Till en början skiljer man
mellan normal och patologisk anatomi, af hvilka den
förra afhandlar kroppens byggnad och dess delars
beskaffenhet under friskt, den senare under sjukt
tillstånd. Inom den normala anatomien har man åter
praktisk a., omfattande metoderna för undersökningen,
anatomisk teknik, samt teoretisk eller beskrifvande
(deskriptiv) a., hvilken skildrar de genom en sådan
undersökning vunna anatomiska fakta. Den teoretiska
kallas äfven systematisk, då hon beskrifven kroppen
efter hans system, efter hans skilda, samverkande
eller likartade delar (ben, band, muskler, ådror,
nerver, inälfvor), eller speciel, då hon behandlar
de särskilda organen. Allmän anatomi kallade man, i
motsats dertill, förr den anatomi, som beskrifver de
olika väfnaderna, de sammansättande byggnadsdelarna,
utan afseende på den speciella organskildringen;
detta slags a. kallas numera riktigare mikroskopisk
anatomi eller histologi ("väfnadslära"), emedan hon
omfattar läran om kroppens endast medelst mikroskopet
förnimbara sammansättning. Äfven histologien
kan i sin ordning vara normal och patologisk,
teoretisk och praktisk. Topografisk kallas den
anatomi, som beskrifver kroppen efter regioner,
större och mindre, ofta godtyckligt begränsade
delar och nejder. Kirurgisk och medicinsk anatomi
omfattar användningen af alla anatomiens data för
kirurgi och medicin. Målareanatomi kallas anatomien,
framställd med särskildt afseende på konstnärsbehof. -
Då mennisko- och djurkroppen såväl till väfnadernas
som organens och delarnes form och beskaffenhet
undergår stora förändringar under sin utveckling från
den första uppkomsten till den fulla utväxten, måste
för en fullständig uppfattning af dess förhållanden
under det sistnämnda skedet - föremålet för den
normala anatomien - äfven i henne ingå
utvecklingshistoria (ungefär motsv. embryologi).
Till följd af den äfven inom anatomien allt strängare
genomförda arbetsfördelningen, af inveckladt
arbetssätt och af de hopade vetenskapliga detaljerna
kräfva numera dessa olika anatomiska discipliner
sina särskilda representanter, hvilka de äfven
flerestädes fått.
För att kunna fruktbringande studeras fordrar
mennisko-anatomien understöd af och samband med
andra vetenskaper, såväl med zoologi och botanik,
med kemi och fysik, som med de henne närbeslägtade
fysiologi, medicin och kirurgi. För de tre sistnämnde
vetenskaperna kan anatomien anses som grundläggande,
hvarför hon ock i läkarekursen bör studeras före
dem. - Derjämte kräfver hon ganska betydande
materiella hjelpmedel. Dit höra t. ex. lämpliga
lokaler, anatomisalar och öfriga arbetsrum;
nödiga instrument för utförande af de anatomiska
undersökningarna, till hvilka bl. a. höra dissektioner
eller öfningar att framställa preparat, d. v. s. delar
af döda kroppar, så tillredda, att de naturligt
och ofördunkladt af bisaker visa de förhållanden
man afsett med preparationen. Sådana preparat,
på många olika sätt förvarade och uppställda, bilda
anatomiska museer. Vidare tarfvas instrument och annan
materiel för injektioner eller insprutning i kärl och
väfnader antingen af vätskor, hvilka hafva egenskapen
att mot förruttnelse bevara undersökningsmaterialet
(konserveringsvätska), eller af färgade vätskor eller
massor för att göra kärlens lopp tydligt. Sist må
nämnas det förnämsta och vigtigaste: god tillgång på
undersökningsmaterial; ty endast genom undersökning
af naturföremålen sjelfva och eget arbete dervid
varder det anatomiska vetandet lefvande. Ingen
skriftlig skildring, inga preparat, taflor eller
efterbildningar kunna ersätta naturåskådningen
(autopsien). Särskildt för mennisko-anatomien har
i Sverige under de senaste årtiondena tidtals visat
sig en betänklig brist på döda kroppar (kadaver)
till studiernas jämna bedrifvande. Denna brist beror
till en del på falsk känslighet för hvad man kallar
"det ohyggliga" i de för läkarebildningen nödiga
dissektionerna af döda menniskokroppar. Emellertid
bevittnar man med fullt jämnmod de ohyggligheter,
hvilka, i mer eller mindre oträngdt mål, af slagtare,
fiskare, jägare och köksor nästan dagligen begås
på lefvande djur, för att ej tala om kapplöpningar,
tjurfäktningar och dylikt djurplågeri i stor skala,
hvilka der och hvar gälla som folknöjen.
Det är icke kändt, när anatomien började drifvas såsom
vetenskap; men man har sig bekant, att Aristoteles
(omkr. 380–332 f. Kr.) ifrigt studerade denna del
af naturvetenskaperna. Det berättas äfven, att
anatomien omkr. år 300 f. Kr. lifligt blomstrade i
Alexandria, hvarest man t. o. m. lär hafva anställt
vivisektioner på förbrytare. Denna blomstringstid var
dock sannolikt ganska kort, ty då Galenus (131–200
e. Kr.) författade sina skrifter, var denna
vetenskap på förfall och särskildt var studiet af
menniskans anatomi alldeles försummadt. Så fortfor
förhållandet, med ytterst få ljusglimtar, under hela
medeltiden till slutet af 15:de och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
