Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adlerbeth, Gudmund Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maj (enl. Jönköpings dopbok, som angifver hans
förnamn till G. Georg). Hans fader var då notarie
i Göta hofrätt, men tog afsked 1754 med assessors
titel och flyttade till sin ätts stamgods,
Ramsjöholm, beläget icke långt från Jönköping,
i afsigt att sjelf taga vård om sina barns
uppfostran. Der uppväxte Adlerbeth, undervisad af
fadern, tills han 1768 sändes till högskolan i
Upsala. 1771 begaf han sig derifrån till
hufvudstaden och ingick i k. krigsexpeditionen,
der han 1773 befordrades till både kopist och
kanslist. I Upsala hade hans vittra anlag skaffat
honom inträde i sällskapet Apollini Sacra; i
Stockholm blef han ledamot af modersamfundet
Utile Dulci och redan sistnämnda år genom skalden
G. F. Gyllenborg, hvars ynnest han vunnit genom
sin fria öfversättning af Racine’s Iphigénie,
föreställd för Gustaf III och införd i den krets
af vitterhetsidkare, som fick njuta af denne
konungs förtroliga umgänge. Samma år blef han
ledamot af Musikaliska akademien, hvars sekreterare
han en tid var. 1774 fick han ledsaga konungen på
resor inom landet och utnämndes 1778 till riksantiqvarie
och till konungens handsekreterare. 1783 gjorde
han honom följe på resan till Italien, hvarunder
han föredrog både ministeriella och inrikes
ärenden. 1786 blef han ledamot så väl af Svenska
akademien vid hennes stiftelse, som af Vitterhets,
historie och antiqvitetsakademien samt erhöll i
den senare sekreterarebefattningen, med hvilken
riksantiqvarie-sysslan och vården om myntkabinettet
nu förenades. 1787 blef han kansliråd, 1788
medlem af Vetenskaps-akademien. 1793, året efter
Gustaf III:s död, fick A. på anhållan afsked från
sekreterareplatsen i Vitterhets-akademien och dermed
förbundna beställningar. Vid kanslikollegiets
upplösning, 1801, fick han plats i det
s. k. kanslersgillet.
Adlerbeth var i det offentliga lifvet verksam icke
blott såsom ämbetsman: han tog äfven med intresse
del i sin tids riksdagsförhandlingar. Vid de båda
revolutions-riksdagarne 1789 och 1809 spelade han en
hedersam och framstående rol. Den 21 Februari 1789
uppträdde Gustaf III sjelf såsom ständernas
ordförande på rikssalen, lät föredraga den s. k.
Förenings- och säkerhetsakt, som stadgade enväldet,
och gjorde emot gällande lag proposition om att hon
genast skulle antagas. De ofrälse stånden läto förmå
sig att samtycka dertill, men adeln vägrade, och
Adlerbeth lyckades genom ett tal förmå konungen att
låta detta stånd taga saken i öfvervägande på riddarhuset. –
Om tillkomsten af det fria statsskicket år 1809
har Adlerbeth stor förtjenst. Han var då en af de
mest verksamme och inflytelserike ledamöterna i
konstitutionsutskottet och i tryckfrihets-komitén,
hvilka utarbetade de nya grundlagarne. Till följd af
sitt stora anseende hos adeln genomdref han den nya
regeringsformens skyndsamma antagande utan tidsödande
strider. Samma år utnämndes han till statsråd och
friherre. 1815 erhöll han på begäran afsked från
statsrådsämbetet. Han bevistade ännu 1817 års riksdag
såsom ordförande i expeditionsutskottet. Den
7 Oktober 1818 afled han stilla i sitt bokrum på
Ramsjöholm.
Adlerbeths obundna stil är enkel, bestämd och klar,
men något torr. Hans vetenskapliga afhandlingar
vittna om lärdom och smak. Hans åminnelsetal äro
sanna och flärdfria. Hans Historiska anteckningar
(I–III; efter en handskrift på Trolle Ljungby
utg. 1856–57) omfatta tiden 1771–1807; största
delen skildrar 1789 års riksdag och slutet af
Gustaf III:s regering. Författarens omdöme om denne
konung är vida strängare, än hvad man skulle vänta
af en man, som stod honom så nära och alltid egde
snillekonungens stora ynnest. Men Adlerbeth var icke
blott vitterhetsidkare och konungens välbetrodde
ämbetsman, utan äfven fosterlandsvän och patriot –
i sin tids mening, d. v. s. i någon mån partiman. Han
hatade godtycke och envälde och stod synbarligen i
sådant förhållande till den adliga oppositionen,
att detta mycket bidrog att färglägga hans
teckningar. Fersen beundrar han; lagman Spaldencreutz,
"oppositionens bäste talare" år 1789, var hans moders
brorson. Äfven andra i konungens vittra umgängeskrets,
deribland Adlerbeths vänner Nils von Rosenstein och
Johan Gabriel Oxenstjerna, delade, åtminstone en
tid, adelsoppositionens tänkesätt. För öfrigt egde
Adlerbeth hvarken som statsman eller som författare
något omfattande snille, men var utmärkt genom den
varmaste fosterlandskärlek, grundliga kunskaper, stor
samvetsgranhet, parad med en någon gång öfverdrifven
varsamhet: egenskaper, som framlysa äfven i hans
memoirer.
Adlerbeth var en af vårt lands främste dramatiske
skalder på sin tid. Hans skådespel äro i den
då herskande franska smaken väl anlagda och
utförda. Ingiald Illråda anser Hammarsköld öfverträffa
Leopolds Oden och vara vår bästa originaltragedi
från förra seklet. Operan Cora och Alonzo uppfördes
vid den. kongl. teaterns invigning 1782 och vid dess
half-sekelsfest 1832. Bland Adlerbeths skaldestycken
äro i synnerhet några s. k. skaldebref och psalmer
värda att framhållas. Berömdast är han såsom poetisk
öfversättare. Så väl Voltaires Oedipe som Racines
Iphigénie en Aulide hafva genom förenkling och fri
behandling samt införandet af körer blifvit till
väsentlig del hans egna verk. Hans tolkning af Tasso
är hvarken öfversättning eller imitation, utan en
sammandragen bearbetning, som likväl framflyter i
ganska lediga former. Genom sin fria öfversättning
af Eyvindr Skaldaspillers sång öfver konung Håkan
väckte han uppmärksamheten på den fornnordiska
skaldekonsten på en tid, då denna var förgäten
eller missaktad. Det är dock i synnerhet genom sina
metriska öfversättningar af Virgilius och Horatius
samt Ovidii Metamorfoser, som Adlerbeth förvärfvat
sig odödliga förtjenster om vårt språk och vår
vitterhet. Han följde vid deras återgifvande strängt
samma system, som uppställts af J. H. Voss, Tysklands
förste mästare i öfversättningens konst. Hans
företal till Aeneiden är den första säkra framställning af
grunderna för svenska metriken. Adlerbeths klassiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
