Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skarpa nattfroster, så att det till och med i närheten
af eqvatorn och vid allenast obetydlig höjd öfver
hafvet ej är ovanligt att på morgonen finna mindre
vattensamlingar öfverdragna af en tunn isskorpa. På
förtärande torka följa plötsligt verkliga skyfall, på
vindstilla tropikernas väldiga stormar. Vid kusterna
bidraga hafsvindarne samt då och då ett måttligt
regn att mildra häftigheten af temperaturväxlingarna,
men i öfrigt visar sig äfven der samma oberäknelighet
hos klimatet. Lika plötsliga äro öfvergångarne från
en årstid till en annan. Endast tvänne dylika gifvas,
en torr och en våt. Regntiden är för nejderna söder
om dagjämningslinien månaderna November–April, för
trakterna norr derom Maj–Oktober. Dödliga febrar rasa
vid kusterna och i sumpnejderna; men deremot visar
en närmare bekantskap med höglanden i det inre af Afrika,
att klimatet der ej ens för den europeiske kolonisten
skulle behöfva vara outhärdligt.
Trots de betydande bidrag till kännedomen om
det inre Afrika, hvilka lemnats af djerfva
forskningsresande, sådana som Barth, Livingstone,
Speke, Burton, Rohlfs, Vogel, Munzinger, Tinné,
v. Beurmann, v. Decken, du Chaillu, Petherick,
Charles Anderson, Heuglin, Magyar, o. a., finnas
dock ännu så betydande luckor, att en skildring af
verldsdelens fysiska geografi möter hardt när
oöfvervinneliga svårigheter. Två af de förnämsta
flodsystemen, Nilens och Nigers, tyckas dock numera
vara åtminstone till sina hufvuddrag fastställda,
och "Nilens källor" hafva upphört att vara ett
geografiskt problem. Bahr-el-asrak (Blå floden),
hans ena källflod, ger, jämte Takase och ett mångtal
andra bifloder, aflopp åt Abessiniens alpsjöar och
de smältande snömassorna på dess fjäll. Bahr-el-abjad
(Hvita floden) är numera definitivt spårad upp till de
väldiga sjösystemen i söder under dagsjämningslinien:
Tanganjika samt Albert Njansa (Luta Nsige) och
Victoria Njansa. Deremot döljer sig ännu Nilens
biflod Gasellflodens källa i en slingrande labyrint
af utomordentligt vattenrika och af en tropisk växtlighet
höljda sumptrakter vesterut. – Niger (Qvorra) bildas
jämväl af tvänne väldiga källfloder, af hvilka den
vestliga, Joliba, leder sitt ursprung från Kongbergen;
den andra, Binue, kallas i sitt nedre lopp Tsjadda. –
För öfrigt må bland Afrikas floder nämnas Senegal och
Gambia, utmynnande på vestkusten, Kongo (Saire), som
på sista tiderna gjorts till föremål för omfattande
forskningsresor, och Oranje-floden (Gariep),
Kap-koloniens nordgräns. Bland östra kustens floder
är Sambesi afgjordt den förnämsta, ehuru ej ännu till
hela sitt lopp utforskad.
Utom de nyssnämnde sjöarna, hvilka ännu ej till sin
fulla storlek äro bekanta, men hvilka uppskattas:
Tangajika, med en höjd öfver hafvet af 1,725 f.,
till 335 qv.-mil, och Victoria Njansa (Ukereve), med
en höjd öfver hafvet af 3,250 f., till 1,792 qv.-mil,
böra nämnas: Njassa (160 qv.-mil; 1,496 f.), som står
i samband med Sambesis vattendrag; Tsad (618 qv.-mil;
778 f.), medelpunkten i det inre Sudans vattensystem;
Nyami i Syd-Afrika (14 qv.-mil; 2,650 f.) och Dembea i
Abessinien.
Afrikas bergssystem äro till och med ännu mera okända
än vattendragen, och vår kännedom om dem sträcker
sig föga öfver kustområdet och Nilens floddal. Atlas
bildar i nordvest en afskild grupp för sig. Norr om
Guineaviken höja sig Kong-bergen samt längst österut
de väldiga Kamerun-bergen med en högsta spets af öfver
12,300 f. höjd. Abessiniens alper nå öfver 14,000 f.
och ligga således delvis öfver snögränsen. Ännu
mera storartade äro bergsbildningarna i närheten af
de store nyupptäckte sjöarne: Kilimandjaro angifves nå
19,000 f. höjd, Kenia än högre. Här känner man dock
tills vidare föga mer än sjelfva bergstopparne. De
tvänne bergskedjor, den Libyska och den Arabiska
(Mokattam), som, den förra vesterut och den senare
åt öster, begränsa Nilens lopp genom Egypten, nå
ingendera synnerlig höjd (omkr. 1,000 f.). Ändtligen
förtjena ock Kaplandets bergskedjor Zwarte- och
Nieweveld-bergen att omnämnas (Kompass-berget
9,617 f.).
Geognostiska förhållanden. Sjelfva grundstommen
af Afrika utgöres af de till urformationen
hörande, kristalliniskt skiffriga bergarterna
gneis, glimmerskiffer, hornblendeskiffer och
dyl. samt af olika slag eruptiva och vulkaniska
bergarter, såsom granit, diorit, porfyr, basalt
och trachyt, hvilka sistnämnda vanligen bilda de
högsta bergstopparne. Dessa uråldriga och eruptiva
bergarter äro i allmänhet endast inom kustländerna
och i de dessa närmast liggande trakterna af de inre
slätterna öfvertäckta af yngre berglager. Så finnas
t. ex. siluriska sandstenar, skiffrar och kalkstenar
i Syd-Afrikas södra kustland, i Medelhafstrakterna
af Nord-Afrika o. s. v. Juraformationens bergarter
(kalkstenar och sandstenar m. m.) förekomma kring
Senegambiens kust samt i Marokko, Alger och Tunis;
kritkalk och tertiära lager i Alger och andra
medelhafsländer, i Egypten och vid Afrikas
sydöstkust. – Vanligen hafva dessa yngre lager
fått behålla det ursprungliga vågräta läget; endast
undantagsvis äro de uppresta i lutande ställning och
böjda. På fastlandet finnas endast få (Abessinien,
Kamerun), men på öarna dess flere spår af en, delvis
ännu fortvarande, vulkanisk verksamhet.
På mineralier är Afrika utomordentligt rikt,
särskildt på salt och jern: det förra rikligt i
Sahara och Libyska öcknen, det senare i Atlas och
Mandingo-länderna, Kordofan, Angola m. fl. Koppar
förekommer ymnigt i Marokko (Sus), Alger och Egypten,
Angola och Kaplandet; svafvel i Abessinien och
Tripolis. Silfvermalm är jämförelsevis sällsynt. Guld
förekommer i öfre Guinea, i Kordofan och vid Sus på
vestra ändan af Atlas. Stenkol finnas i Kaplandet
och brunkol vid Oran i Alger. Diamanter träffas någon
gång i Alger, på senare tider i mängd i Griqvalandet,
norr om Kaplandet.
Växtverldens alster och djurriket.
Växtligheten är i allmänhet tropisk, hvarhälst ej torka hindrar;
dock öfverträffas Afrika i detta hänseende vida
af Syd-Amerika och Ostindien. Bestämmande för de
afrikanska landskapens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
