Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alkamenes - Alkanna - Alkannarot - Alkannarödt - Alkavare - Alke-kung - Alkemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par tiotal öfver hundra och ständigt ökas genom den
nyare kemiens upptäckter, äro vanligtvis färglösa
(hvita), pulverformiga, kristalliserbara, lättlösta
i alkohol, mera svårlösta i vatten, med bitter
och ofta skarp smak. Några alkaloider förekomma
hos många växtarter inom olika familjer, såsom
berberin, saponin, kaffein; andra (de flesta) synas
deremot uteslutande tillhöra någon viss växtart.
O. T. S.
Alkamenes, grekisk bildhuggare. Se Alcamenes.
Alkanna (Alcanna spuria. Span. alcana, Arab. al
henna), Alcanna tinctoria Tausch (Anchusa tinctoria
Lin.), farmak., af nat. fam. Boragineæ Juss.,
Pentandria Lin., en i Ungern och synnerligen i de
östra Medelhafsländerna växande ört, mycket lik den
i Sverige allmänna tungörten, Anchusa officinalis
Lin. Den luckra, skifriga, mörkt violettröda barken
på alkannaroten innehåller ett eget färgämne,
alkannarödt (anchusin), som användes till färgning
af vissa läkemedel. Denna rot kallas i droghandeln
"falsk alkanna" till skilnad från den alkanna, rättare
al henna (eller endast henna), som fås af en lågväxt
buske, Lawsonia alba Lam. (nat. fam. Lythrarieæ
Juss.), hvars blad och rot innehålla ett liknande
rödt färgämne och pulveriserade begagnas af de
muhammedanska qvinnorna i orienten till färgning
af naglarna, händernas insida m. m., hvilket anses
föröka deras behag. O. T. S.
Alkannarot, farmak. Se Alkanna.
Alkannarödt, farmak. Se Alkanna.
Alkavare ("beqvämliga berget"). 1) Fjälltopp på
Kölen, ö. om sjön Virijaur, i vestra delen af Lule
lappmark. 4,750 fot högt. Silfvermalmsanledningar
derstädes hafva bearbetats, men med ringa framgång. –
2) Bönehus i Lule lappmark, Norrbottens län, omkr. 4
mil n. v. om Qvickjocks kyrka. A. lyder under
moderkyrkan Jockmock.
Alke-kung, Mergulus alle (äfven kallad "sjökung"
eller "grönlandsdufva", i Bohus län "alkeknott"),
<i>zool.</I> Svart ofvan, hvit på buksidan, med kort näbb
och runda näsborrar, icke täckta af fjädrar. Dessa
karakterer skilja honom lätt från öfriga alkor. Han
är den minsta af de foglar, som under sommartiden
samlas vid Spetsbergen och Grönland för att häcka på
de s. k. fogelbergen, der han förekommer i otroligt
stora skaror. Parry berättar, att tre skyttar under
5–6 timmar fällde 1,263 alkekungar. Om vintern
träffas dessa foglar i Skandinavien ända ned till
Skåne, vanligen mera spridda, men stundom äfven här
i täta massor. F. A. S.
Alkemi (Arab. al-kimia, af Arab. artikeln al
och Grek. kemeia, härledt från Egyptens gamla
namn, Kemi) kallas den föregifna konsten att af
de fyra s. k. elementen: eld, vatten, luft och
jord, återställda till sin ursprungliga renhet,
sammansätta ett med underbara egenskaper utrustadt
ämne, som konstens idkare benämnde de vises sten
eller metallernas qvintessens. Detta ämne troddes
innehålla lifsprincipen för alla varelser och
ting i den skapade
verlden och för den skull mäktigt såväl att förvandla
alla "omogna" eller "sjuka" metaller, d. v. s.
silfret och de oädla metallerna, till "frisk" metall,
eller guld, som ock att, när det nyttjades i förtunnad
form som drickbart guld, eller lifselixir, återställa
sjuka och ålderstigna menniskor till helsa och
ungdom. Den hemlighetsfulla konstens innehafvare
kallades adepter. Sitt förfaringssätt framställde
adepterna i en gåtfull, i olika alkemistiska skrifter
mycket skiftande terminologi.
Alkemien är urgammal såväl i Kina som i vesterlandet,
der sägnen förlade konstens vagga till Egypten och
nämnde Hermes Trismegistus som hennes fader, hvadan
alkemien också kallas den "hermetiska" konsten. –
På kejsar Diocletiani tid hade hågen för alkemien
så spridt sig inom det romerska riket, att kejsaren
(296 e. Kr.) fann sig föranlåten befalla, att alla
egyptiska verk rörande konsten att göra guld skulle
uppbrännas. I 4:de århundradet idkades alkemien
ifrigt vid den lärda skolan i Alexandria. Flere
alkemistiska verk utgingo derifrån. Författarne
begagnade vanligtvis någon stor filosofs namn
(såsom Demokritos, Pythagoras o. s. v.) för att
skaffa större anseende åt den sak de förfäktade. Från
grekerna kom alkemien till araberna, hos hvilka hon
vann synnerligen stor utbredning och äfven fick sitt
namn. En bekant alkemistisk skrift från denna tid
(början af 9:de årh.) är den af Geber, en till islam
omvänd grek, författade Summa perfectionis etc., af
hvilken framgår, att metallerna då allmänt ansågos
vara sammansatta kroppar. Genom araberna och öfver
Spanien beredde alkemien sig åter inträde i det
öfriga Europa. Nästan alla medeltidens lärdaste män
finna vi nu sysselsätta sig med alkemi (så Albertus
Magnus, Roger Baco m. fl.). Största uppseendet
väckte dock Rajmundus Lullus (f. 1234, d. 1315),
hvilken, ehuru ständigt stadd på resor, författade
öfver 400 arbeten samt äfven, enligt sägnen, åt
konung Edvard I i England förvandlade inemot 50,000
pund qvicksilfver, bly och tenn till guld. Alkemien
behöll sitt anseende under reformationens århundrade,
men urartade mer och mer, särdeles i 17:de och 18:de
århundradena, från ett ärligt fantasteri till ett
svekfullt näringsfång. Flocktals öfversvämmade
adepterna Europa, hvars krönta hufvuden de ofta
räknade som medarbetare. Äfven sedan den verkliga
kemiska vetenskapen fått sin grundläggning och börjat
sin utveckling, fortfor alkemien att idkas. Bland de
många framstående män, hvilka i 18:de århundradet
sysselsatte sig med densamma, var äfven skalden
Goethe, som i Frankfurt dref alkemistiska studier och,
enligt hvad han sjelf förmäler, botades från en svår
sjukdom genom en "panacé", tillverkad af alkemisten
och läkaren Metz. Bland svenska alkemister förtjenar
nämnas August Nordenskiöld (f. 1754, d. 1792). Ännu
i början af detta århundrade fans i Tyskland ett
sällskap alkemister, som offentliggjorde sina
förhandlingar i "Deutscher Reichsanzeiger".
Slumpvis gjorde alkemisterna många vigtiga rön och
upptäckter, som sedermera kommo den vetenskapliga
kemien till godo. Dock kan man endast oegentligt säga,
att kemien uppstått ur alkemien, från hvilken hon
fullständigt skiljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
