Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alvensleben - Alvensleben - Alvensleben - Alveol - Alvinczy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskop, var munk ifrån Alvastra, och en under-prior
derstädes, Petrus Olavi, var den h. Birgittas
ryktbare biktfader, för hvilken hon yppade sina
"uppenbarelser", som af honom upptecknades. Birgittas
man, herr Ulf Gudmarsson, ingick, sedan han och hans
maka återkommit från en pilgrimsfärd, i detta kloster
och afled såsom munk derstädes, 1344. Hans grafsten
är ännu bibehållen. Äfven Birgitta tillbragte efter
mannens död någon kortare tid i klostret.
De ännu återstående ruinerna af klosterkyrkan visa,
att hon var uppförd af kalksten från Omberg och att
hon utgjordes af långhus, tvärskepp samt kor och
sidokapell. Långhuset inneslöt mellan- och sidoskepp,
af hvilka det förra var en tredjedel längre, dubbelt
bredare och betydligt högre än de senare. Kyrkans
längd var inemot 90 fot. Sverkerska grafven anses
hafva varit belägen i en utanför tvärskeppets södra
gafvelmur uppförd tillbyggnad. Spetsbågar användes
i förening med rundbågar. Hvalfbyggnaderna voro
djerfva och utförda med mästerlig beräkning. Ingen
öfverdrifven prakt var der använd, men anblicken
af kyrkans yttre anses hafva varit i hög grad
vördnadsbjudande.
Efter reformationen gaf konung Gustaf I Alvastra
kloster i förläning åt häradshöfdingen i Tjust,
Birger Nilsson (Grip till Vinäs). Den dåvarande
abboten, Thorkillus, ålades att årligen betala 100
mark till kronan, hvaremot han skulle befrias ifrån
borgläger och dylik tunga. - Småningom förföllo de
fleste af klosterbyggnaderna, hvilka under klostrets
blomstringstid varit tvänne gånger hemsökta af
vådeld, och hvad som tidens tand icke förstört, det
ödelades snart af menniskohand. Konung Johan III,
som ville hafva en lustgård vid Alvastra till sin och
sin sjuke broder hertig Magnus’ förnöjelse, förebrådde
allvarligt grefve Per Brahe att hafva låtit bortbryta
tegel från klostret och använda det till byggningarna
på Visingsö. Han förbjöd all vidare sköfling och
befallde, att kyrkan skulle iordningställas och
klosterträdgården underhållas. Denna, liksom
många andra af konung Johans byggnadsplaner,
hann dock aldrig att verkställas.
C. S-e.
Alvensleben, Albrecht v., preussisk statsman,
f. 1794. Han deltog som frivillig i befrielsekriget
1813-15, ingick 1817 på ämbetsmannabanan och blef,
sedan han äfven användts i åtskilliga diplomatiska
värf, finansminister 1836 (provisoriskt redan
1835). I den sistnämnda ställningen arbetade han för
att stadga och utvidga tyska tullföreningen äfvensom
för regleringen af de tyska myntförhållandena. 1842
tog han afsked från detta ämbete. Sedan han en tid
lefvat i stillhet på sina gods i Altmark, började
han 1849 deltaga i det parlamentariska lifvet. Nämnda
år valdes han till medlem af Första kammaren och
1854 utnämndes han för lifstiden till medlem af det
preussiska herrehuset. Död 1858.
Alvensleben, Gustav v., preussisk general,
f. 1803. Han blef officer i den preussiska armén 1821
och var generallöjtnant vid utbrottet af 1866 års
krig, under hvilket han tillhörde kejsarens stab.
I Oktober 1866 fick han befälet
öfver 4:de armékåren. 1868 utnämndes han till
infanterigeneral. Under det fransk-tyska kriget
1870-71 tillhörde den 4:de armékåren, öfver hvilken
A. förde befälet, först Fredrik Karls armé (den
s. k. Andra armén) och efter slaget vid Gravelotte,
d. 18 Aug. 1870, kronprinsens af Sachsen armé (den
s. k. Fjerde armén l. Maasarmén). Vid Beaumont,
d. 30 Aug. s. å., fördes striden å tyskarnes
sida hufvudsakligen af den 4:de armékåren under
Alvenslebens befäl. Han utmärkte sig äfven vid Sedan
och under belägringen af Paris. A. är numera kejsarens
generaladjutant och chef för 3:dje magdeburgska
infanteriregementet.
Alvensleben, Konstantin v., preussisk general,
f. 1809, Han blef officer 1827. Under 1866 års krig
hade han såsom befälhafvare öfver en infanteridivision
en ärorik andel i segern vid Soor, d. 28 Juni, och
ännu mer i segern vid Königgrätz, d. 3 Juli. I kriget
mot fransmännen 1870-71 förde han den 3:dje armékåren,
hvilken tillhörde Fredrik Karls armé (den s. k. Andra
armén). Den 16 Aug. hindrade han genom det ihärdiga
försvaret af sin ställning vid Vionville och Mars la
Tour fransmännens marsch, och detta hade till följd,
att Bazaine och hans armé inneslötos vid Metz. Han
deltog äfven i slaget vid Gravelotte, d. 18 Aug.,
och i belägringen af Metz. Sedermera förde han sin
kår mot den franska Loirearmén. Han tog afsked 1873.
Alveol (af Lat. alvéolus, liten håla, fördjupning),
hålighet, cell i en honungskaka. - Anatom.,
namn på de håligheter i käkbenen: tandhålorna,
tandlådorna, i hvilka tändernas rötter sitta liksom
instuckna. Hvarje tand har en särskild alveol. Denna
är beklädd af en fortsättning från tandköttets
slemhinna, och dess botten är genomborrad af de
blodkärl och den nerv. som derifrån intränga i
tandens inre. - I allmännare betydelse betecknar
ordet äfven små, vanligen tätt sittande håligheter
med ett lösare innehåll i en organisk väfnad. En
del svulster, t. ex. kräfta, hvilka äro tätt
genomdragna af sådana hålrum med särskildt innehåll,
sägas hafva en alveolär byggnad eller anordning.
A. -y.
Alvinczy [álvintsi], Joseph v. Barberek, friherre af
A., österrikisk general, f. 1735. Han ingick i armén
vid 15 års ålder, deltog med utmärkelse i sjuåriga
kriget och i bajerska arfsföljdskriget samt blef
under kriget mot Turkiet fältmarskalk-löjtnant
1789. År 1790 skickades han att kufva upproret i
Belgien. Ett fall från hästen afbröt hans befäl
derstädes. I kriget mot Frankrike utmärkte han sig
vid Neerwinden (1793) och i flere andra strider,
men blef slagen vid Hondschooten (s. å.). Han blef
fälttygmästare 1794, fick kommandot vid öfre Rhen
1795, men kallades, innan 1796 års
fälttåg började, till Wien för att blifva ledamot i
hofkrigsrådet (1796). Derpå ordnade han landstormen
i Tyrolen. Vid försöket att undsätta Mantua blef
han, sedan han likväl utkämpat flere lyckliga strider,
slagen af Napoleon vid Arcole, Nov. 1796,
och vid Rivoli, Jan. 1797, hvarefter Mantua
föll. Ärkehertig Karl öfvertog då befälet efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
