- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
559-560

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Altamura - Altan - Altar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

freqventativa o. s. v., och dessa modifikationer
kunna dessutom på olika sätt kombineras med
hvarandra. Oregelbundenheter i böjning och
ordbildning finnas icke, utan språkets byggnad
är harmonisk och genomskinlig. Könsskilnad
saknas hos nomina, deklinationsändelser äro
lika i singularis och pluralis, hvilka åtskiljas
genom ett särskildt pluralsuffix mellan stammen
och ändelsen, konjunktioner äro sällsynta,
till följd hvaraf bisatser ersättas genom
participialkonstruktioner. Negation uttryckes ej
genom särskilda partiklar, utan antingen genom suffix
eller genom ett särskildt verbum negativum. – Dessa
kännetecken för den altaiska språkstammen äro dock i
och för sig ej tillräckliga att bevisa ett gemensamt
ursprung för de ifrågavarande språken. I sjelfva
verket betecknar derför benämningen altaiska språk
på vetenskapens nuvarande ståndpunkt ej en genetiskt
beslägtad grupp, såsom den indo-europeiska, utan en
morfologisk klass, bildande öfvergången mellan de
enstafviga, isolerande språken och de flekterande.
I denna klass äro också alla öfvergångsstadier
representerade: mandschu-språket står på öfvergången
mellan de isolerande och de agglutinerande språken;
i turkiskan är agglutinationen utvecklad till den
yppigaste formrikedom, och finskan och ungerskan
hafva fullkomligt uppnått de flekterande språkens
ståndpunkt. Då de språkfamiljer, hvilka bilda
den altaiska stammen, sålunda stå på vidt skilda
trappsteg i allmän utveckling, är det klart, att
den materiella likheten dem emellan ej kan vara
stor. Medan de särskilda familjerna, t. ex. den
finsk-ugriska, den samojediska o. s. v., inom sig
bära nästan lika tydlig prägel af gemensam härkomst
som de särskilda grupperna af den indo-europeiska
klassen, tyckas dessa familjer i afseende på språkets
materiella beståndsdelar vara så godt som främmande
för hvarandra. Dock tyckes den allmänna riktningen
af de hittills gjorda undersökningarna häntyda på
att materiel öfverensstämmelse och således verklig
slägtskap skall kunna uppspåras åtminstone mellan
några af dem (den finsk-ugriska, den samojediska och
den turkiska). – Då vetenskapen ännu ej kommit till
klarhet rörande det inbördes förhållandet mellan de
särskilda familjerna af den altaiska språkstammen,
måste man anse den ofta nog uppkastade frågan om
dess möjliga slägtskap med andra språkstammar vara
för tidigt väckt. Derför förfaller också, åtminstone
tills vidare den tysk-engelske språkforskaren Max
Müllers hypotes om en turansk språkstam, hvilken
utom de altaiska språken skulle omfatta flere
sydasiatiska samt alla amerikanska och polynesiska
språk m. fl. O. E. T.

Altamura, stad i en vinrik trakt i italienska
prov. Terra di Bari. Omkr. 17,000 innev. Oliv- och
vinodling. Har vackra byggnader, en stor ringmur och
en vacker katedral.

Altan, en af kolonner, pelare, arkader eller ock
af en hel byggnad mer eller mindre högt uppburen,
oftast öppen och obetäckt, men alltid med bröstvärn
eller handräcke försedd hvilo- och utsigtsplats,
vanligast tillhörande rikare utrustade allmänna eller
enskilda byggnader, såsom palats, villor,
förlustelseställen o. d. Jfr Balkong. –
Altantak kallas yttertak med så låg resning, att
de kunna beqvämt beträdas. A. T. G.

Altar l. Altare (Lat. af altus, hög), hvarje
konstgjord upphöjning, som är afsedd till offers
förrättande eller till förhärligande af någons
minne, offerhärd, offerbord; "Herrans bord", den i
koret stående upphöjning, framför hvilken presten
förrättar en del af den offentliga gudstjensten. –
1) Hedniska altaren. Såväl Amerikas gamla kulturfolk
som nästan alla äldre folkslag i både öster- och
vesterlandet kände bruket af offeraltaren. Dessa
voro ursprungligen rått och enkelt arbetade, men
blefvo småningom allt mera konstnärligt utförda och
fingo i synnerhet hos greker och romare en skön form
och en rik plastisk utstyrsel.

illustration placeholder


Vanligtvis voro de af marmor,
dels runda, dels fyrkantiga; i de öfre hörnen
anbragtes ofta skulpterade vädurshufvuden. Grekerna
och romarne reste altaren icke blott i och framför
sina tempel, utan äfven i sina boningshus samt på
andra betydelsefulla platser, och de helgade dem
dels åt gudarne, dels åt heroerna. I Rom uppfördes
sedermera altaren äfven till kejsarnes ära. –
2) Judiska altaren. Oaktadt den mosaiska lagen
icke tillstadde offring annanstädes än i templet,
bibehöllo dock judarne ända till den babyloniska
fångenskapen det gamla bruket att resa altaren på
högt belägna ställen. Så voro t. ex. Gilgal, Betel
och Mispa mycket besökta offerställen. Hos judarne
skilde man mellan brännofferaltaret, rökelsealtaret
och skådebrödsbordet. – 3) Kristna altaren. Det
kristna altarets form leder icke sitt ursprung
från offerhärden utan dels – liksom det för agaperna
nyttjade bordet – från Kristi nattvardsbord, dels från
martyrernas sarkofager. Öfver detsamma fans i äldre
tider en baldakin (ciborium, afsedd till förvaring af
brödet och vinet), i hvars ställe sedermera kom det
tornartade tabernaklet. I den romerska kyrkan blef
det tidigt bruk att uppställa flere altaren, bland
hvilka det vid korets östra ända ställda högaltaret
är det förnämsta. Bland de andra, mindre altaren äro
att märka det s. k. lekmanna- eller helga korsaltaret,
i långhusets vestra ände, och sidoaltaren, vanligen
ställda i sidokapellen och resta till helgons ära.
Under resor nyttja de katolske andlige små, lätt
flyttbara resaltare. En för medeltiden karakteristisk
form var det på altaret ställda, med enkla eller
dubbla dörrar försedda altarskåpet (triptych),
hvars yttre pryddes med målningar, och i hvars
inre funnos skulpterade bilder. Renaissancens konst
gaf åt altaren rikare arkitekturformer och förhöjde
intrycket af det hela medelst altartaflan. Altarets
öfriga prydnader äro dukar, krucifix, ljusstakar
och altarkärlen. Den lutherska kyrkan har bibehållit
mycket af de katolska altarens form och utsmyckning,
hvaremot den reformerta kyrkan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 15:33:07 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaa/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free