Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf / 449-450 (1876) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alhambra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vacker, af Darro genomfluten dalsänkning och
omgifves af en tornkrönt, blekröd fästningsmur,
som innesluter sjelfva palatset jämte en mängd
andra byggnader. Alhambras uppbyggande pågick
förnämligast åren 1248–1354, under Ibn-l-ahmar och
hans efterträdare. Dess inre lysande dekorativa
utstyrsel tillskrifves vanligen Jusuf I (död
1354). Omedelbart efter Granadas fall, 1492, blef
det härliga slottet ett offer för en vandalisk
förstörelselusta, och 1526 lät Karl V nedrifva
det förra vinterpalatset för att bereda rum åt ett
annat palats i en tung och dyster renaissancestil,
hvilket dock lemnades ofullbordadt och förföll liksom
det öfriga. Filip V var den siste spanske konung,
som bebodde Alhambra (i början af 1700-talet). Han
lät der verkställa åtskilliga oriktiga restaurationer;
men sedan hans hof flyttat derifrån, fick förstörelsen
åter ohejdadt fortgå, och platsen blef ett vanryktadt
tillhåll för en mängd löst folk. Detta missförhållande
afhjelptes först genom den franska invasionen 1808,
då Alhambra fick fransk besättning och derigenom hvad
som ännu fans i behåll räddades från undergång. Vid
sitt aftåg 1812 sprängde fransmännen några torn och
utanverk, och Alhambra förlorade helt och hållet
sin betydelse af fästning. Några af de gamla
fästningstornen och byggnaderna anordnades till
fängelser. Ändtligen kom, 1862, ett af drottning
Isabella utfärdadt kungligt dekret om en fullständig
restauration. Men de medel, som anslagits till detta
ändamål, hafva varit långt ifrån tillräckliga. Vägen
från staden upp till Alhambra leder genom vackra
trädgårdar. Den första port, till hvilken man kommer,
är den i marmor huggna och hästskoformigt hvälfda
Puerta de justicia ("rättvisans port"), så kallad,
derför att, efter österländsk sed, domstolen der
afkunnade sina utslag. Genom denna kommer man in på
den öppna, oregelbundna platsen Plaza de los algibes
("cisternernas torg"), der man på högra sidan



har ruinerna efter det förut nämnda Karl V:s palats
(K). Till venster reser sig den gamla fästningen
Alcazaba med Torre de la vela ("vakttornet"), på
hvilket den kristna flaggan första gången svajade
efter Granadas fall, d. 2 Jan. 1492. Genom en liten,
oansenlig port kommer man sedan till sjelfva Casa real,
det egentliga gamla moriska kungshuset, hvars
allvarsamma och oprydda yttre på intet sätt låter
vandraren ana det inres rika prakt. Hela den
arkitektoniska anläggningen grupperar sig kring
tvänne inre, öppna gårdar, hvilka med sina kolonnader
och framspringande tak samt sina fontäner och
vattenbassiner erbjuda skugga och svalka. Den närmaste
gården är Patio de la alberca ("bassingården", A),
142 f. lång och 75 f. br. Han har sitt namn
af den i midten befintliga smala vattendammen,
som är eller åtminstone varit omgifven af myrten,
hvadan gården äfven kallas Patio de los arrayanes
("myrtengården"). På hvardera af de båda kortsidorna
begränsas han af en på sex kolonner hvilande hall och
på långsidorna af slottsflyglarnes murar. På denna
gårds norra sida ligger den smala Sala de la barca
(så kallad efter sitt båtformiga tak), flankerad af
det höga, med ovanligt tjocka murar uppförda Torre
de Comares ("Comares’ torn"), hvilket inrymmer den
praktfulla Sala de los embajadores ("ambassadörernas
sal", E), ett qvadratiskt rum med 37 fots sida och
öfver 70 fots höjd till det hvälfda stalaktit-takets
hjessa. Från de nio stora fönstren, hvilkas djupa
nischer förefalla såsom små sidorum, har man den
härligaste utsigt öfver staden, den tjusande dalen
och Sierra Nevadas bergstoppar.

Den östra delen af byggnaden ansluter sig till
den bekanta Lejongården, Patio de los leones (L),
med sin märkliga alabasterbassin, som hvilar på
tolf klumpiga lejon af svart marmor – de enda
kända alstren af arabisk plastik. Denna gård,
som är något mindre än Albercagården, håller 118
f. i längd och 67 f. i bredd. Kring densamma går en
luftig kolonnhall, buren af 124, än ensamma, än två
tillsammans stående, hvita marmorkolonner. Dessa äro
9 f. höga och smärta som tältstänger. Ofvanpå deras
tärningformade kapitäl gå murpelare upp till taket
och möta entablementet. Det tomma rummet mellan
dessa murpelare fylles med sirliga bågar, hvilka
nästan likna dukar, nedfällda till skydd mot solen. På
gårdens båda kortsidor framspringa kolonnställningarna
rätvinkligt och bilda paviljonger, i hvilkas midt
finnas små fontäner. Det är dessa paviljonger, som
sedermera utgjort förebilden för de flesta moderna
byggnader i morisk stil. Till Lejongårdens norra sida
gränsar Sala de las dos hermanas ("de två systrarnas
sal", h), vettande ut mot en liten trädgård och
bestående af ett större, fyrkantigt rum, omgifvet
af tre dyrbart prydda fruntimmersgemak. Till östra
sidan sluter sig Sala de justicia ("rättvisans sal",
"domaresalen"), ett långt, smalt rum, märkvärdigt
genom sina intressanta takmålningar, hvilka äro de
enda arabiska figurmålningar man känner. I denna
sal hölls den sista moriska rådsförsamlingen, och
der sjöngs sedan, efter Alhambras fall, den första
messan, med Te Deum. På Lejongårdens södra sida
ligger Sala de los Abencerrages ("Abenserragernas
sal", a), i hvilken denna olyckliga familj
nedhöggs. Denna sal, som i allt visar den moriska
byggnadskonstens mest lysande utveckling, har i sin
midt en springbrunn, sammanhänger på båda sidorna
genom kolonnställningar med lägre sidosalar och är
försedd med stalaktit-hvalf. Utom de nu nämnde
salarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>