Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alunbeta - Alunda - Alunit - Alunjord - Alunno - Alunskiffer - Alunsten - Aluta - Alva - Alvar - Alvarez - Alvarez - Alvastra gård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som denna fabrikation då hade utomlands. Sedermera har
den ej gjort synnerligen stora framsteg, ehuru den,
i följd af den stora rikedomen på alunskiffer i de
svenska undersiluriska lagren, städse torde kunna
blifva en rik och stadigvarande inkomstkälla. För
närvarande drifves aluntillverkning vid Andrarums
alunverk i Skåne, Latorps i Nerike, Hönsäters på
Kinnekulle, Lofvers och Ölands på sistnämnda ö.
Alunbeta, tekn. Se Beta.
Alunda, socken i Upland, Upsala län, Olands
härad. Arealen 30,088 tnld. 148 1/2 ofm., 144 1/2
fm. mtl. 2,913 innev. (1874). Alunda utgör med
annexet Morkarla ett regalt pastorat af 1:sta kl.,
Upsala stift, Olands och Frösåkers kontrakt.
Alunit (af alun), ett vattenhaltigt sulfat af kalium
och aluminium. Jfr Alun, Alunsten.
Alunjord, geol., är ett med jordartade
beståndsdelar, svafvelkis och fritt svafvel
uppblandadt, brunkolsartadt ämne, eller en med
bitumen och svafvel blandad lera, som förekommer
inom tertiärformationen (på nordtyska slätten,
särdeles i närheten af brunkolslagren) och nyttjas
till alunberedning. Finnes ej i Sverige.
Alúnno, Niccolò, italiensk målare från 1400-talets
senare hälft. Han tillhörde den umbriska
skolan, med hvars framställningssätt han sökte
förena de stilriktningar, som käntecknade den
tidens florentinska, venetianska och paduanska
skolor. A. målade i tempera madonnor samt scener
ur Kristi historia och helgonlegenderna. Det äldsta
kända af hans arbeten bär årtalet 1458 och det sista
1499. Skönhet, innerlighet och stilla svärmeri utmärka
hans qvinno- och englahufvuden, liksom hans manliga
karakteriseras af gripande allvar och kraft. Hans
färg är tung och mörk, men hans komposition är oftast
dramatisk och uttrycksfull.
Alunskiffer, geol., är en af kolhaltiga och bituminösa
ämnen genomträngd lerskiffer, med brunsvart eller
svart färg. Vanligen är den lösare än lerskiffer
och gifver, till skilnad från sådan, svart pulver
och ett svart, glänsande streck, om den krossas
eller repas. Den innehåller alltid något svafvelkis,
ehuru denna stundom är för blotta ögat osynlig, och
ända till 20% bränbara ämnen, till följd hvaraf
den, ehuru med svårighet, låter antända sig och
brinner. Deri nyttjas derför också stundom såsom
brännmaterial vid kalkbränning. När den blifvit väl
genombränd är färgen tegelröd. - Alunskiffern tillhör
den undre delen af silurformationen och förekommer
såsom ganska mäktiga lager i Sverige (emellan den
kambriska sandstenen och ortoceratitkalken i Skåne,
Vestergötland, Nerike, Norrland och på Öland),
Norge (vid Kristiania), England, Belgien, Tyskland
o. s. v. Innesluter ej sällan körtlar och bållar eller
mindre lager af svart bituminös kalksten (orstenskalk)
samt ofta försteningar, bland hvilka en art kräftdjur
(trilobiter) äro de allmännaste. Alunskiffer tjenar
såsom råmaterial vid tillverkning af alun, rödfärg och
jernvitriol vid de s. k. alunbruken genom skifferns
bränning, utlakning med vatten samt de erhållna
lösningarnes inkokning o. s. v. E.E
Alunsten, geol., en antingen tät, jordartad, eller
hård och porös, hvit, rödaktig eller grå, trakytisk
bergartsmassa, som är i större eller mindre mängd
genomträngd af alunit och i hvilken qvartskristaller
och andra mineral stundom förekomma. Den är ett ganska
vigtigt material för aluntillverkning. - Förekommer
i vulkaniska trakter, såsom i mellersta Italien (vid
Tolfa, Civita Vecchia), Auvergne, Ungern o. s. v.,
men ej i Sverige.
Aluta l. Alt, biflod till Donau. Rinner upp på de
östra Karpaterna i Siebenbürgen, faller ut midt emot
Nikopoli efter ett lopp af 74 mil. Är ej segelbar.
Alva, Fernando Alvarez de Toledo, hertig af A. Se
Alba.
Alvar, en radjputstat i engelska Ostindien
emellan 28° 13’ och 27° 14’ n. br. samt 97° 15’
och 70° 14’ ö. lgd. Omkr. 170 qv.-mil. 778,596
innev. (1872). Alvar står under de engelska
myndigheternas uppsigt.
Alvarez, Don Manuel, spansk bildhuggare, f. i
Salamanca 1727 och tillhörde således tiden för den
spanska bildhuggarekonstens djupaste förfall. Genom
sin sträfvan efter ren antik stil blef han emellertid
en af dem, som förberedde den mot slutet af 1700-talet
inträdande lyftningen i denna konst. Af sina landsmän
fick han tillnamnet "greken". Han dog 1797 såsom
direktör för Madrids konstakademi.
Alvarez, Don José, Spaniens mest framstående
bildhuggare i den nyare tiden, f. i Priego 1768. Han
var son till en fattig stenhuggare och idkade sjelf
faderns handtverk, till dess han i sitt tjugonde år
lyckades komma till Granada och der få undervisning
i teckning och modelleringskonst. 1794 öfvergick
han till konstakademien i Madrid, der han med en
basrelief vann första priset. Sedan han (1799) af
konungen fått ett resestipendium, begaf han sig först
till Paris, der han väckte stort uppseende med sin
Ganymedes (1804), och sedan till Rom, hvarest han
oafbrutet vistades till 1826. Död i Madrid 1827. -
A. bildade sig uteslutande genom studiet af antika
mönster och kan ställas vid sidan af Canova, Flaxman,
Dannecker och Thorvaldsen. Mest befryndad ar han med
den förstnämnde af dessa mästare och kan nästan anses
jämnbördig med honom. Att hans rykte ej vunnit samma
utbredning som Canovas, kommer sig hufvudsakligen
deraf, att hans verk mestadels finnas i Spanien
och derför äro mindre allmänt kända. Bland hans i
Rom utförda arbeten må nämnas gruppen Antilochus
och Memnon, den kolossala Saragossa-gruppen (båda
i Madrids museum), Cupido, som borttager en törntagg
ur foten på Venus samt några statyer och byster
(bl. a. Rossini), berömda för slående likhet.
Alvastra gård, belägen tätt invid Ombergs fot, i
Vestra Tollstads socken, Lysings härad i Östergötland,
var fordom kungsgård och tillföll såsom morgongåfva
Sverker I:s gemål Ulfhild, som skänkte densamma åt
Alvastra kloster. 1527 blef gården genom Vesterås
recess indragen till kronan och innehades derefter
såsom förläning af åtskilliga personer. Sedermera
synes den hafva blifvit förpantad åt grefven af Thurn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
